Hon som har ställt frågorna
I mer än tre decennier har Annika Jankell mött människor i tv, radio och press. Många lärde känna henne genom musikprogrammet Listan, och sedan dess har hon bland annat lett TV4 Weekend, Svensktoppen och Nyhetsmorgon. Hon har intervjuat artister, skådespelare, författare och människor vars erfarenheter har fått henne att se både livet och sig själv med nya ögon.
Hennes namn har också varit förknippat med skådespelaren Thorsten Flinck och med en tid då familjens liv ofta hamnade i offentligheten. Men Annika är mer än programmen hon har lett och rubrikerna hon har förekommit i.
Här är det hon som står i centrum. Hon berättar om tryggheten hon fick med sig från barndomen, nyfikenheten som blev hennes väg in i journalistiken och erfarenheterna som har gjort henne mer ödmjuk inför andra människor. Om vad som händer när kändisskapet gör ont, varför hon tror att vi har glömt flocken och vad hon själv kommer att minnas när allt annat har förlorat sin betydelse.
Foto: Privat
Annika Jankell:
Det jag kommer att minnas är människorna
Efter ett yrkesliv av intervjuer och möten har Annika Jankell blivit alltmer säker på vad hon kommer att minnas. Inte programmen, uppmärksamheten eller det hon åstadkommit, utan människorna. Samtalen, relationerna och känslan av att höra till. För hur självständiga vi än vill vara, klarar vi oss inte ensamma.
Jakten har avtagit
Nyfikenheten och arbetslusten finns kvar, liksom engagemanget i människorna och de uppdrag hon tar sig an. Men hon har inte längre lika bråttom vidare.
– Jag befinner mig på en bra plats. Jag är ganska lugn och trivs med tillvaron. Det kanske har att göra med att jag är äldre. Jag jagar inte på samma sätt längre: Vad händer sen? Vad vill jag göra efter det här?
Arbetet är fortfarande en självklar del av hennes liv, men hon förhåller sig annorlunda till det i dag.
– Jag har ingen prestige och jag bryr mig inte på samma sätt om vad andra tycker. Jag är lugn och trygg i mig själv och njuter av allt jag får göra. De jobb jag håller på med är ett privilegium. Jag vet hur arbetsmarknaden ser ut, jag vet hur många har det och jag tar ingenting för givet.
Att inte dras med
När Annika får frågan hur den här tiden känns i kroppen skrattar hon. Hon har varit fysiskt aktiv sedan tonåren. Yogan, meditationen och andningen har följt henne länge.
– Ibland tänker jag att om jag inte yogade och om jag inte var en fena på att djupandas så kanske jag inte skulle må så bra i min kropp. Det är min väg till bra hälsa. Jag yogar, mediterar och är väldigt fysisk och det gör att jag blir balanserad i kropp och själ.
Det hon tränar på är inte bara rörelse, utan att behålla lugnet när livet drar åt olika håll.
– Jag tror verkligen att kropp och själ hänger ihop. Det gäller att ha balans. Det är det som jag tror är hemligheten.
Ett samtal med Michael Nyqvist har följt henne genom åren. Efter en föreställning eller film som fått lysande recensioner frågade hon om han hade läst dem. Det hade han inte.
– Jag sa: Va, det måste du ju göra, de är fantastiska. Då svarade han att om han la energi på de bra recensionerna skulle han också behöva lägga lika mycket energi på de dåliga, och det fick honom att må dåligt. Han behövde lita på att han gjorde ett bra jobb.
Annika förstod vad han menade.
– Jag kände igen mig i det där. Att försöka sträva efter att man är som mest harmonisk när man är i balans. Inte för mycket åt ena eller andra hållet.
Inte heller lyckan behöver vara ständig.
– Ingen människa är lycklig hela tiden. Vi är bara människor med alla våra känslor. Jag tror att lycka är de där små euforiska ögonblicken, men också att inte vakna med akut fysisk smärta eller hjärnspöken eller vara ledsen varje dag. Då ska man ha vett att vara lycklig.
Foto: Privat
Vad är ett rikt liv?
Annika tror att många har vant sig vid att söka lyckan i nästa mål eller nästa förändring.
– Jag tror hundra procent att många missförstår vad ett rikt liv egentligen är. Allting är så maxat idag och jag tror att det är lätt att missa de små sakerna som faktiskt gör oss lyckliga. Att vara uppmärksam och närvarande i den där goda mackan eller den där promenaden eller att en vän ringer. De där små sakerna som vi så lätt tar för givna.
Vi väntar lätt på rätt tillfälle att börja njuta av det vi redan har.
– Man behöver vara närvarande här och nu, för vi har inga löften om morgondagen, någon av oss. Därför är det bäst att passa på att njuta medan man kan.
För Annika finns lyckan nära.
– Den stora lyckan ligger i relationer och möten. Jag känner mig oerhört privilegierad. Jag har fantastiska barn, fina vänner och nu också små barnbarn. Det är ett mått för mig på vad som gör mig lycklig i själen.
Hon kallar människorna omkring sig för sin flock.
– Vi är flockdjur och jag är oerhört lycklig över min flock.
Ett nytt däck till hennes lilla engelska radhus kan också göra henne glad, säger hon och skrattar. Men när hon talar om det som gör henne lycklig på djupet är svaret ett annat.
– Det ligger i möten, relationer och kärlek.
Att bli sedd
När Annika talar om sin barndom gör hon det med tacksamhet. Med åren har hon förstått hur mycket det betydde att växa upp med två föräldrar som såg henne, trodde på henne och gav henne frihet.
– Jag tänker på det varje dag eftersom mina föräldrar inte finns längre. Då skickar jag en tacksam tanke till dem. Om det fanns en manual för hur man gör någon trygg och får en människa att känna sig självklar, då tror jag att mina föräldrar hade den.
Hon beskriver ett hem där föräldrarna älskade och respekterade varandra. Annika och hennes bror behövde aldrig förtjäna deras bekräftelse.
– Jag har alltid känt mig sedd. Jag har aldrig känt att jag behövt kämpa för det. Det har nästan varit som en självklarhet och länge trodde jag nog att alla kände så.
Först senare förstod hon att alla inte växer upp med den känslan. Hennes föräldrar uppmuntrade henne och lät henne samtidigt hitta sin egen väg.
– De fick mig aldrig att känna mig pressad, men de fick mig att vilja plugga. När jag kom springande på examen med jättebra betyg var det mer: Ja, men det visste vi. Det är för att du är du.
Hennes mamma var lärare och ville väcka lusten att plugga. Pappan trodde att Annika skulle bli försvarsadvokat, journalist eller psykolog.
– Det var de tre sakerna han trodde, säger Annika och skrattar. För att jag var så nyfiken.
Hos honom ser hon också ursprunget till sin egen nyfikenhet. Han ställde frågor, lyssnade på svaren och intresserade sig för människor.
– Mina barndomskompisar pratar fortfarande om att när man var hemma hos oss på middag fick man frågor som ingen annan vuxen ställde. Han var verkligen genuint nyfiken och det öppnade dörrar och världar.
Men länge trodde Annika att hennes framtid låg någon annanstans.
– Jag älskade teater och höll på med dans och jag tyckte nog att det var det jag ville göra. Att jag sedan blev journalist handlade mer om att jag skadade knäet och sedan gav det ena det andra.
Knäskadan ändrade hennes planer. Men journalistiken blev ett annat sätt att använda den nyfikenhet hon fått med sig hemifrån.
Foto: Privat
En utbildning i att vara människa
Under årtionden har Annika Jankell intervjuat skådespelare, författare, artister, politiker och människor utanför offentligheten. När hon ser tillbaka är det inte ett enskilt program eller en särskild intervju hon lyfter fram.
– Det har varit en utbildning i att vara människa.
Samtalen har låtit henne ta del av liv och erfarenheter som skiljer sig från hennes egna. Hon berättar om ett möte med Ingmar Bergman som har stannat kvar.
– Jag frågade honom hur det kändes att bli utmålad som ett geni och vad som egentligen definierar genialitet.
Svaret var inte det hon hade väntat sig.
– Han sa att man måste passera oerhört många hinder för att landa i enkelheten och att det är där det geniala finns.
Annika har burit med sig hans tanke om enkelhet.
– Det fastnade hos mig. Att man ibland tror att saker blir bättre om man gör dem mer komplicerade, men så landar man ändå ofta i att det enkla och rena var det bästa från början.
För henne handlar det också om att våga lita på sin första känsla.
– Någonstans inombords vet man ofta mer än man tror.
Ingmar Bergman är en av många människor som har påverkat henne. Hon nämner också Margaretha Krook och andra hon mött genom arbetet.
– Min livsfilosofi är att varje människa jag möter kan lära mig någonting.
Men alla samtalen har inte gjort världen enklare att förstå. Snarare tvärtom.
– Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att jag inte vet.
Människan bakom beteendet
Annikas syn på människor börjar i tanken att ingen formas i ett tomrum.
– Jag tror att vi alla människor föds som rena små intuitiva varelser som sedan påverkas oerhört mycket av det vi går igenom, hur vi växer upp och av livets lotteri.
Det synsättet har hon också försökt föra vidare till sina barn.
– Jag har alltid sagt till mina barn att när människor är dumma eller gör en illa så ska man försöka tänka att det kanske är synd om dem. Vi vet ju inte vad den personen har gått igenom.
Hon försöker förstå vad som kan finnas bakom ett beteende innan hon dömer det.
– En mobbare i skolan kanske är mobbad hemma. Det kanske finns föräldrar som inte ser barnet eller som själva har stora problem. Vi vet aldrig riktigt vad som finns bakom en människas beteende.
Det betyder inte att hon alltid lyckas tänka så direkt.
– Jag kan också bli jätteirriterad. Men jag försöker tänka ett varv till. Varför är den här personen så otrevlig? Vad är det egentligen som händer?
Det är samma nyfikenhet som hon har haft med sig genom hela yrkeslivet: att försöka förstå lite mer innan hon bestämmer sig för vem en människa är.
Att knäcka hål på det inövade
Många av dem Annika intervjuar är vana vid att berätta om sig själva. Efter år i offentligheten har de ofta hittat formuleringar som fungerar och svar som de har gett många gånger förut.
– Min utmaning är att knäcka hål på det där, säger hon.
Hon vill komma förbi det inövade och nå fram till något som inte redan sagts många gånger.
– Jag tycker det är kul de gånger man lyckas få till ett litet personligt möte i en sönderintervjuad person.
Men hon uppskattar också att möta människor som inte är vana vid att få frågor om sig själva.
– Det finns många olika nivåer. Men egentligen tycker jag nog att det är ännu mer spännande att möta människor som inte har den erfarenheten av att bli intervjuade.
Vi har glömt flocken
Några av de möten som påverkat Annika mest har skett långt från tv-studior och premiärer. Som ambassadör för Svenska FN-förbundets projekt Flicka har hon rest till Etiopien. Där har hon träffat unga tjejer som riskerar att utsättas för könsstympning eller giftas bort och som kämpar för att få gå kvar i skolan.
– Jag har träffat så många fantastiska små tjejer och fått prata med dem om deras liv. Det har gjort mig oerhört ödmjuk inför det privilegium vi har i Sverige.
Hon minns skolor där undervisningen bedrevs under ett plåttak vid ett träd. Men det var flickornas berättelser hon tog med sig hem.
– Jag pratade med en flicka vars storasyster hade blivit bortgift när hon bara var tolv år. Familjen behövde den där magra kon som de fick i utbyte mot sin dotter. Det är en fattigdom som nästan är omöjlig att föreställa sig. Den lilla systerns största skräck var att hennes föräldrar också skulle behöva lämna bort henne, att hon skulle förlora sin familj, sina vänner och möjligheten att gå kvar i skolan.
Hon minns också barnens glädje över en enkel plastboll.
– Man kan tänka: Hur kan de vara så glada? Hur kan den där bollen vara så fantastisk? Men jag tror att det handlar om flocken. Att man håller ihop.
Annika tror att vi i Sverige har underskattat hur mycket vi behöver varandra.
– Vi är biologiskt flockdjur, men vi har satsat väldigt mycket på individualism. Jag tror att vi har frångått flockens betydelse och att det är därför så många människor känner sig ensamma och tomma.
Foto: Privat
En av tolkarna hon lärde känna under resan blev förvånad när Annika berättade att hon kunde dricka vatten direkt ur kranen hemma.
– Hon tyckte att det var helt otroligt. Hennes frågor fick mig nästan att känna mig som en idiot. Inte för att jag går runt varje dag och är lycklig över att kunna dricka kranvatten, men för att man inser hur mycket man tar för givet.
Resorna gav Annika en annan blick på sådant som är självklart i hennes egen vardag.
– Vi borde verkligen tänka mer på det vi har. Jag tror att de är bättre på att känna lycka i stunden och uppskatta saker.
Men det finns erfarenheter hon vet att hon aldrig fullt ut kan förstå.
– Jag kan inte föreställa mig att behöva byta bort mitt barn mot en mager ko för att resten av familjen ska överleva.
Kändisskapet som aldrig fick definiera henne
Redan innan Annika själv blev ett känt ansikte funderade hon över vad offentlighet gör med människor.
– Jag har aldrig gett kändisskapet någon betydelse. Det har aldrig fått definiera mig.
Under skoltiden märkte hon som elevrådsordförande att elever hon själv inte kände visste vem hon var. Senare arbetade hon i godiskiosken på Chinateatern i Stockholm och såg premiärpubliken passera.
– Jag tyckte hela kändiseriet var lite märkligt. Jag såg hur folk kråmade sig på röda mattan och så tyckte jag synd om dem som stod bredvid och som ingen pratade med.
Då tänkte hon på sin mamma, som var lärare och brukade säga att man också måste se dem som inte står längst fram och hörs mest. De blyga och tysta, som lätt hamnar i skymundan men är minst lika viktiga att fånga upp.
Kerstin, Annikas mamma. Foto: Privat
– Jag tänkte att de där människorna bara hade ett jobb där de syntes. Han som stod bredvid kanske var mycket mer intressant.
När Annika senare började arbeta i tv gick det snabbt. Sverige hade bara två tv-kanaler, och hon blev snart igenkänd av människor över hela landet.
– Pang sa det. Men jag tänkte att vem som helst som hade fått det jobbet hade blivit känd. Det var inte märkvärdigare än så.
För henne har offentligheten alltid hört till arbetet.
– För mig är det ett jobb. Ett roligt och privilegierat jobb. Men personligen kan jag inte vara någon annan när jag jobbar än när jag är privat. Det är samma person.
När offentligheten gör ont
Det fanns en tid då Annika Jankell hade kunnat göra vad som helst för att ingen skulle veta vem hon var. Hon ville skydda sina barn.
Under en period blev det som hände kring barnens pappa, Thorsten Flinck, omöjligt att hålla utanför familjens vardag.
– När barnen började bli läskunniga hamnade Thorsten på löpsedlarna stup i kvarten. Det var ju inte positiva rubriker direkt, och det hade ett pris. Jag hade kunnat göra vad som helst för att mina barns pappa inte skulle hänga på löpsedlarna. Det handlade egentligen inte om mig personligen. Jag blev den där beskyddaren som försökte skydda barnen samtidigt som jag försökte rädda livet på Thorsten eftersom hans missbruk eskalerade.
Samtidigt blev omgivningens nyfikenhet en extra börda.
– Det var både skam och all den här nyfikenheten. Jag hade fullt schå med att försöka få livet att fungera samtidigt som människor spekulerade. Det var ganska tuffa år. Under den perioden hade jag kunnat göra vad som helst för att ingen skulle veta vem jag var.
Hon försöker sätta det hon har varit med om i ett större sammanhang.
– Min inställning är att vi alla går igenom saker i livet som är tuffa. Jag tänker att man måste bära sina sår som medaljer. Inte för att det som hänt har varit bra eller för att man ska romantisera det svåra, utan för att de erfarenheterna också utvecklar en. De ger en djupare förståelse för människor som går vilse och för hur skört livet kan vara. Allting beror på någonting. Det finns alltid en historia bakom varför en människa hamnar där den hamnar.
Det hon har varit med om påverkar också hur hon ser på missbruk.
– När man har levt nära missbruk är det svårt att bara döma människor. Jag kan känna en oerhörd empati när jag ser unga människor som håller på med droger och förstör sina liv. Jag tänker inte: ”Vad håller du på med?” utan snarare: ”Nej, nej, nej.” Jag ser vad det gör med människor. Jag ser hur det förstör liv och relationer, och det gör mig så oerhört sorgsen.
Det är sorgen hon återkommer till.
– Jag är inte den som säger ”jävla pundare”. Jag ser någonting annat. Jag ser tragiken. Jag ser människan bakom. Ofta är det oerhört vackra själar som går vilse i den där djungeln och det är det jag känner när jag ser det. Inte ilska. Sorg.
En cocktail av livserfarenheter
När Annika försöker förstå vad som har format henne finns det inget enda svar. Men en erfarenhet står över alla andra.
– Barnen förstås. Att få bli mamma är det absolut största.
Med åren har hon också börjat se sin egen historia tydligare.
– När man har levt så här pass länge kan jag se hur mycket min barndom har präglat mig som människa. Min inställning till livet, hur jag ser på livet och mina värderingar kommer därifrån. Det är då man präglas som mest.
Senare i livet mötte hon sådant hon tidigare inte hade någon kunskap om.
– Jag hade ingen erfarenhet av missbruksproblematik innan allt det där med Thorsten. Jag är absolut inte glad för att det hände, men det gav mig en slags kunskap och erfarenhet och en ödmjukhet inför vad det är som ställer till den här problematiken.
Hon ser inte sitt liv som format av en enda händelse.
– Jag tror att det är en cocktail av massa olika livserfarenheter som gör en till den man är. Man är ju sina erfarenheter och sina minnen på något sätt.
Hon funderar också över hur människor förändras genom livet.
– Jag tror att man alltid kan fortsätta utvecklas även om man inte förändras som människa i sina grundfärger. Ju mer man erfar och lär sig, desto mer formar det en. Och framför allt kanske det formar ett lite större hjärta och ännu mer trygghet.
Det jag kommer att minnas
Annika har fortfarande lätt att fylla kalendern.
– Jag har ibland svårt att säga nej och gör flera saker samtidigt. Jag är optimist någonstans och så känner jag ibland att jag har andan i halsen och blir arg på mig själv för att jag aldrig kan lära mig att lagom ändå är bäst, säger hon och skrattar.
Ibland blir det så mycket att hon själv börjar ifrågasätta tempot.
– Då tänker jag att det är dumt att jag håller på så här. Nu har jag så mycket att göra att jag inte har tid med någonting annat.
Då påminner hon sig om vad som faktiskt betyder något.
– Det här är inte det jag kommer att minnas när jag ligger på dödsbädden. Då kommer jag förmodligen att minnas människorna, mötena, mina barn, barnbarn och all kärlek.
Hon känner stor tacksamhet över allt hon har fått uppleva i yrket, men ger det inte större betydelse än det har.
Annika med mamma Kerstin och sina döttrar Félice och Happy. Foto: Privat
– Jag kommer inte att klappa mig på bröstet för att jag var med i det där tv-programmet och tänka att det där gjorde jag bra. Jag kommer inte att tänka på radioshowerna eller någon artikel som blev lyckad. Det är inte det jag kommer att minnas.
För henne finns värdet någon annanstans.
– Det är att få ge och känna kärlek. Att det man ger får man tillbaka. Jag tycker faktiskt att det stämmer och jag tror på sådant. Jag tror på lagen om karma.
Efter ett yrkesliv fyllt av samtal är hennes slutsats enkel.
– Det är relationerna som är det viktiga.
Artikeln publicerades den 8 juli 2026.