Från stora scener till en ny början
När Calaisas debutalbum släpptes 2006 blev det starten på några intensiva år. Albumet sålde guld, uppmärksammades även internationellt och tog bandet vidare till scener långt utanför Sveriges gränser. Under åren som följde turnerade de tillsammans med artister som Celine Dion, LeAnn Rimes och Simply Red. Men bakom framgångarna fanns också ett liv som fortsatte att förändras.
I den här intervjun berättar Anna Törnquist om vägen från de första tonårsdrömmarna till idag, om åren då musiken fick kliva åt sidan och om varför återkomsten till Calaisa har betytt mer än hon först anade.
Foto: Isabell N Wedin
Calaisa och pausen som blev vägen tillbaka
I många år var Calaisa en stor del av livet. Sedan kom en paus som ingen riktigt visste hur lång den skulle bli. Under tiden fylldes livet av familj, barn och vardag. Men längs vägen växte också en insikt fram. Att vissa människor och vissa drömmar lämnar större avtryck än man först förstår. När Calaisa nu är tillbaka med ny musik är det också berättelsen om fyra människor som hittade tillbaka till något de inte visste att de saknade.
Fyra röster och en gemensam historia
Calaisa består av två syskonpar, Lisa och Caisa Troedsson samt systrarna Malin och Anna Törnquist. Tillsammans har de delat en resa som började i tonåren och som tagit dem vidare från talangjakter och gatuspelningar till skivkontrakt i Nashville och turnéer inför tusentals människor.
Men livet förändras.
Det som en gång var vardag fick med åren en annan plats. Familjer bildades, barn växte upp och musiken fick stå tillbaka för livet som pågick runt omkring.
Här delar Anna Törnquist med sig av sin personliga berättelse om Calaisa, om den långa gemensamma resan och om var bandet befinner sig nu.
Anna Törnquist i studion. Foto: Privat
Själv befinner hon sig på en plats i livet där mycket har landat.
– Barnen har börjat bli större. De är tonåringar nu och klarar sig mer och mer själva, så de behöver mig inte på samma sätt längre. Jag jobbar som musiklärare och har gjort det i alla år, vilket jag tycker är jätteroligt. Jag bor i ett litet hus med min man och familj och känner mig ganska tillfreds med livet, med de val jag har gjort och den balans jag har idag.
Samtidigt har något vaknat till liv igen.
Nyligen släppte Calaisa EP:n Arms Wide Open. För Anna handlar det inte bara om ny musik, utan om att återvända till en del av sig själv.
– Det viktigaste för mig har varit att väcka låtskrivaren i mig igen. Att få jobba kreativt i studion, skapa musik, arrangemang och stämmor och börja planera framåt. När vi tog upp Calaisa igen väcktes den sidan av mig till liv, och den är väldigt viktig.
Under några år fick den kreativa delen av livet stå tillbaka.
– Jag tänkte nog att jag var färdig med det. Det kändes helt okej att lämna det bakom mig och gå vidare med mammarollen och jobbet som lärare. Men den här processen har väckt till liv en sida hos mig som jag har saknat, utan att jag visste att jag saknade den.
Det märks att återkomsten betyder mer än hon först hade väntat sig.
– Jag får lite självförtroende av det och känner mig viktig på något sätt. Jag känner att jag har en plats och något unikt som inte alla har eller delar. Det är min lilla skatt i livet.
Erfarenhet betyder inte att alla frågor försvinner.
– Jag tvivlar hela tiden på min förmåga. Kommer jag kunna göra det igen? Kommer jag kunna prestera och leverera? Kommer jag kunna nå upp till den nivån jag vill? Det finns med hela tiden.
Men hon beskriver det inte bara som något tungt.
– Det är också en slags ödmjukhet. Det finns så många duktiga människor runt omkring mig som jag ser upp till. Någonstans jämför jag mig med dem. Men jag lyckas ändå hela tiden uppnå mina egna förväntningar.
När Anna beskriver dagens Calaisa kommer svaret snabbt.
– Mogna. Peppande. Vi peppar varandra och vi vet vad vi kan och vad vi har.
Det är en annan trygghet än tidigare.
– Vi vårdar det mycket mer idag. Vi säger ganska ofta att vi gillar att vara med varandra och att vi gör det här för att vi tycker om att umgås.
Hon skrattar.
– Turnén framför oss ser vi som en rolig grej där vi får hänga med varandra. Pausen gjorde jättemycket. Vi zoomade ut och fick perspektiv på allt.
När musiken alltid funnits där
Musiken har varit en självklar del av Anna Törnquists liv så länge hon kan minnas. Hon växte upp i en familj där den fanns överallt. Båda föräldrarna var musiklärare och även släkten präglades av samma intresse.
– Man spelar ett instrument, punkt. Det var aldrig en fråga om jag skulle spela eller inte, utan vilket instrument jag skulle spela.
Anna valde fiolen medan systern Malin började spela tvärflöjt.
– Jag tog pianolektioner av mamma och vi sjöng jättemycket. Så vi har från allra första början valt musikvägen.
Trots att musiken alltid funnits där såg hon länge inte sig själv som artist.
– Jag hade nog mer tänkt mig att kanske spela i någon orkester. Jag hade inte riktigt den där bilden av mig själv att stå på scen.
När Anna började gymnasiet förändrades riktningen lite oväntat.
Då träffade hon Lisa Troedsson. Calaisa fanns redan, men gruppen behövde en ny violinist.
– Lisa frågade om jag hade lust att vara den violinisten. Jag tänkte att jag i ett band? Det hade jag inte sett komma. Men jag är glad att jag hade modet att tacka ja och prova.
Där började något som hon själv inte hade räknat med.
– Där väcktes något i mig. Lisa och Caisa hade varit med i talangjakter och var vana vid att stå på scen. Själv hade jag mest haft musiken hemma, för mig själv och tillsammans med familjen. Det blev en helt ny sida av mig att utforska.
Scenen blev med tiden en naturlig del av livet, men ett av de första ögonblicken då allt kändes verkligt kom redan 1995. Då vann gruppen en talangtävling och fick åka till Stockholm för att spela in en låt.
– Det var nog första gången andra människor började tro på det vi gjorde. När någon annan ville satsa på oss blev det verkligt på ett annat sätt.
Än idag minns hon känslan.
– Vi kom därifrån med en inspelning av en av våra låtar. Det kändes ganska overkligt.
Det ordet återkommer när Anna berättar om de första åren.
Overkligt.
Kanske för att så mycket av Calaisas resa började i det lilla. I musiken hemma, i mötet mellan fyra unga tjejer och i viljan att fortsätta prova sig fram. Senare skulle det bli skivkontrakt, turnéer och stora scener, men där och då handlade det om något enklare. Fyra unga musiker som hittade varandra och lät musiken visa vägen.
Fyra unga tjejer och en gemensam dröm
När Anna blickar tillbaka på Calaisas resa är det inte bara de stora ögonblicken hon återvänder till, utan också allt som ledde fram till dem. Resorna, spelningarna, envisheten och viljan att fortsätta även när vägen inte var självklar.
– Hela Calaisas historia har varit lite för bra för att vara sann. Det har varit många ögonblick som känts overkliga.
Ett av de ögonblicken utspelade sig i Nashville.
Efter år av arbete och spelningar kom ett besked som skulle få stor betydelse för bandet.
– Vi kämpade så mycket och reste och spelade på gator och överallt. Sedan kom belöningen. Det var där vi fick kvittot på att vi var ett band som folk ville lyssna på och satsa på.
Belöningen kom på ett oväntat sätt.
– Vi stod i en lobby och råkade spela för en skivbolagsdirektör utan att veta vem han var. Sedan signade han oss på plats.
Anna skrattar när hon minns reaktionen efteråt.
– Vi blev helt galna. Vi försökte hålla ihop det medan han var kvar, men så fort han gick ut skrek vi bara.
Efteråt kom också en märklig känsla.
– Först tänkte jag att det här kan inte vara sant. Sedan blev det nästan: jaha, nu har vi skivkontrakt. Man anpassar sig så fort till nya förutsättningar.
Men det var inte bara de stora ögonblicken som formade Calaisa. Minst lika mycket handlade resan om allt arbete bakom, om förberedelserna, osäkerheten och viljan att hålla måttet.
När bandet senare spelade in i Nashville hamnade Anna i en situation hon fortfarande minns tydligt. Inför en studiosession försökte hon få fram fiolsolon som skulle hålla måttet. Dagen därpå väntade musiker hon själv såg upp till.
– Jag stod vid sängen på hotellrummet och tittade in i väggen och försökte hitta på saker. Jag kände att jag inte kunde komma till studion helt oförberedd.
Även där fanns rädslan för att inte räcka till.
– Jag var egentligen livrädd att jag inte skulle hålla måttet.
Men hon gjorde det ändå. Och kanske säger det mycket om Calaisas resa. Att modet inte alltid handlat om att vara säker, utan om att fortsätta även när osäkerheten funnits med.
Calaisa och Willy Clay Band har följt liknande musikaliska vägar, men i två parallella världar. När de nyligen möttes i Kiruna blev det musik direkt.
Här kan du se deras version av Jersey Giant.
När livet tog en annan riktning
För Calaisa kom åren då musiken inte längre hade samma självklara plats i vardagen. Familjer bildades, barn växte upp och livet fylldes av annat.
För Anna och de andra i bandet blev uppehållet längre än någon av dem hade räknat med.
– Malin och jag är systrar och bästa vänner, så det bandet finns alltid där. Men för oss fyra var pausen verkligen en paus. Under en lång period höll vi inte ihop på samma sätt, och jag trodde nog inte att vi skulle hitta tillbaka till varandra så här igen.
Kontakten försvann inte helt, men den förändrades.
– Vi träffades någon gång här och där, men vi hade inte varandra i våra liv på samma sätt.
Med tiden började Anna sakna något som hon först hade svårt att sätta ord på.
– Jag började känna att om man inte umgås med dem som man delar en massa minnen med så blir de minnena mycket mindre. Det är som att man inte har tillgång till dem på samma sätt längre.
När kontakten mellan de fyra så småningom blev tätare igen fick också minnena nytt liv.
– Vi kommer ihåg olika saker allihop. Caisa minns alltid detaljerna, medan vi andra har glömt en del. Men så börjar någon berätta och då kommer minnena tillbaka. Det ena leder till det andra och plötsligt är man där igen.
Det är tydligt att åren har gjort något med relationerna i bandet.
– Vi var mellan 14 och 16 år när vi började spela tillsammans. Då är man fortfarande väldigt ung och ser saker på ett annat sätt. När man lever så tätt inpå varandra är det lätt att fastna i det som krockar, eller det som är olika.
Med åren har blicken förändrats.
– Idag ser vi våra olikheter mer som styrkor. Det försökte vi säkert göra då också, men nu förstår vi varandra på ett annat sätt.
Det finns också en värme i hur Anna beskriver bandet idag.
– Vi säger ganska ofta att vi gillar att vara med varandra. Det låter kanske självklart, men det är det faktiskt inte. Idag gör vi det här för att vi tycker om att umgås. Turnén framför oss ser vi som något roligt, där vi får hänga med varandra.
Hon funderar en stund innan hon fortsätter.
– Jag tror faktiskt att pausen gjorde oss gott. Vi zoomade ut och fick perspektiv på allt. Vi förstod hur viktiga vi är för varandra.
När allt kändes på riktigt
Ett av de starkaste scenminnena tar Anna tillbaka till England och turnén med Simply Red.
– Vi bodde i Beyoncés gamla turnébuss. Den var rosa och glittrig och tog oss mellan spelningarna. Vi var förband till Simply Red och spelade för mellan 20 000 och 25 000 personer varje kväll, på fantastiskt vackra platser runt om i England.
Allt var större än vad de var vana vid.
– Det fanns crew, gitarrtekniker och en turnéledare som skötte allting. Vi hade också med oss en fantastisk trummis från England. För första gången behövde vi inte tänka på allt runt omkring. Vi skulle bara gå upp på scenen och göra vårt jobb.
Där fick Calaisa känna på det liv de så länge hade drömt om.
– Det kändes som att det var på riktigt. Vi kände oss som stjärnor. Hela den upplevelsen var helt magisk.
Personen som gjorde skillnad
I Calaisas resa har producenten Per Sunding haft en särskild betydelse.
– Ingen har fått oss att sjunga så bra som Per.
Hon minns många stunder i studion där han hjälpte bandet att hitta fram till det de själva letade efter.
– Han var otroligt bra på att ge rätt referensbilder. Plötsligt förstod man hur man skulle tänka och då föll allt på plats.
Samarbetet har satt avtryck långt efter att inspelningarna var klara.
– Per har inspirerat mig otroligt mycket genom åren. Jag vet faktiskt inte om han själv är medveten om det, men han har betytt väldigt mycket för mig.
Foto: Privat
Framgång ser annorlunda ut idag
När Anna blickar tillbaka på de första åren minns hon en tid då framtiden låg framför dem och allt kändes möjligt.
– Förr hade vi en tydlig målbild. Vi skulle få skivkontrakt och turnera över världen. Nu gör vi det inte för att bli världsartister eller kändisar, utan för att vi älskar att spela, vill vara tillsammans och skapa musik som människor vill lyssna på.
Anna beskriver det som ett sätt att vara i musiken som passar henne bättre idag
.
– Jag känner mig mer hemma i det. Det blir inte samma press längre. Sen får folk lyssna om de vill.
Men längtan efter att skapa på egna villkor har inte alltid varit enkel.
– Det svåraste har varit känslan av att aldrig riktigt räcka till. Jag vill skapa musik som jag själv älskar, inte försöka göra det jag tror att andra vill höra. Samtidigt finns frågan där: hur gör man musik som människor faktiskt vill lyssna på?
Hon skrattar lite.
– Det där är nog det värsta jag vet egentligen. Att tänka på musik som en produkt.
Kanske är det också därför Calaisa fortfarande känns så tydliga i vilka de är. De har gått sin egen väg, fortsatt göra musik på sitt sätt och låtit återkomsten få växa fram i den takt som känts rätt. Inte för att de måste tillbaka, utan för att viljan fortfarande finns där.
Att vara bra nog
I Calaisa har Anna ofta varit den mer försiktiga.
– Jag har aldrig varit den som haft störst planer. Jag är inte strategen i bandet, utan mer den blyga med sämst självförtroende. Fast det kanske inte märks, för jag är ganska bra på att dölja det.
I bandet har de olika rollerna också hjälpt varandra framåt.
– Jag är mer försiktig och vågar inte alltid så mycket. Där har jag mycket att tacka de andra för.
Både i livet och i musiken har hennes man haft stor betydelse för den trygghet hon med tiden hittat i sig själv.
– Han har varit en jättestor del i att forma mig till den jag är. Jag är egentligen en ganska blyg person och var inte särskilt trygg på scenen när jag var yngre. Han har lärt mig mycket om att våga vara mer öppen.
Hon skrattar lite när hon beskriver sig själv.
– Jag är nog ganska introvert egentligen. Det är bara inte så många som vet det.
Med åren har hon blivit bättre på att acceptera den sidan av sig själv istället för att försöka förändra den. Hon berättar om en spelning i Göteborg där hon satt tillsammans med andra artister och musiker en stund före konserten. Runt bordet pågick småprat, men själv kände hon att hon behövde något annat.
– Jag kände att nu vill jag bara stänga in mig i en bubbla. Jag kan inte vara social just nu. Jag behöver fokusera på det jag ska göra.
Istället för att pressa sig själv valde hon att säga det högt.
– Då visade det sig att flera andra kände likadant. Vi gick in i logen istället och fick sitta för oss själva en stund. Det blev väldigt fint. Man tror ofta att andra förväntar sig att man ska vara på ett visst sätt, men när man vågar säga hur det faktiskt känns blir det mycket mer äkta.
Med åren har hon också blivit tryggare i sig själv. När Anna får frågan vad hon önskar att hon hade förstått redan som tjugoåring kommer svaret direkt.
– Att jag är bra nog och att jag duger.
Rollerna som vuxit fram
När Anna pratar om Calaisa blir det tydligt att bandet inte bara handlar om musik. Det handlar också om en lång gemensam historia där alla har hittat sin plats.
– Vi är nog samma personer i grunden, men rollerna har blivit tydligare med åren. Jag förstår mer idag vem jag är i Calaisa och vad jag bidrar med.
Hon skrattar åt sig själv.
– Jag är inte den som organiserar och håller koll på tidsplaner. Jag är ganska flummig. Men jag har förstått att jag fyller en viktig funktion socialt. Jag är den som vill att vi ska ha trevligt och som försöker hålla ihop stämningen.
Med åren har också blicken på varandra förändrats.
– När vi började spela tillsammans var vi ju barn, och då var det lätt att fastna i det som krockade. Idag ser vi mer av varandras styrkor. Lisa är till exempel väldigt bra på att driva oss framåt på ett positivt sätt. Hon lyssnar in alla, får alla att känna sig delaktiga och hittar kompromisser där alla känner sig hörda.
När hon pratar om systern Malin blir det tydligt hur nära deras relation är.
– Vi klickar väldigt mycket musikaliskt. Vi talar samma musikaliska språk och förstår varandra väldigt väl.
Och så finns Caisa.
– Hon utmanar mig mycket. Hon får mig att se saker från andra perspektiv och hon är också en fantastisk vapendragare när det kommer till intervjuer eller om något oväntat händer på scen. Om en sträng går sönder eller om man behöver säga något snabbt och smart så är det ofta Caisa man vänder sig till.
Det är svårt att sammanfatta ett vänskapsband som har vuxit fram under så många år.
– Jag tror nästan att vi har vetat allt om varandra hela tiden, säger hon och skrattar.
Men en sak har förändrats.
– Vi har alla mognat. Vi har utvecklats och blivit helare personer. Och idag förstår vi nog varandra bättre än någonsin.
Foto: Privat
Nästa kapitel
Calaisa är inte på samma plats idag som när allt började. Drömmarna finns kvar, men de har fått en annan form.
– Jag är väldigt nyfiken på hur vi kan utveckla vårt sound och ta Calaisa vidare musikaliskt. Vi vill skapa något som känns unikt och fortsätta finodla det som är vårt.
För Anna handlar frihet idag om att lyssna mer inåt.
– Att inte vara styrd av måsten eller av vad man borde göra. För mig handlar frihet om att följa känslan och att det känns rätt i magen.
Framåt vill Anna att både livet och musiken ska få plats.
– Jag vill att hjulet ska snurra i lagom takt. Att vi får spela in musik, turnera lagom mycket och fortsätta göra det vi älskar. Jag är läraren och mamman Anna, men också artisten Anna. Jag hoppas att allt det där kan få fungera tillsammans och vara i balans.
Calaisa är tillbaka, med en annan blick på musiken och på det de har tillsammans.
Artikeln publicerades den 5 juli 2026.
Läs också: Anders Ekborg om rösten, blygheten och livet bakom scenen
Läs också: Kajsa Grytt om sexualitet, kärlek och vågen som kommer
Läs också: Thomas Di Leva om livet, musiken och de tre år som väntar