Mellan djuren och världen
Jonas Wahlström har levt större delen av sitt liv nära djuren. Skansen blev tidigt platsen där han trivdes, lärde sig och så småningom byggde den verksamhet som skulle göra honom känd som Skansen-Jonas.
Bakom den välbekanta tv-profilen finns ett liv fyllt av resor, oväntade möten och erfarenheter som inte alltid synts utåt. Nu ser Jonas tillbaka på åren som gått, människorna som blivit viktiga och på hur det är när något som följt en nästan hela livet långsamt börjar förändras.
Jonas Wahlström med en kungskobra.
Foto: Bo Jonsson
Jonas Wahlström:
”Jag har haft en hobby hela mitt liv”
En av Jonas Wahlströms stora sköldpaddor är på väg uppför trappan och in i huset. Hans hustru Christina vill helst inte ha in en 30 kilo tung sköldpadda bland möblerna. När den går under bordet följer bordet med, berättar Jonas. Nästa gång han fyller år blir han 75 och djuren finns fortfarande mitt i vardagen. Men på Skansen-Akvariet har rollerna börjat förändras. Dottern Ana har tagit över allt mer av det dagliga arbetet och Jonas säger att han själv numera kommer dit tre till fyra förmiddagar i veckan. Han berättar om pojken som inte trivdes hemma eller i skolan, åren med djuren, misstagen och offentligheten. Och om att lämna över något som varit en del av hans liv i nästan femtio år.
Entrén till Skansen-Akvariet.
Foto: Bo Jonsson
Pojken som hittade sin plats på Skansen
När allt runt namnet Skansen-Jonas skalas bort börjar berättelsen långt innan tv-studiorna, krokodilerna och aporna. För att förstå hur Skansen kom att bli en så stor del av hans liv behöver man gå tillbaka till barndomen.
– Jag var dålig i skolan. Jag trivdes inte särskilt mycket varken hemma eller i skolan, så det jag har lärt mig har jag lärt mig på Skansen.
Där fanns de gamla djurvårdarna. Jonas sprang som hjälpreda tillsammans med en barndomsvän och tog hand om djurungar som människor kom dit med. På den tiden kom djur som människor trodde var övergivna till Skansen. Det kunde vara rävungar, fågelungar och annat som behövde tas om hand, berättar han.
Djurintresset hade börjat långt tidigare. Jonas har fått berättat för sig att han redan som treåring vägrade gå och lägga sig innan han hade sett kajorna landa på Engelbrektskyrkans tak. Familjen bodde på Rådmansgatan i Stockholm och på kvällarna samlades fåglarna där innan de fortsatte till Humlegården för natten. Först när han hade sett kajorna kunde han gå och lägga sig.
Efter kajorna kom guppyfiskarna, de vita mössen, hamstrarna och marsvinen. På Skansen fick djurintresset allt större plats. Som 16-åring skötte Jonas igelkottarna i trädgården vid Sagaliden, där den dåvarande Skansenchefen Nils Erik Bæhrendtz bodde. De träffades ofta. Några år senare stod Skansens gamla aphus tomt. Det fanns inte pengar att riva det och Jonas frågade om han kunde få använda byggnaden till ett provisoriskt terrarium.
Jonas Wahlström tillsammans med Tore Glemmefors och Nils Erik Bæhrendtz.
Foto: Bo Jonsson
Det blev början på Skansen-Akvariet, som öppnade 1978. Där fanns bland annat lejontamariner, kejsartamariner, dvärgsilkesapor, surikater och lemurer. Flera av djuren hade inte funnits i Sverige tidigare. Snart började det också skrivas mycket om verksamheten.
– En vecka utan minst ett mittuppslag och fem artiklar var en dålig vecka.
Sedan följde barnprogrammet Jonas ark, Allsång på Skansen och flera andra radio- och tv-program. Under många år medverkade han regelbundet i Nyhetsmorgon. Jonas blev en välkänd tv-profil och namnet Skansen-Jonas följde med honom.
Det som började med att han sprang som hjälpreda på Skansen hade blivit hans liv. Men det fanns också andra tankar om framtiden.
– Jag var ganska intresserad av fotografering och skulle nog kunnat tänka mig att bli naturfotograf.
Det blev aldrig den vägen, men intresset har funnits kvar. Jonas har fortfarande idéer om fotografier han skulle vilja samla i bokform.
– Om jag skulle göra fotoböcker skulle jag göra två fotoböcker. Den ena: ryska fönster.
Han har rest många gånger i Ryssland och fastnat för fönsterarkitekturen, snickerierna och färgerna. Den andra boken skulle handla om något helt annat.
– Vad kan man lasta på en cykel i Fjärran Östern?
Jonas skrattar när han berättar om sådant han sett på sina resor. Där har han sett hur nästan vad som helst kan transporteras på cykel, till och med det han beskriver som en ambulerande akvarieaffär.
Djuren har följt honom genom nästan hela livet. När frågan kommer om vad mötet med dem ger honom som person behöver Jonas inte många ord.
– Det ger mig lite kärlek och ömhet.
Hemma i sin lilla trädgård på Södermalm kan han sitta och titta på de stora sköldpaddorna som går fram och tillbaka och betar på gräsmattan.
– Det är rogivande.
Jonas Wahlström med lemurer. Foto: Bo Jonsson
Dvärgsilkesaporna från Leticia
Bland alla djur Jonas har mött genom åren är det några av de allra minsta som han nämner när han får frågan om vilka som legat honom extra nära hjärtat.
– Ja, de små dvärgsilkesaporna. Världens minsta apa, som är stor som en guldhamster.
Första gången han såg dem var på 70-talet i Leticia i Colombia. Under resan blev en person han reste med akut sjuk och behövde opereras mitt i natten på ett litet sjukhus. Jonas minns timmarna där tydligt.
– Jag fick donera blod, allt blod jag hade. Det var mycket dramatiskt.
De blev kvar i Leticia en tid. Jonas berättar att människor i staden kom till dem med gåvor. Bland dem fanns två små dvärgsilkesapor som han senare tog med sig till Sverige.
– Det var grunden till Skansen-Akvariet, att vi hade världens minsta apor i Sverige.
Leticia skulle senare få ytterligare en betydelse i hans liv. Jonas återvände till Colombia och adopterade sin son Tito där. Sedan dess har han varit tillbaka flera gånger. Så sent som förra året besökte han Leticia igen i samband med en djurparkskonferens.
När djuren blev ett liv
När Jonas växte upp på Skansen såg arbetet med djuren annorlunda ut än i dag.
– Att gå in till vuxna björnar i dag är fullständigt otänkbart.
Som tonåring kunde Jonas själv skickas ner till de vuxna björnarna med en vattenslang. Djurvårdarna stod ovanför och sa åt honom att gå på djuren och spreja vatten framför dem så att de skulle backa. Han var bara 15–16 år.
– Allting var otroligt spännande.
Det finns fler historier från den tiden. Jonas berättar om en djurvårdare som fick en isbjörn efter sig och sprang genom en rad burar för att ta sig ut. Även hanteringen av giftormar såg annorlunda ut.
När Jonas talade inför grupper på Skansen-Akvariet kunde han plocka fram en kobra, få den att gapa och visa tänderna. Sedan släppte han ner den på golvet där den kunde krypa mellan hans ben.
– Det var ganska dumdristigt, för hade den fått för sig att bita mig då hade jag inte suttit här och pratat.
I dag hanterar han inte giftormar på samma sätt. Jonas säger att han inte längre är lika snabbtänkt som för 40 år sedan.
En annan händelse från åren på Skansen-Akvariet inträffade under en middag. En av gästerna gick upp på en avsats för att hålla tal och lade armbågen över glaskanten till krokodilanläggningen. Då attackerade en krokodil och skadorna blev mycket svåra.
Jonas satt bara några meter därifrån. Han hade inte sett mannen gå upp på avsatsen, men hörde honom börja tala. När Jonas vände sig om såg han honom stå där.
– Det var en tragedi och mitt fel så till vida att det var jag som hade designat krokodilanläggningen och att det fanns en möjlighet att kunna klättra upp på den där. Ingen hade gjort det tidigare.
Anläggningen byggdes om direkt efter olyckan. Jonas tog på sig ansvaret från början och berättar att han samtidigt fick beröm i medierna för hur han hanterade det som hänt.
– Det blev en framgång, men jag hade velat att det inte skulle hända.
När krokodilen attackerade grep Jonas en kvast och började springa runt för att ta sig in i anläggningen. Han trodde att krokodilen skulle hålla fast och hans första tanke var att försöka göra något.
– Det var inte alls ett klokt beslut.
Krokodilen släppte innan han hann gå in.
Krokodiler flyttas när dammen renoveras i början av 1980-talet. Foto: Privat
Ett lugnare tempo
I dag kopplar Jonas av med betydligt lugnare saker. Han plockar svamp, går i naturen och fiskar från bryggan på landet. Ett spinnspö eller ett nät som läggs ut på kvällen och tas upp nästa morgon räcker.
Åren har också förändrat hur han ser på tillvaron.
– När man blir äldre har man inte längre så många krav på sig själv och det är inte hela världen vad som händer. Det är ingenting att hetsa upp sig för.
När samtalet kommer in på framgång blir svaret kort.
– För mig är det färdigt.
I stället talar Jonas om barnen. Ana sköter allt mer av Skansen-Akvariet och Tito har valt en annan väg och driver restaurang. När Jonas får välja det han är mest stolt över är det inte tv-programmen, akvariet eller alla resorna han lyfter fram.
– Att ha skapat min familj.
Ana adopterades från Guatemala och Tito från Colombia. Jonas beskriver familjen som nära, men barnens relation till djuren har blivit olika. Ana har varit med på Skansen-Akvariet sedan hon var liten, medan Tito inte har följt samma väg.
Jonas berättar om när Tito som barn var morgontrött och inte ville gå upp till skolan. Då kunde pappa hämta en liten pytonorm och lägga den i sängen.
– Då studsade han upp med en gång.
Även Ana blev tidigt van vid att det kunde dyka upp oväntade djur hemma. En gång flög en fasan in på gården när hon hade kompisar där. De andra barnen blev fascinerade och undrade vad det var. Ana tog det betydligt lugnare och konstaterade att det säkert var något pappa hade tagit hem.
Jonas Wahlström med en krokodil och
Ebba-Lisa. Foto: Bo Jonsson
När offentligheten bytte ansikte
När Jonas Wahlström blev känd såg medielandskapet annorlunda ut. Han minns hur ett nyfött djur på Skansen-Akvariet kunde få stort utrymme i kvällstidningarna. När det fanns något nytt att visa kunde både reporter, fotograf och chaufför komma.
En gång skulle Jonas medverka i radioprogrammet Efter tre med Ulf Elfving. Ämnet var att människor börjat skaffa giftormar och Jonas tog med sig en liten skallerorm till studion. Jonas berättar att han inte visste att Ulf Elfving var rädd för ormar. När skallerormen kom fram lämnade Elfving studion och Jonas blev kvar i direktsändningen. Han skrattar när han berättar hur han då passade på att prata om Skansen-Akvariet och verksamhetens öppettider.
På gatan blir mötena med offentligheten ofta mer vardagliga. Jonas berättar om två äldre kvinnor som går arm i arm när den ena säger till den andra att hon känner igen honom. Då brukar han svara:
– Jag jobbar på Kronofogdemyndigheten.
Först blir de förskräckta. Sedan förstår de att han skojar.
Men offentligheten har inte alltid varit lika lättsam.
För några år sedan granskades Jonas av en tidning. När han berättar om den perioden beskriver han framför allt hur jobbigt det var att läsa det som skrevs och att se sig själv på löpsedlarna. Han minns också hur en granne erbjöd sig att handla åt honom om han inte ville visa sig på stan.
Efter krokodilolyckan formulerade Jonas ett eget sätt att tänka när något allvarligt händer och medierna hör av sig. Han kallar det TASS. Tillgänglighet, ansvar, svara och sanning. För Jonas handlar det om att vara tillgänglig, ta ansvar, svara på frågor och säga sanningen.
Skansen-Akvariet sett ovanifrån.
Foto: Bo Jonsson
Att lämna över utan att lämna
Jonas arbetar fortfarande på Skansen-Akvariet. När han beskriver hur arbetet ser ut i dag sätter han själv en siffra på hur mycket av det dagliga arbetet dottern Ana har tagit över.
– Min dotter Ana har tagit över 85 procent. Hon sköter alla schemaläggningar och all personal och sådant där. Jag är mer en ideolog som kommer dit tre till fyra förmiddagar och är jag inte ideolog så tömmer jag papperskorgar.
Att lämna över så mycket har också förändrat hans egen vardag på akvariet.
– Det känns väldigt bra och har underlättat för mig. Hon sköter det bättre än vad jag har gjort i alla år.
Sedan kommer ett tillägg med ett skratt.
– Den enda makten jag har är att jag har större skrivbord på kontoret.
Ana har varit med på Skansen-Akvariet sedan hon var liten. Genom åren har hon också haft idéer som Jonas själv först varit tveksam till. Under flera år ville hon att akvariet skulle skaffa komodovaraner. Jonas var skeptisk och såg framför sig stora ödlor som mest skulle ligga på marken och dåsa.
Till slut kom ett par från Rotterdam. På Skansen-Akvariet byggdes en anläggning där de fick möjlighet att klättra och där värme och luftfuktighet anpassades efter djuren.
– Där hade hon fullständigt rätt.
Jonas beskriver deras meningsskiljaktigheter med humor. Om de någon gång tycker olika brukar Ana, enligt honom, skaka på huvudet och säga att det är han som bestämmer.
När pension kommer på tal blir svaret tydligt.
– Jag tror inte på det där att man bara ska klippa av som pensionerad, om man inte gått och vantrivts och tänkt vilket jävla företag. Då är det en sak och då är det klart att man ska sluta.
På Skansen-Akvariet finns flera som har arbetat i årtionden. Jonas berättar om en medarbetare som nyligen pensionerat sig vid 75 efter omkring 45 år i verksamheten. En annan hade slutat men ville snart komma tillbaka åtminstone en dag i veckan. Själv skämtar han om att det också finns några nykomlingar. De har bara jobbat där i ungefär 25 år.
Det är framför allt människorna Jonas säger att han kommer att sakna den dag han är där ännu mindre. Men också att det hela tiden händer någonting.
– Jag har ju egentligen aldrig haft ett arbete utan jag har haft en hobby hela mitt liv som jag får syssla med.
Jonas Wahlström tillsammans med en babianhanne, sövd inför transport.
Foto: Bo Jonsson
Djuren finns samtidigt kvar långt utanför Skansen. Hemma har Jonas de stora sköldpaddorna och på landet finns papegojor, höns, får och en kalkon som enligt honom inte tycker om hans hustru Christina och flyger på henne när hon visar sig.
Christina har haft delade meningar om djurintresset genom åren, berättar Jonas och skrattar. Hon är journalist i grunden och nyfiken, men hemma har hon nöjt sig med dvärgtaxarna och de stora sköldpaddorna i trädgården.
När Jonas berättar om sina hundar blir det något annat än djuren på Skansen-Akvariet. Han berättar om en dvärgtax som blev blind, fick problem med tänderna, hade svårt att äta och började magra. Till slut fick han inse att det var dags att ta farväl.
– Då sörjde jag.
På Skansen blir relationen till djuren annorlunda. Där handlar det ofta om flockar eller familjer som han har fäst sig vid, berättar Jonas.
Jonas Wahlström med ett spökdjur.
Foto: Bo Jonsson
I dag är tempot lugnare. Han plockar svamp, går i naturen, fiskar från bryggan och sitter hemma och tittar på sköldpaddorna som betar på gräsmattan.
När framtiden kommer på tal och frågan om vad han fortfarande drömmer om blir svaret först kort.
– Vad har man för drömmar i min ålder? Att få dö i sömnen, det är en bra dröm.
Men det finns fortfarande platser han vill se. Nya Guinea är en av dem.
– Naturen och faunan och folket, för det är fantastiskt.
Mycket av det dagliga arbetet på Skansen-Akvariet har lämnats över. Men resorna lockar fortfarande och hemma fortsätter livet med djuren.
I trädgården har en av sköldpaddorna lämnat gräset.
Jonas ser den och reser sig.
Bakom bilderna: Bo ”Bosse” Jonsson
Ett stort tack till Bo ”Bosse” Jonsson, som generöst har delat med sig av bilderna i det här porträttet. Under många år har han fotograferat både Jonas Wahlström, djuren och vardagen på Skansen-Akvariet.
Bo ”Bosse” Jonsson. Foto: Privat
Bosse berättar att hans egen historia på akvariet började redan 1980, då han kom dit som praktikant. Sedan 1988 har han varit fast anställd och i dag beskriver han sig själv som till stor del pensionär, även om han fortfarande finns kvar i verksamheten.
– Jag släpper inte taget förrän de kastar ut mig, säger han med ett skratt.
De första 15 åren arbetade han på reptilsidan. När Skansen-Akvariet tog över aphuset 1995 fick han ansvar där. Ett av de minnen som ligger honom närmast är från 2015, då två nyfödda sengångartvillingar behövde handmatas.
– Det var det jobbigaste, men också det mest belönande jag har gjort under min karriär.
Ett helt annat minne är de åtta dagar då en kobra var på rymmen. Bosse beskriver det som det värsta han varit med om under sina år på akvariet. Arbetet med att hitta ormen pågick under flera dagar och innebar bland annat övervakningskameror och annan teknisk utrustning. Samtidigt behövde allt göras lugnt och försiktigt. Till slut lokaliserades kobran och kunde fångas efter att den tagit sig tillbaka till sin anläggning.
Bosse betonar att arbetet både då och vid handmatningen av sengångarna var en gemensam insats där flera personer hjälptes åt.
Genom åren har kameran följt med. Tack vare Bosses bildarkiv kan flera ögonblick ur Jonas liv och åren på Skansen-Akvariet få ta plats i det här porträttet. Bland bilderna finns också dokumentation från sökandet efter kobran. Här är två av Bosses bilder från de dagarna.
Fiberoptik i sökandet efter kobran.
Foto: Bo Jonsson
Handhållen röntgenutrustning under sökandet efter kobran. Foto: Bo Jonsson
Artikeln publicerades den 6 september 2026.
Läs också: Intervju med Leif Mannerström
Läs också: Annika Jankell: ”Det jag kommer att minnas är människorna”