Mannen som aldrig slutat ifrågasätta

Stefan Sauk har rört sig mellan teater, film och tv sedan 1980-talet. Många minns honom från Lorry eller som Carl Hamilton i Vendetta. Andra har sett honom på musikalscenen i Miss Saigon eller i tv-dramat Torka aldrig tårar utan handskar. Dessutom har han läst in hundratals ljudböcker.

 

Men intresset för människor har funnits där långt innan skådespeleriet. Redan som ung funderade han över varför människor gör som de gör och hade svårt att acceptera sådant som inte kändes äkta. De tankarna finns kvar. I dag ifrågasätter han också hur samhället utvecklas, vad vi jagar i livet och hur vi använder den tid vi har.

Porträtt av Stefan Sauk, som i Människor och ögonblick berättar om sitt liv och sin långa karriär som skådespelare.

Foto: Annika Krafve 

Stefan Sauk: ”Jag har alltid velat stå med ena foten utanför”

Stefan Sauk har själv varit med och skapat bilden av sig som den svåra skådespelaren. Ändå har han aldrig känt igen sig i den. I dag är han 71 år, arbetar fortfarande och funderar på vad han vill göra härnäst. I den här intervjun ser han tillbaka på sin långa karriär som skådespelare och berättar om två möten som fortfarande berör honom.

 

Det första började med ett brev från en ung flicka. Hon hade sett honom i Tillfälligt avbrott, ett av inslagen i Lorry.

 

– Hon såg någon slags samhörighet med den där galningen i rummet som sa sanningar om höger och vänster, fram och tillbaka, och härmade mänskligt korkat beteende. Hon gick med självmordstankar och berättade väldigt öppet om sitt liv.

 

Stefan svarade med ett långt brev. Det han ville säga var:

 

– Jag förstår precis vad du snackar om och var du befinner dig, för jag har varit där själv. Men var lugn, sitt kvar i båten. Hoppa inte ur den, för det kommer att lugna ner sig. Tro mig, jag vet att det är så. Det gungar nu, men låt det gunga.

 

Många år senare tog en kvinna kontakt med Stefan i samband med att sociala medier slog igenom.

 

– Hon berättade: ”Det var jag som skrev det där brevet till dig. I dag är jag lärarinna och har familj och två barn. Jag vill bara, när jag får chansen, tacka dig för det du skrev till mig. Det hjälpte mig oerhört.”

 

Brevväxlingen blev också en del av bakgrunden till Smutsiga ögon, enmansföreställningen som Stefan skrev tillsammans med Rolf Börjlind. Där spelade han en man som blivit en framgångsmaskin men som sedan fick livet emot sig.

 

Flera år efter att pjäsen spelats kom en man fram till Stefan på en stor gala.

 

– Han sa: Jag vill bara tacka dig. Du förändrade mitt liv. Han hade sett föreställningen och kände igen sig i den där mannen jag spelade. Han fick en sådan enorm aha-upplevelse att han växlade spår i livet och gjorde något helt annat. I dag är han arkitekt och har familj.

 

Rösten som kan tala utan honom

 

Stefan Sauk läser fortfarande in ljudböcker tre eftermiddagar i veckan, måndag till onsdag mellan klockan två och fyra. Det har blivit hundratals titlar genom åren. Men sedan 2024 kan Storytels lyssnare också höra hans röst i böcker som han aldrig själv har spelat in. Då är det en AI-kopia som läser.

 

Han minns första gången han fick höra kopian.

 

– Det var ganska chockerande, för det gick inte att höra skillnad.

Stefan Sauk med hörlurar framför en mikrofon under inläsning av ljudböcker i studio.

Foto: Privat

Stefan har också fått göra ett test med AI-rösten.

 

– Nu har de försökt sätta mig på pottan. Jag fick gissa om det var jag själv som läste eller min AI-röst. Jag gissade fel på tre av fem. Det är lite läskigt. Den härmar mina stämband, mina strängar, till hundra procent. Men den kan inte härma hur jag spelar på mina strängar. Där går den bet. Lyfter man ett längre sjok hör jag direkt: Där har den gjort en paus, eller där gick den på lite för fort. Det där var dålig tajming. Eller där hade jag kanske gjort en karaktär annorlunda. Men den där AI-rösten, det kommer nya versioner hela tiden och den förbättras också hela tiden. Var det där slutar vet vi inte.

 

Stefan var med och startade ljudboksbolaget Storyside, som senare köptes av Storytel. Han kände därför redan företaget när frågan kom upp.

 

– De frågade mig långt innan pandemin om de fick prova att göra en AI-version av min röst. De menade att min röst skulle vara den svåraste att återskapa, eftersom jag läser så pass dynamiskt. Det var så de uttryckte det. Då kände jag: Ska man behöva ta patent på sin egen röst? Jag funderade på om det gick och tog hjälp, men det visade sig inte vara så enkelt.

 

Under pandemin hörde Storytel av sig igen.

 

– Jag tror inte att AI kommer att försvinna. Vi får leva med det, och då får man försöka göra någonting bra av det. I stället för att stå utanför tänkte jag: Jag hoppar in i ringen och försöker påverka så mycket jag kan. Då gjorde vi ett avtal. Jag är nog den första skådespelaren i Europa som har tjänat pengar på AI, så det har varit bra.

 

Han har också funderat på vad som ska hända med AI-rösten längre fram.

 

– Vi håller på med det. Det är en pågående process.

 

Stefan tänker också på vad AI kommer att betyda för teatern.

 

– AI kan inte leverera karisma. AI kan inte leverera känsla. Den kan härma känsla och karisma, men det blir för perfekt, lite kallt. En poäng med AI är att man kan få ut en väldans massa böcker som annars aldrig hade blivit ljudböcker. Men jag tror också att AI kommer att göra att man längtar efter det levande mötet. Jag tror att teatern kommer att få ett uppsving. Att få se riktiga människor, levande, kommer att få ett större värde.

 

Han har också tankar om hur AI kan användas inom filmen.

 

– När det gäller film kanske det slutar med att du har en skådespelare och en massa avatarer runt omkring, och så gör man en story. Det är en trist framtid, men eftersom allt handlar om pengar ... AI är ett så generellt begrepp. Jag tror att man måste vara vaksam nu och se vad som händer.

 

En pojke som inte ville låtsas

 

När Stefan berättar om sin uppväxt börjar han med att beskriva sig själv.

 

– Ett ensamt barn. Inga syskon. Kamrater kom och gick lite grann. Jag lekte mycket med mig själv och utmanade fantasin.

 

Hemma var det inte alltid lugnt.

 

– Jag växte upp i en liten familj med mamma och pappa. De var inte riktigt kompatibla med varandra och bråkade en hel del. De skilde sig när jag var tretton år, på min inrådan. Det är ingen trettonåring som ska behöva råda sina föräldrar till det.

 

Stefan minns att det fanns mycket han ifrågasatte redan som barn.

 

– Jag tyckte alltid att alla andra hade det bättre. Varför skulle jag behöva ha det som jag hade det? Men jag hade en slags medfödd kompass, en känslighet som inte accepterade saker. I skolan kunde en lärare stå och säga någonting, och jag kände direkt: Du står ju här och ljuger. Varför är du inte dig själv?

 

Han tyckte att vissa lärare gömde sig bakom en roll som de dessutom spelade dåligt. Men det gällde inte alla.

 

– När det kom en lärare som vågade vara sig själv och stod där med hela sig själv, då lyssnade jag.

Svartvitt närporträtt av skådespelaren Stefan Sauk, fotograferad av Annika Krafve.

Foto: Annika Krafve 

Även som vuxen säger Stefan att han kan känna av när någon inte är sig själv.

 

– Plågsamt lätt, skulle jag säga. Det har ställt till det väldigt mycket. Jag har reagerat på någonting bakom ytan, och då tycker folk: Men vad är det med dig? Han står ju här och är trevlig bara. Nej, det är han fan inte. Han låtsas vara trevlig, men är inte det.

 

När han talar om sina föräldrar vill han samtidigt vara rättvis mot dem.

 

– Mina föräldrar var väldigt varma, goa och rara, var och en för sig. De gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Dem ska man inte skälla på heller.

 

Men han saknade någon vuxen som kunde hjälpa honom att förstå livet.

 

Åtta filmer på en dag

 

Stefan var sexton när han började träna karate. Där lärde han känna en kille som var ett par år äldre och väldigt filmintresserad. De blev vänner och började se film tillsammans. I en filmklubb kunde man se så många som åtta filmer på en dag.

 

– Ungefär som när människor upptäcker bra böcker upptäckte jag bra film. Där fanns livslärande budskap. De viktiga kunskaperna i livet lär man sig ju inte i skolan. Dem får man lära sig någon annanstans. Filmens värld blev ett sätt för mig att förstå livet, förstå världen och förstå vad allting handlar om. Varför är människor som de är? Varför gör de som de gör?

Stefan Sauk med clownsminkning och hatt under sin medverkan i tv-programmet Stjärnorna på slottet

Stefan Sauk som clown i Stjärnorna på slottet. Foto: Privat

Som skolpojke hade Stefan fått höra att han var klassens clown. Efter lumpen körde han taxi extra för att tjäna pengar. En sen natt fick han en kvinnlig skådespelare i bilen och passade på att fråga hur man kom in i yrket.

 

– Hon frågade om jag hade gjort någonting med teater. Jag sa: Nej, aldrig någonsin. Då sa hon att det bästa var att jobba som statist, för då får man se hur det går till. Gå till Dramaten, sa hon.

 

På Dramaten gick Stefan till Scenens byrå. Där satt Maud Wagner, som bad om ett cv. Stefan visste inte ens vad det var, men kom tillbaka med ett några dagar senare. Maud sa att det såg bra ut. Sedan böjde hon sig ner, tog fram en tjock pärm och började bläddra. Stefan tänkte: Ska jag in bland alla de där? Maud förklarade att det bara var en av två stora, tjocka pärmar. Då sa Stefan att han egentligen bara ville sitta med och se hur en repetition gick till. Maud berättade att regissören Lars Göran Carlson skulle börja repetera en pjäs följande måndag och erbjöd honom telefonnumret. Stefan ringde och var på plats klockan tio.

 

– Det var min ingång i teaterns värld. Så småningom kom jag in på Teaterhögskolan i Göteborg. Och på den vägen är det.

 

Bilden han själv var med och skapade

 

När Stefan gick ut Teaterhögskolan i Göteborg i december 1983 fick han snabbt uppmärksamhet. Bland förebilderna fanns Ernst-Hugo Järegård och Ingvar Hirdwall. Med åren växte också ett rykte fram som han fortfarande får förhålla sig till.

 

– Nu får jag nästan jobba emot det jag själv var med och skapade: Sauk, den där svåra skådespelaren som man inte vet var man har, som säger vad han tycker och är allmänt svår.

Stefan känner inte igen sig i ryktet. Han har arbetat med skådespelare från flera länder och tycker att synen på samarbetet skiljer sig åt.

 

– Vi är ett ängsligt folk, och kulturbranschen är otroligt ängslig. När jag jobbar med skådespelare från andra länder, du behöver bara gå till Danmark eller Norge, så finns det en helt annan öppenhet och frihet. Ett annat mod att ifrågasätta hur man ska göra en scen. Man vågar diskutera arbetet på ett mer professionellt sätt. Jag upplever att svenska skådespelare är mycket till lags. De är glada för att de får vara med, så de köper allt.

 

De diskussionerna har också påverkat hur han uppfattas av andra, menar han.

 

– Om jag säger någonting, vilket jag alltid har gjort, blir jag ansedd som lite besvärlig. Det är egentligen de som är osäkra och känner sig hotade som tycker så. Den som är säker på sin sak blir inte hotad av ett professionellt sätt att arbeta. Då flyttar man fram positionerna gemensamt. Det är samarbete i dess rätta form. Där får prestige inte finnas överhuvudtaget. När jag känner att människor jobbar halvtid i prestigebranschen blir jag trött. Då blir allting väldigt svårjobbat.

 

Även det sociala umgänget i teaterbranschen har varit besvärligt för honom.

 

– Teaterns värld är full av falska leenden och falska kindpussar. Det där har jag aldrig kunnat hantera. Under lång tid hanterade jag det dåligt, men i dag gör jag det med bravur. Jag har ett långt yrkesliv bakom mig och mycket livserfarenhet, så det finns inget hot i det längre.

 

Ett nytt slags samtal

 

Stefan Sauk har fyllt 71 år, även om han skämtsamt räknar bort tio år. Ibland känner han att han gjort sitt som skådespelare. Ändå fortsätter han att arbeta.

 

– Jag har en agent i London och en i Tyskland, så jag hoppar ut i världen och gör lite nedslag i olika sammanhang. På sociala medier försöker jag också leverera tankar. Jag kan tycka att en konstnärs uppgift ibland är att hålla upp en spegel mot sin samtid och säga: Titta, så här ser det ut. Är det här bra eller dåligt?

 

Han har också startat podden Okammat samtal.

 

– Där kan jag ha spännande samtal med människor som jag tycker är på riktigt. Det tycker jag är viktigt. Människor som har någonting att säga, är kunniga och har en bakgrund.

 

Även världspolitiken engagerar honom.

 

– Jag tycker att mänskligheten är på väg att backa till medeltiden i sättet att vara. Då var det de starka krigsherrarna som regerade. Titta runt i världen på vilka som styr i dag. Vi har en mängd människor som egentligen är krigsherrar. Tekniskt har vi utvecklats väldigt mycket. Men mänskligt? Vetefan.

 

Om det betyder att han håller på att bli samhällsdebattör vet han inte riktigt.

 

– Kanske. Men om jag är bekväm med det vet jag inte riktigt ännu. Jag gör det jag tycker är viktigt just nu. Vad det blir i slutändan bekymrar jag mig inte särskilt mycket om.

 

Kanske tillbaka till teatern

 

Den 30 oktober gjorde Stefan och Jimmy Uller en talkshow i Linköping.

 

– Jag tänkte på det i morse, att jag alltid mår väldigt bra dagen efter att jag har mött en publik och gjort någonting inför den. Så jag kanske ska tillbaka till teatern. Jag kanske ska ställa mig på scen igen och göra någonting.

 

Någon ny föreställning är ännu inte bestämd.

 

– Jag har fått frågor om att vara med i teatersammanhang där jag inte riktigt känt att jag vågar lita på dem som ska chefa runt. Det kostar rätt mycket att gå in i ett sådant sammanhang. I dag tackar jag inte ja om jag inte litar på och respekterar alla till hundra procent. Det gäller producenten, regin, medspelarna och alla andra i produktionen. Har jag förtroende för dem och tycker om dem, då kan vi åka. Men är jag osäker hoppar jag över det.

 

Men det är inte bara människorna han ska arbeta med som avgör.

 

– Det måste vara en brännande historia. En historia som berör och är spännande. Sedan ska det vara en uppgift, en roll som är intressant att spela och där jag kan måla över hela paletten.

 

Det som är kvar av livet

 

Den sorts framgång Stefan en gång jagade är han färdig med. Han har upplevt den och är nöjd.

 

– Jag har haft ett rikt liv och tänker att jag kanske ska ge tillbaka någonting. Hur ska jag göra det bäst? Jag känner att jag är i en brytpunkt. Vad ska jag göra med det som är kvar av livet? Ska jag skriva en biografi? Ska jag ta bladet från munnen och säga: Hallå, mina medmänniskor, titta. Är det här bra?

 

Tankarna gäller inte bara hans egen framtid.

 

– Vad är framgång? Vi har fått ett liv. Poff, säger det, så är det borta. Din stund på jorden, kallade Vilhelm Moberg det. Den går väldigt snabbt, men det upptäcker man först när man har kört mer än halva resan. Jag tycker att vi i västvärlden springer och springer efter någonting. Men vänta, är det här verkligen värt att springa efter? Vad är det egentligen som betyder någonting?

Stefan Sauk fotograferad utomhus med grönskande träd i bakgrunden.

Foto: Privat

Stefan tror att många har pressat sig själva så hårt att de till slut tappat förmågan att uppleva saker.

 

– Livet betyder någonting. Tiden betyder någonting. Hur utnyttjar man den? Inte genom att springa fortare och planera bättre. Tvärtom, tror jag. Den enda tid vi äger är den som är just exakt nu. Framtiden vet jag inte om den existerar. Dåtiden är historia. Den kan jag ha som en slags mall för att tolka var jag befinner mig nu. Men att verkligen leva här och nu, det är lätt att säga och så mycket svårare att verkställa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Artikeln publicerades den 10 november 2026.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Information icon

Vi behöver ditt samtycke för att kunna hämta översättningarna

Vi använder en tredjepartstjänst för att översätta innehållet på webbplatsen, vilken kan samla in uppgifter om dina aktiviteter. Läs informationen i integritetspolicyn och godkänn tjänsten för att hämta översättningarna.