Bakom orden
Christina Stielli har under många år rört sig mellan skrivandet och scenen. Hon debuterade som romanförfattare 2010 och har sedan dess skrivit både skönlitteratur och böcker om bland annat arbetsglädje, förändring och självkänsla. Som föreläsare möter hon människor kring frågor som ofta börjar i vardagen men snabbt kommer nära det som styr våra val.
Nu är hon aktuell med romanen 29 dagar, där en kvinna plötsligt tvingas se på tiden med andra ögon. Det är en berättelse om vad som händer när sådant vi tagit för givet inte längre känns självklart.
Christina Stiellis egen väg rymmer samtidigt mer än det som syns i böckerna och på scenen.
Foto: Pressbild
Christina Stielli medan livet pågår
Christina Stielli har skrivit böcker, stått på scener och gjort orden till sitt arbete. Men bakom det finns år av tvivel, en separation som förändrade mycket och en lång väg bort från behovet av andras bekräftelse. I dag handlar det mindre om att lyckas och mer om att leva som den hon är. Om ansvar, egna val och om att inte skjuta livet framför sig.
Christina Stielli säger att hon är på en bra plats i livet. Trygg i sig själv och med en fortsatt vilja att utvecklas. Men exakt var i livet hon befinner sig vill hon inte slå fast.
– Det vet jag ju inte. Jag vet inte om jag befinner mig i början, i slutet eller mitt i. Folk säger: ”Jag är mitt i livet”, och då brukar jag fråga: Hur vet du det? Du har ingen aning.
Det gäller också när hon ser tillbaka.
– Någon frågade mig vilken som varit min bästa resa. Jag vet inte. Jag kanske inte har fått uppleva den än. Livet pågår och jag vet inte var jag är någonstans.
Åren har satt sina spår.
– Jag har lärt mig så mycket och jag har inte slutat intressera mig för att bli bättre, både som människa och som vän till mig själv och andra.
Det hon gör i dag känns inte riktigt som ett jobb längre. Att skriva och föreläsa har blivit en del av livet på ett annat sätt. Först nu förstår hon på riktigt det gamla uttrycket om att den som väljer ett arbete den älskar aldrig behöver arbeta en dag i sitt liv.
Foto: Pressbild
När det tar emot
Det har inte saknats motgångar längs vägen.
– Alla motgångar har inneburit att jag har behövt tänka om. Jag tror inte att jag har fått någonting som varit värt något i livet utan att behöva slåss för det och anstränga mig.
Men hon blir inte kvar särskilt länge i det som tar emot.
– Jag slår inte huvudet i väggen och gör samma misstag hela tiden. Motgångar lär mig att hitta andra sätt att tänka, göra eller agera.
Något plötsligt genombrott tror hon inte heller riktigt på.
– Det finns ögonblick, men de är ett resultat av allt arbete som ligger bakom.
När Christina möter unga på skolor märker hon hur stark föreställningen om snabb framgång har blivit. Ibland föreläser hon utan ersättning, för att hon vill ge något tillbaka.
Frågorna kommer ofta direkt.
Är du känd?
Hur mycket pengar har du?
– Samhället uppfattas ibland som att du ska bli någonting. Du ska lyckas, slå igenom, bli känd och märkas. Men hos dem som lyckas ligger det nästan alltid en massa års arbete bakom.
Det är inte den delen som syns.
Vi ser applåderna, men inte repetitionerna. Vi ser boken i skyltfönstret, men inte alla år som ligger bakom.
– Jag tror att det kan bli farligt om yngre människor får bilden av att man ska jaga just det där ögonblicket. Det handlar snarare om att hitta en passion, något man känner att man orkar kämpa för så länge som det krävs.
Foto: Privat
Att inte ge sig
Det är 2006 och Christina har redan lagt flera år på skrivandet. Hon har gått flera omgångar på Skrivarakademin och bestämt sig. Målet är att ha gett ut en roman före 2010.
Till slut säger en av lärarna att hon inte behöver gå fler kurser. Nu kan hon det hon behöver kunna. Resten är upp till henne.
Manuset blir klart och skickas till förlagen.
– När jag hade lagt manuset på posten ringde jag min pappa och sa: ”Nu tror jag att jag är författare.”
Sedan väntar hon.
Och väntar.
– Det kom inte ett jävla svar.
Samtidigt finns en vardag där pengarna inte räcker.
– Jag var fullständigt barskrapad och ensam med två döttrar. Jag var inte på en bra plats.
Till slut kommer ett svar från Bonnier. Hon får höra att hon skriver bra, men att något saknas. Texten måste väcka en känsla.
– Jag tänkte att jag fick en utmaning. Jag behövde göra på ett annat sätt. Och man orkar det om man har mycket hjärta med i spelet.
Hon börjar om. Den här gången kommer berättelsen närmare hennes eget liv. Hennes dåvarande man har sagt att han inte älskar henne längre. Döttrarna är tio och tolv år.
För att få vara ifred lånar Christina ett rum av en vän. Där sitter hon och skriver och gråter. Efter de första sidorna behöver hon veta om hon ska fortsätta och skickar dem till förläggaren.
Svaret är kort.
Vill ha.
Christina minns fortfarande var hon satt och hur de två orden såg ut på skärmen.
– Jag trodde nästan inte att det var sant. Tvärtom kom tvivlet. Jag tänkte ungefär: varför frågade jag det där? Nu måste jag ju leverera.
Hon fortsätter skriva trots att det gör ont. Romanen blir klar, kommer ut 2010 och blir en framgång. Nästa bok går inte alls lika bra och hon behöver återigen tänka om.
Foto: Pressbild
I dag är det lättare att se tillbaka på de åren än det var att stå mitt i dem. Det fanns kvällar när Christina satte sig på balkongen och grät för att döttrarna inte skulle se.
– Jag visste inte hur jag skulle få pengar till det vi behövde. Jag samlade ihop pantflaskor och pantade för att få ihop pengar.
Ett av minnena från den tiden handlar om en av döttrarna som ville färga håret. Pengarna räckte egentligen inte, men Christina fick ihop det. Veckan efter ville dottern färga tillbaka håret igen. Då fick hon försöka låna pengar.
– Det är klart att sådant har format mig, precis som mejlet från förlaget gjorde.
När hon ser tillbaka är det ändå något annat hon värdesätter mest.
– Att jag har fått leva som den jag är och den jag vill vara de senaste arton åren.
Men det finns också något hon bär med sig från de svåraste åren.
– Att jag orkade igenom det där. Att jag inte gav mig. Det är jag mest stolt över.
Att bli bortvald
Det som varit svårast att acceptera handlar om något annat än pengar och arbete. Om att bli bortvald.
– I min värld var det väldigt svårt. Jag behövde hjälp för att förstå det och lära mig hantera det.
Det stannade inte vid sorgen över att bli lämnad.
– Jag skämdes så mycket över att ha blivit lämnad och oönskad.
Efter separationen började Christina se på sitt tidigare liv med andra ögon.
– Jag vågade nästan aldrig säga vad jag tyckte. Jag var den jag trodde att andra ville att jag skulle vara i olika sammanhang. Jag visste inte vem jag var.
Först senare började hon förstå vad som hade styrt många av hennes val.
– Det var en blind fläck hos mig. Jag gjorde saker för att få bekräftelse från andra. Har man en taskig självkänsla och inte uppskattar sig själv är det lätt att hamna i ett bekräftelsebaserat beteende.
Christina ger exempel på sådant som inte behöver se särskilt stort ut utifrån. Att alltid ställa upp, vara klassmamma eller baka från grunden.
– Gör du det för att du tycker att det är roligt eller för att du vill att någon annan ska tycka lite mer om dig?
Den frågan ställer hon fortfarande till sig själv.
– Jag får inbjudningar till fina event och då kan jag fråga mig varför jag vill gå. Ibland kommer jag på mig själv med att jag bara vill gå för att synas.
I dag försöker hon stanna upp oftare inför sina egna val.
– Man måste fråga sig varför man gör det man gör. Känns det bra i magen?
Det har också gett plats åt sådant hon själv vill göra. För sex år sedan åkte Christina till Jämtland och lärde sig rida. I somras åkte hon till Sicilien för att gå en kurs i italienska.
Den här gången för sin egen skull.
– Om jag får en hel dag av livet så måste jag också hedra den generositeten.
Foto: Privat
De som försvann
Separationen förändrade mer än själva relationen. Flera vänner och bekanta som tidigare funnits nära försvann också.
– Jag fick börja om från början lite grann. Det blev nytt på alla sätt.
Det som hände då finns fortfarande kvar i henne.
– Jag har väldigt svårt för illojalitet i dag. Jag tror absolut att det kommer från den tiden.
Hon beskriver separationen som ett informationsmässigt överfall. Samtidigt försvann människor under en period när hon hade behövt dem som mest.
– Jag har accepterat att de gjorde som de gjorde. Men förlåta? Nej. Förlåtelse är för mig ett ganska urvattnat ord. Att acceptera är viktigare.
På den punkten är hon tydlig.
– Där har jag ingen bromssträcka. Ingen marginal. Det värsta du kan utsätta mig för är illojalitet på det sättet.
Rösten förändras när hon fortsätter.
– Det var fruktansvärt. Jag var så ensam.
Under de åren blev den anonyma bloggen Tre flickor viktig. Där kunde hon skriva om det som hände utan att behöva stå med namn framför allt.
– Genom bloggen hittade jag vänner. Flera av dem har jag fortfarande kvar i dag.
Så småningom började hon ragga vänner, som hon själv uttrycker det. En av dem var journalist på radion och de träffades i ett provrum. Christina kände igen henne och tog chansen.
– Jag sa: ”Dig känner jag igen. Ska vi inte ta en kaffe?”
De är fortfarande bästa vänner i dag.
Men en del av dem som försvann har också försökt komma tillbaka. För ungefär ett år sedan hörde en kvinna av sig som Christina tidigare hade stått nära. De hade rest tillsammans med sina respektive och umgåtts mycket. När Christina mådde som sämst slutade vännen att höra av sig, trots att hon visste hur illa det var.
Arton år senare kom ett meddelande. Hon skrev att hon ofta hade tänkt på Christina, undrade hur hon hade det och konstaterade att det verkade gå bra för henne.
Christina ville inte återuppta kontakten.
– Jag skrev att jag inte över huvud taget var intresserad av att få ett enda meddelande till.
Vännen bad om förlåtelse för hur hon hade betett sig.
– Jag svarade att det får du jättegärna göra, men du får ingenting av mig. Det du gjorde får du stå för. Jag vill inte ha med dig att göra.
För Christina är acceptans inte samma sak som att någon automatiskt får komma tillbaka.
– Vänner kommer och går, men jag vill vara ödmjuk inför att ingen av oss är densamma genom hela livet.
Fyrverkeriet och brasan
Lycka är ett ord Christina ofta återkommer till. Både i sitt arbete och i sättet hon ser på livet.
– Lycka betyder olika saker för olika människor. För någon är det pengar, för någon kärlek, barnen eller att bli frisk från en sjukdom.
För henne handlar lycka inte om att gå omkring och vara glad hela tiden. Inte heller om ett liv utan problem. Hon brukar i stället tala om två sorters lycka.
– Den ena är som ett fyrverkeri. Du får jobbet du sökte och ringer någon och säger: ”Jag är så lycklig!”
Christina menar att den sortens lycka ofta är stark, men kortvarig. Vi vänjer oss snabbt. Den nya bilen blir snart bara bilen och drömjobbet blir en del av vardagen.
Sedan finns den andra sorten.
– Den är mer som en brasa. Den exploderar inte och brinner inte lika häftigt, men den ger värme under längre tid när jag tar hand om den.
Foto: Pressbild
För Christina finns den lyckan närmare vardagen. I att vara tillfreds med det man har, uppskatta små saker och känna mening i det man gör.
Med åren har också hennes syn på livet förändrats.
– När vi är unga tror vi att vi hinner allt och kan allt. Men med åren kommer motgångar, sjukdom, sorg och människor vi förlorar. Då förstår man att livet faktiskt tar slut och får ett annat perspektiv på den här promenaden, som är ganska kort.
En av dem som gav Christina det perspektivet var Carina.
”Tänk om jag inte hade fått cancer”
Carina var en av Christinas vänner. Hon blev 49 år. Cancern hade spridit sig genom kroppen och Christina beskriver hur den slingrade sig runt ryggraden och tog sig in i organen. Till slut stod det klart att det inte fanns mer att göra.
Samtidigt minns Christina något annat.
– Det lyste om henne i slutet.
Mitt under behandlingen fick Carina möjlighet att passa ett bed and breakfast i Annecy i Frankrike. Vänner som drev stället skulle på bröllop och frågade om hon kunde hjälpa till några dagar.
Av en tillfällighet befann sig Christina i närheten och åkte dit för att hälsa på.
Hon minns de vitkalkade väggarna, marknaden utanför och köket där Carina stod och lagade frukost åt gästerna. Det osade från äggröran när hon vände sig om.
– Tänk Christina, om jag inte hade fått cancer hade jag aldrig fått uppleva det här.
Den meningen stannade kvar.
– Jag tror att sådana saker formar oss genom livet.
Tankarna om tiden och döden finns också i romanen 29 dagar. Där får en kvinna på ett oväntat sätt veta att hon har 29 dagar kvar att leva.
För Christina är döden en del av livet, inte något som står utanför det.
– Jag tycker att så många lever som om tiden vore ett bankkonto där man bara kan fortsätta ta ut. ”Det där ska jag göra nästa vecka.” Men hur vet du att det finns en nästa vecka? Det kan du ju inte veta.
Döttrarna
När Christina talar om det hon är stolt över nämner hon sina döttrar. De är vuxna nu och relationen mellan dem är nära.
– De säger: ”Vi är så imponerade över allt du har gjort, mamma.”
Foto: Privat
Det är inte bara det hon har åstadkommit. Döttrarna har också fått se sin mamma börja göra andra val för sig själv.
– Det handlar inte om att roffa åt sig, köra över andra eller bara tänka på sig själv. Det handlar om att leva ärligt och förstå varför jag gör det jag gör.
Till det hör också att ta ansvar för sitt eget beteende, något döttrarna märker tydligt när Christina inte har ätit och stubinen blir kortare.
– Då kan de säga: ”Mamma, behöver du äta nu?” Och sedan: ”Okej, ge mamma lite chips.”
Hon skrattar.
– De vet hur jag fungerar. Och då får jag ta ansvar för det och äta i förväg.
Det är en liten vardaglig detalj, men den säger något om hur Christina ser på sig själv.
– Vi lär oss hela tiden. Det är ett ständigt pågående arbete.
Hela kakan
Det finns en sak Christina återkommer till när hon talar om vad livet har lärt henne. Ansvar.
– Jag är ansvarig för hur jag lever mina dagar, för de val jag gör och för mitt beteende. Jag försöker inte lägga ansvaret för mitt beteende, min prestation eller mitt mående på någon annan.
Och när hon talar om vad det har kostat att bli den hon är i dag låter hon nästan frågande inför själva ordet kostnad.
– Det måste ju kosta någonting. Det har kostat mig ett år av gråt. Men det var en del av livet.
För Christina är det svåra inte något som går att plocka bort ur berättelsen.
– Ska du leva ett liv så kommer det att kosta. Det är inte någonting negativt. Det är en del av hela kakan.
Och i den ryms allt. Åren när pengarna inte räckte, balkongen, döttrarna, vännerna som försvann och de som blev kvar. Carina i köket i Frankrike. Det som gjorde ont och det som så småningom ledde någon annanstans.
Hela kakan.
Foto: Privat
Här
När Christina ser framåt finns ingen stor dröm som måste uppfyllas. Ingen särskild plats hon måste nå.
– Jag vill vara här.
Det hon längtar efter försöker hon göra något åt. Efter en stund kommer ändå en sak.
– Jag längtar efter att träffa min bästa kompis på lördag.
Christina har levt år då hon försökte vara den hon trodde att andra ville ha. Hon har blivit bortvald, börjat om och långsamt hittat fram till sig själv. I dag behöver hon inte veta om hon befinner sig i början, mitten eller slutet. Det räcker att dagen finns.
Att lördagen väntar och livet fortfarande pågår.
Och att hon är här.
Artikeln publicerades den 13 augusti 2026.
Läs också: Mia Törnblom om att inte vara på väg
Läs också: Morgan Alling: Hela mitt liv har varit en roll
Läs också: Björn Ranelid om kärleken till Margareta och livets skörhet