Att leva ett liv i andras blickar
Anders Ekborg fick sitt stora genombrott som Karl Oskar i Kristina från Duvemåla. Sedan dess har han gjort en rad stora musikalroller, bland annat i Jekyll & Hyde, Evita, Chess på svenska och senast i Så som i himmelen. Han har också synts i flera filmer och tv-produktioner som Tomten är far till alla barnen och Wallander. Genom åren har han gjort omkring 1000 konserter och även läst in en hel del ljudböcker.
Han är en av de röster många känner igen direkt. Men ett långt liv på scen innebär också något mer än roller, musik och applåder. Det innebär blickar. Förväntningar. Bilder som andra människor skapar, ibland långt innan de verkligen vet vem man är.
I det här porträttet berättar Anders Ekborg om just det. Om att stå i ljuset och samtidigt försöka behålla något för sig själv. Om åren då allt var som störst, om tystnaden efter föreställningarna och om längtan efter att ibland få vara ifred. Inte från livet. Men från bilden andra har av honom.
Foto: Mats Bäcker
Foto: Mats Bäcker
Anders Ekborg: Mannen bakom rösten
Om blygheten, tystnaden efter applåderna och längtan efter att få vara bara Anders
Anders Ekborg har en röst som stannar kvar i minnet. Den har fyllt teatrar, kyrkor och konsertsalar. Den har fått människor att gråta och känna igen sig. Och ibland fått dem att stanna kvar i något långt efter att musiken tystnat.
Men bakom rösten finns också något mycket tystare. En pojke som tidigt lärde sig hur det var att bli betraktad. Ett barn som stod bredvid en pappa som hela Sverige kände igen. En ung man som inte alls var säker på att scenen var hans plats. Och en människa som i dag beskriver sig själv som känslig, blyg och medveten om andras blickar.
Det är den sidan av Anders Ekborg vi möter här.
Att trappa ner utan att försvinna
I dag befinner sig Anders på en ny plats i livet. Han är inte borta från scenen, men tempot har förändrats. Han väljer sina jobb mer själv nu och försöker ta vara på tiden mellan dem.
– Jag har trappat ner lite och tar det lugnare. Jag känner inte att jag måste jaga en massa jobb. Det känns lugnt och stilla, och jag försöker ha mycket fritid.
Samtidigt är arbetet fortfarande ryckigt. I perioder är det lugnt, och sedan kan något dyka upp som gör att han jobbar intensivt igen. Därför försöker han ta vara på tiden däremellan.
– Jag är som mest levande i det jag gör i stunden. Om jag jobbar, har fritid, åker ner till Spanien där vi har ett hus, snickrar eller arbetar i trädgården.
Han säger att han inte oroar sig särskilt mycket för framtiden. Inte heller fastnar han i det som varit. Det är i stunden han verkar hitta sitt lugn.
– Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på att vara i nuet.
Rösten som någon annan upptäckte först
Anders hade inte den självklara drömmen om att stå på scen och bli sedd. Scenen fanns nära honom genom uppväxten, men det betydde inte att han såg den som sin egen plats.
Han hade vuxit upp med Lars Ekborg som pappa och Dan Ekborg som bror. Branschen fanns runt honom, men vägen dit var inte självklar.
– Jag har aldrig haft den där otroliga längtan efter att förverkliga mig själv eller stå på en scen och visa upp mig. Jag har mer varit intresserad av jobbet som sådant. Jag vill att det ska vara på riktigt, inte att man är en posör.
Hans bror Dan var tillsammans med Suzanne Reuter vid den tiden, och de började prata om att Anders borde söka till scenskolan. Själv var han inte lika säker.
– Jag tänkte: nej, kan det verkligen vara något för mig?
Han hade haft andra jobb innan dess och såg inte sig själv som någon självklar scenmänniska. Han var blyg. Långt ifrån den utåtriktade bild många har av en skådespelare. Senare skulle han förstå att många i yrket bar på samma sak. En försiktighet bakom det som syntes utåt.
När han kom in på scenskolan i Göteborg blev det ett svar på den tvekan han själv burit. Fyra killar och fyra tjejer antogs bland tusentals sökande. Anders var en av dem.
– Då fick jag veta att jag hade en potential. Jag fick det svart på vitt.
På scenskolan fick han något som blev viktigt. Inte bara prat om talang och begåvning, utan verktyg för att faktiskt kunna arbeta. Det gjorde yrket mindre laddat. Det blev inte bara en fråga om vem han var. Det blev ett arbete. Ett hantverk.
Sången kom in genom Bengt Magnusson, vännen och gitarristen som han än i dag arbetar nära. Bengt gick diplomlinjen på musikhögskolan och reagerade starkt när han hörde Anders sjunga.
– Han blev chockad över min röst och sa: om du inte fortsätter med det här är du helt tokig. Det har påverkat mig och min karriär väldigt mycket.
Det första stora genombrottet kom när Anders spelade Puck i en rockversion av Midsommarnattsdröm på Backa Teatern, regisserad av Ingmar Bergman. Föreställningen sändes i tv. Där sjöng han professionellt på scen för första gången.
– Det fick mig att känna att det är det här jag ska göra.
Han var 29 år.
Anders Ekborg tillsammans med flera av personerna bakom och framför Kristina från Duvemåla. I bilden syns bland andra Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Helen Sjöholm och Peter Jöback. Foto: Privat
Barnet som blev tittat på
Innan scenen blev en arbetsplats fanns en annan sorts offentlighet. En som Anders inte hade valt själv.
Han växte upp med en pappa som hela Sverige kände igen. Lars Ekborg syntes i en tid då det bara fanns en tv-kanal och när alla såg samma program. Att gå bredvid honom var också att hamna i andras blickar.
– Det var en väldigt märklig uppväxt. Jag minns hur vi kunde stanna på väg till tunnelbanan för att pappa pratade med alla som kom fram. Jag var extremt blyg som barn. Nästan sjukligt blyg, säger han.
Blickarna blev en del av vardagen.
– Med min blyghet var det svårt att alltid bli tittad på när jag var någonstans med honom. Även efteråt, när min bror började i branschen långt tidigare än jag. Folk tittade var man än var, och man fick inte känna sig privat. Det är verkligen baksidan av det här jobbet.
Hemma fanns också mycket som tog plats. Människor som kom och gick. Röster, energi och en värld som kunde kännas stor för ett barn som helst drog sig undan.
– Det var väldigt många utåtagerande människor som hälsade på oss. Jag tyckte det var väldigt skrämmande med bullriga människor. Min bror är väldigt annorlunda på det sättet. Han är mer extrovert och hade väldigt svårt att förstå den där blygheten jag hade då.
När pappan försvann
Anders var nio år när hans pappa dog. När han får frågan om det fanns något han saknade under uppväxten behöver han inte många ord.
– Ja. Efter att pappa gick bort: en pappa. Det har påverkat mig hela livet.
Han tänker en stund på vad hans pappa hade sagt om han fått se vilken väg Anders till slut valde.
– Han hade nog sagt att det kommer att bli svårt. För det är en tuff bransch.
Hans mamma fanns där och stöttade. Men oron fanns också. Hon visste vad yrket kunde kräva.
När Anders fick huvudrollen som Karl Oskar i Kristina från Duvemåla förstod han att det skulle bli stort. Kanske större än något han tidigare varit med om. Under samma period fick han också barn. Ett av de stora ögonblicken i hans liv.
– När jag fick barn kände jag mig som en fadersgestalt och fick ansvar för någon annans liv. Det var väldigt stort.
Just därför blev det viktigt att inte tappa bort det som betydde mest hemma. Han tog tidigt ett beslut. När barnen var små ville han vara närvarande så mycket det gick, även om han spelade mycket på kvällarna.
– Min pappa jobbade ju jämt och var borta. När mina barn var små ville jag vara hemma och vara med dem så mycket det gick.
En tidig bild av Anders Ekborg. Foto: Privat
Det som måste kännas på riktigt
Vissa delar av en människa försvinner inte. De ändrar bara form.
– Blygsel är något man kan jobba bort på flera sätt, men jag har fortfarande väldigt svårt för mingelsituationer med människor jag inte känner. Det tycker jag är extremt plågsamt nästan.
Han skrattar varmt när han säger det. Mingel är fortfarande inte hans plats. Han säger också att människor ofta kan uppfatta honom som någon med stark integritet.
– Jag har svårt att släppa folk inpå livet direkt.
Det hänger också ihop med hur mycket han tar in.
– Jag har alltid varit väldigt högkänslig, som många i det här yrket är. Det har både varit bra och jobbigt i den här branschen.
När han sjunger blir känsligheten inte något han behöver dölja. Tvärtom.
Anders Ekborg i rollen som Karl Oskar i Kristina från Duvemåla. Foto: Privat
– Det är en av mina styrkor att visa svaghet. När man sjunger ska man känna att det finns där. Det finns ett uttryck som heter att ha cry i rösten. Att det finns någonting sårbart, och det är väldigt viktigt.
För Anders blir äktheten viktig. Inte bara privat, utan också på scenen. Det måste kännas på riktigt. Inte bara vara snyggt eller skickligt.
– Jag har väldigt svårt för när det känns oäkta och när det bara är spel på ytan. Det är det värsta jag vet.
Han säger att han känner skillnaden direkt. Både när någon sjunger och när någon spelar. En röst som bara bildar toner berör honom inte. Det skickliga räcker inte.
– Men när någon verkligen berör en. När rösten går rätt in i själen. Då är det bland det mest maffiga man kan uppleva.
Det är samma sak med skådespeleri.
– När jag känner att någon verkligen står där med hjärtat i handen.
Ensamheten efter applåderna
Det finns också ett efteråt. När föreställningen är slut, publiken har gått hem och allt det stora plötsligt blir tyst.
– Jag har känt mig ensam mitt i all den bekräftelsen väldigt mycket, säger han.
Han beskriver åren med Kristina från Duvemåla, Chess och andra stora musikaler. Tusentals människor i salongen. Applåder och starka reaktioner. Sedan bilen hem.
– Det blev en ganska absurd upplevelse. När man går på teater delar man upplevelsen med andra, men vårt arbete är väldigt mycket att man åker hem.
Hemma fortsatte kvällen på ett helt annat sätt.
– När barnen var små och alla sov hemma brukade jag laga middag till mig själv på nätterna för att varva ner. Då var jag ensam. Det var väldigt påtagligt.
När han ser tillbaka på de kvällarna är det just kontrasten han minns. Hur allt kunde vara så stort ena stunden och så tyst nästa.
– Det blev väldigt tomt när ridån gick ner och alla gick hem. Då kunde jag ofta känna: vad har jag varit med om?
På skolan fick han verktyg för att förbereda sig inför scenen. Men inte för tomheten när allt var över.
– Det är mycket att preparera sig innan, men inte hur det är efteråt. Där fick jag skapa eget.
Ett av hans sätt blev nästan som en egen ritual.
– Jag brukade stå i duschen i tjugo minuter, ibland en halvtimme. Det var mitt sätt att försöka hitta tillbaka till mig själv.
I dag har han vant sig mer vid känslan. Konserterna fungerar annorlunda. Ofta reser han med ett band och människor han känner väl. På julturnéerna blir de ett gäng, både på scenen och efteråt.
– Då är man inte bara en kugge i ett jättestort maskineri, utan man är sig själv på ett annat sätt.
Att vara sig själv på scenen
I de egna konserterna finns mer plats för Anders själv. Han står inte bakom en roll på samma sätt. Där får sångerna, berättelserna och humorn ta plats.
– Många ser mig nog som någon som gör mycket dramatiska saker. Men de som känner mig vet att jag skulle vilja göra mycket mer humor.
Foto: Privat
Han berättar att hans mamma var rolig och snabb i huvudet, med galghumor och tuffa tag. Själv lägger han ofta in anekdoter i sina konserter.
– Det har nästan blivit som en standupdel mellan vissa låtar. Det tycker jag är otroligt roligt, att berätta och att folk skrattar. Det blir en väldigt direkt upplevelse.
Han nämner också sin pappa. Hur Lars Ekborg kunde göra humor med samma allvar som en dramatisk roll.
– Det är bra skådespeleri. Man tror att det är på riktigt. Det är då det blir fruktansvärt roligt.
När Anders står på scen vill han inte gömma sig bakom något. Han beskriver det mer som att vara sig själv, fast med starkare volym.
– Jag hoppas och tror att jag är mig själv och visar mitt hjärta. Det tycker jag är en stor del av det jag ser som mitt kall.
Oron som följer med
Erfarenheten har gjort honom tryggare, men inte fri från nervositeten. Inför en scen kan han fortfarande känna sig pirrig. Fjärilarna finns där.
Med åren har rösten ändå blivit något att hålla sig i. När han börjar sjunga kan han påminna sig själv om att han har gjort det tusentals gånger förut.
– Jag kan ju det här. Varför håller jag på och oroar mig?
Men känslan av att inte räcka till försvinner inte helt.
– Den finns där hela tiden.
Även de stora ögonblicken har burit på osäkerhet.
– När jag fick rollen som Karl Oskar var det ett gigantiskt kvitto på att jag var värd något. Men när jag började spela i Kristina från Duvemåla var jag jätteosäker på sången. Alla andra var grädden av musikeliten och utbildade sångare. Jag var egentligen ensam som skådespelare. Det tog ett par år innan jag kände att det här är mitt jobb.
Helt fri från förväntningar blir han aldrig.
– Man är aldrig bättre än sin senaste konsert.
Publiken känner han in nästan direkt. Vissa kvällar finns värmen där från början. Andra kvällar är det trögare. Skratten kommer lite senare, reaktionerna blir inte lika snabba. Då gäller det att inte börja jaga publiken eller ändra allt för att vinna dem.
– Man måste lita på det man har bestämt att man ska göra.
När det får räcka
När Anders ser tillbaka finns det något han önskar att han förstått tidigare. Att han duger som han är.
– Jag behöver inte uppfylla en massa människors förväntningar. Om jag gör något fullt ut och känner att det är det bästa jag kan göra, då räcker det gott och väl. Jag behöver inte hoppa höjdhopp varje gång.
Han har också lärt sig att alla inte kan se på scenen på samma sätt.
– Alla kan inte tycka som jag om teater. Jag kan själv tycka att vissa skådespelare är helt överskattade, samtidigt som andra inte alls blir tillräckligt uppskattade. Men människor har olika syn på hur teater ska vara och hur det ska kännas.
Han har också sett hur osäkerheten kan slå rot i branschen. Hur vissa börjar tvivla på sitt eget värde.
– Vissa känner sig som en bluff och vet inte riktigt sitt värde. Men när jag går in på scen och gör en roll, då är jag rollen inför publiken. Vem ska jag annars vara?
Ibland kan han avundas artister som bara kliver upp på scen och njuter. För honom har det inte varit riktigt så.
– Jag har aldrig haft den känslan att älska att stå på scen.
Han vet att rädslan för att inte räcka till kan stå i vägen. Men sårbarheten kan också ge något till uttrycket.
– Skådespelare som har den där osäkerheten och sårbarheten tillför något eget. Det blir något helt annat än känslan av: var glada att jag står här, för jag är fantastisk.
När blicken följer med
När han pratar om platser där han får vara mer ifred tänker han på livet utanför Sverige.
– Där kan jag vara mer bara mig själv.
Han berättar att det var värre förr, särskilt när Kristina från Duvemåla var som störst. Han blir fortfarande igenkänd, men inte på samma sätt. Utanför Sverige kan han släppa vaksamheten en stund.
– Annars har jag ögonen i nacken på något sätt.
Offentligheten kom in i hans liv långt innan han själv stod på scen. Den fanns där redan när han var barn, och den satte spår.
– Den där blygheten hade jag ju redan då. Jag blev präglad av allt runt omkring. Av hur människor upphöjs till stjärnor eller kändisar.
I dag tycker han att det har blivit ännu mer absurt. Att människor kan tjäna pengar på att bara vara kända.
– Det är en mycket märklig tillvaro.
Att bara få vara Anders
Vad skulle någon som inte känner honom upptäcka om de såg honom fullt ut? Svaret kommer direkt
– De skulle se att jag är en mycket mer känslig person än de kanske trodde.
Det är den känsligheten som stannar kvar. I rösten. I försiktigheten. I nattmiddagarna efter applåderna. I duschen efter föreställningen. I barnet som saknade en pappa. I mannen som helst undviker mingel.
Han har blivit äldre nu. Familjen och ett fungerande privatliv har blivit viktigare än framgång. Han arbetar fortfarande, men inte till vilket pris som helst.
Det han längtar efter nu är enklare. Inte större roller eller fler scener.
Foto: Privat
– Att få mer tid för mig själv, med min fru och barn. Att kunna styra min egen tid på ett annat sätt.
Friheten verkar finnas i det enkla nu. Att snickra, resa, vara i trädgården och leva mer i det vanliga. Att inte alltid vara på väg från en scen eller in i nästa uppdrag.
Att få vara i stunden.
Och bara få vara Anders.
Artikeln publicerades den 2 juni 2026.
Läs också: Kajsa Grytt om sexualitet, kärlek och vågen som kommer
Läs också: Björn Ranelid om kärleken till Margareta och livets skörhet
Läs också: Jan Johansen till sista andetaget