Det finns människor som går upp på morgonen för att erövra världen. Och så finns det de som går upp för att bära en bricka med frukost till den de älskar. Hos Björn Ranelid börjar dagen där.

Inte i scenljuset.
Inte i litteraturhistorien.
Inte i de stora orden som så många förknippar honom med.
Utan i Margareta.

I henne börjar dagen.

– Det är att jag ger Margareta frukost på sängen. Det var min första tanke när jag vaknade.

Kanske är det där man måste börja.
Om man vill förstå honom.
Inte i bilden av Björn Ranelid.

Han har levt ett liv som få andra i svensk offentlighet. Tusentals framträdanden. Böcker, priser, tv-program. Debatter, missförstånd, beundran och motstånd.

Men när han talar om var i livet han befinner sig nu, är det inte triumfen han beskriver.
Det är vilan.

En vila som inte fanns förr.

– En form av vila, tillförsikt och att jag kommit dit i mitt liv där jag kan se tillbaka och samtidigt tänka framåt. Jag är tillfreds med det jag åstadkommit.

Det är inte samma drivkraft som förr.
Inte samma hunger efter att synas.

– Jag har stått på scenen cirka 4600 gånger och har inget behov av att framträda på samma sätt som var en drivkraft för 15–20 år sedan.

Nu handlar det om något annat.

Andning.
Kost.
Träning.
Att inte röka.
Att inte dricka.

Som om orden också kräver något av kroppen.

Han fortsätter att arbeta, skriva och möta offentligheten. Men inte längre med samma kamp. Inte med samma behov av att ta plats.

En försoning med livet.

Pojken som inte drömde om storhet

När han tänker tillbaka på sin barndom minns han inte att han drömde om framgång eller saker. Han var nöjd med det han hade.

– Jag har egentligen aldrig haft några drömmar, eller längtat efter att åstadkomma något. När jag var barn tyckte jag om det enkla livet.

Atleparken i Malmö lever kvar i honom.

Som en plats han aldrig riktigt lämnat.

Och om han får välja en enda dag att gå tillbaka till är det där han hamnar.
En sommardag.
Vilken som helst.

Men det är inte bara en dag.
Det är ett helt liv som rör sig där.
Det var där livet fanns.

Han var där varje dag.
I sexton år.
Fotboll sju dagar i veckan.
Tio månader om året.
Han sprang.
Lekte.
Låg på gräsmattan.
Åkte kälke på vintern.
Drack läsk efter matcherna.
Och kaffe med sin mamma, pappa och sina syskon.

– Jag skulle nöja mig med en enda dag.

Känslan kommer direkt.

– Bara kärlek, glädje och lust.

Men barndomen var inte bara ljus.
Ett fall från ett trappräcke.
En skallskada.
Ett ljud i huvudet som aldrig tystnade.

– Sedan den dagen har jag samma ljud i huvudet och har haft i alla dessa år. Jag är därför neurologiskt dömd att alltid vara här och nu.

En skada som blir till närvaro.
Ett lidande som också blir en egenskap.

– Jag kan stå på scenen utan manuskript och jag kommer inte av mig i språket, däremot kommer jag av mig i livet. Men om du inte kommer av dig i livet så blir du aldrig förälskad och du åker inte långt bort till andra kulturer och länder och tar till dig de kulturerna. Då äter du köttbullar med lingon och potatismos.

Och så läppen.
Den började växa i tonåren.
Och den slutade inte.
Operationer i olika åldrar.
Tre gånger.
Ett ansikte som förändrades.
Inför honom själv.
Inför andra.

– Jag blev kallad för köttläpp. Det var tufft att bli retad i den åldern.

Där formades inte bara sårbarheten.
Utan också styrkan.

– Samtidigt som jag var ledsen blev jag väldigt stark psykiskt. Det blev en påminnelse om det bräckliga i livet.

Språket, arbetet och drivkraften

Språket är hans verktyg.

– Mänsklighetens främsta uppfinning är språket och alfabetet. Ingen har fått Nobelpris i tystnad. Och ordet väger ingenting.

Det är något han har ägnat hela sitt vuxna liv åt.

– Jag arbetade hårt med språket från att jag var 20 tills jag debuterade 1983. Jag blev refuserad fem gånger och behövde 14 år som startbana.

I dag skriver han på sin 45:e bok. Flera ska översättas och nå läsare långt utanför Sverige. Men det är inte framgången som driver honom.

– Det är glädjen att få nå ut till människor. Litteraturen överlistar tiden. När jag är fysiskt död ligger mina böcker kvar och då finns jag i andra människors medvetande.

Här är tre meningar som betyder extra mycket för honom.

– Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de finner ett bo i ditt hjärta.
– Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel.
– Gullviva, nattviol och johannesört är fridlysta, men inte barnen.

Och även utan publik finns något kvar.

– Absolut. Men jag är inte författare, utan läsare. Jag skulle kunna stå ensam på en scen, men publiken skänker mig en enorm glädje.

Ett liv i kärlek

Margareta finns vid hans sida. Och har funnits där genom större delen av hans liv. Vad hon betyder för honom går inte att ta miste på.

– Oerhört mycket. Vi har varit ett par i 50 år.

När Margareta drabbades av stroke 2019 förändrades något i honom.

– Den skräcken vill jag inte känna igen. Då spelar det ingen roll att vi har vackra hus i Kivik eller alla priser jag fått. Allt sådant faller bort.

Han lagar maten varje dag nu.
Det började efter hennes stroke.

På frågan om när han känner sig mest som sig själv svarar han:

– Det är när jag ligger bredvid Margareta på morgonen och på kvällen. Vi skrattar och har roligt. Och sen ska jag upp och göra frukosten och nu ska jag snart laga mat.

Barnen, barnbarnen och namnet Kärleken

När han talar om barnen och barnbarnen förändras något i honom. Rösten blir mjukare och allt annat faller undan. Han behöver inte fundera länge på vilka stunder som betyder mest:

– Alla gångerna när barnen föddes, eller barnbarnen. Det är så stort, det är mycket större än alla priser jag har fått.

Och sedan säger han något som ingen kritik i världen kan ta ifrån honom:

– Två av barnbarnen kallar mig för Kärleken. Det är nog det vackraste namnet en morfar eller farfar kan få.

Han säger att han ser på bilder och filmer av barnbarnen varje dag. Att han leker så barnsligt att de ibland tycker att han är för barnslig.

Det är där han trivs som allra mest.
Inte i det offentliga, utan i det lilla: i studsmattor, glass och skratt.

Men livet ser inte alltid ut så.

Han säger att han sällan kan vara anonym när han rör sig ute bland människor. Samtidigt tycker han att folk är väldigt snälla.

– Margareta vill inte gärna gå på stranden med mig. Jag får inte gå till barnbarnen på förskolan eftersom jag tar för mycket uppmärksamhet. Det förstår jag inte själv, men så är det.

Ibland önskar han att han kunde gå i ett varuhus eller på gatan utan att bli igenkänd. Men han blir aldrig irriterad. 

Skrattet i trädgården

Det börjar med en vits.
En granne drog den.
Han skrattade i en och en halv timme.

– Jag skrattade så mycket att jag inte kunde sitta kvar utan fick gå runt i trädgården. Jag gick varv efter varv för jag skrattade så mycket att jag inte kunde sitta still.

Det är inte den bild man oftast ser.
Inte den som står på scen.
Inte debattören.
Inte den stora rösten.

Utan en man som går runt i en trädgård och skrattar så mycket att kroppen inte kan vara stilla.

– Jag skrattar varje dag. Jag försöker ta vara på de där stunderna som inte kostar något.