Hon har aldrig riktigt tillhört en tid. Hon har passerat genom flera.

Genom punken, låtarna, skrivandet och offentligheten har Kajsa Grytt fortsatt att röra sig mellan det synliga och det inre. Mellan det som andra ser och det som bara hon själv vet något om.

Nu kommer romanen Ökenhundar samtidigt som flera andra projekt blir synliga. Men bakom allt som händer finns också en annan berättelse. Om att bli sedd för tidigt. Om att bära andras bilder. Och om att till slut försöka leva mer på sina egna villkor.

Kajsa Grytt har funnits i svensk musik och kultur i decennier, men hon har aldrig blivit enkel att placera. Kanske för att hon hela tiden har rört sig vidare. Inte bort från det hon varit, utan genom nya sätt att förstå sig själv och livet.

Nu befinner hon sig i en period där mycket händer samtidigt. En roman är på väg ut i världen. Musik spelas in. Hon har skrivit musik till en konstfilm. Flera delar av arbetet blir synliga på en gång.

– Jag har en helt otrolig vår. Jag kommer med en roman, Ökenhundar, som jag har jobbat med i tre år. Det är stort och härligt. Jag har gjort musik till konstfilmen The London Daughter, som ska visas. Och jag har börjat spela in musik igen.

Hon stannar upp lite, innan hon beskriver hur det brukar vara när livet plötsligt tar fart.
– Det är en sådan här våg som kan komma ibland och som jag har haft genom livet. Det är så märkligt att det kommer just som vågor. Mitt liv är som ett hav. Stilla, och så kommer en våg. Stilla, och så kommer en våg. Just nu känns det som att universum forsar emot mig.

Det låter vackert när hon säger det, men vågen kommer inte utan friktion.
– Det är också väldigt stressigt. Jag hinner inte åka till landet och kratta löv och sådant som också måste göras.

I sin egen regi

Det som känns mest sant i hennes liv just nu är inte bara att mycket händer. Det är att hon själv håller i det.

Efter ett långt liv där andra har tolkat henne, betraktat henne och ibland gjort henne till något annat än den hon varit, har något förändrats. Det som sker nu känns som hennes eget.

– Allt det här jag gör nu. Jag känner att jag har kontroll och att det är i min regi, precis så som jag vill ha det. Det är väldigt mycket jag.

Under stora delar av sitt liv har Kajsa Grytt varit förknippad med en stark yttre bild. Artisten. Punkkvinnan. Rösten längst fram. Hon som vågade sjunga om sådant andra kanske inte ens hade ord för.

Men bakom den bilden har det hela tiden funnits en annan människa.

Och kanske handlar berättelsen om Kajsa Grytt inte bara om mod, utan också om vad modet kostar.

När hon talar om frihet låter det inte som något enkelt. Inte som ett slagord, inte som ett färdigt svar. För henne är friheten mer sammansatt än så.

– Som tonåring är det som att man har en yttre person, och så finns det en liten ensam inre person. De två är väldigt separata. Frihet är när livet får ihop de båda personerna.

Hon vrider på tanken. Frihet kan också handla om pengar, säger hon. Att kunna resa vart man vill, när man vill. Men hon är inte säker på att det räcker. För begäret stannar inte bara för att man får mer. Och det som ser ut som frihet utifrån kan också bli något man fastnar i.

– Jag tror att frihet är känslan av att inte vara instoppad i ett fack någonstans, utan att få tillgång till sina olika sidor. Samtidigt blir man till av ramar, annars skulle man inte förstå någonting om sig själv. Man kan inte heller säga att alla människor ska vara fria, för andra människor är en gräns för mig. Jag är inte fri att göra vad som helst med en annan människa. Jag måste möta den människan.

Sedan kommer hon in på något mer privat. På kärlek, relationer och en frihet som fortfarande inte är självklar.
– Jag kan inte känna mig helt fri som det är nu. Konstnärligt känner jag mig fri, och i vänskapsrelationer. Men jag lever inte i en kärleksrelation. På ett sätt är det frihet, för då får jag göra precis vad jag vill, men det vågar jag ju inte. Jag är inte en sådan som går ut och tar allt jag vill ha, sexuellt till exempel. I en relation tror jag att jag skulle känna större sexuell bekräftelse. Jag känner mig inte särskilt sexuellt fri. Och sexualitet är ju också en del av frihet.

Flickan innanför skalet

Innan någon visste vem Kajsa Grytt var, innan Tant Strul, innan låtarna och innan publiken, fanns en annan längtan. Inte efter berömmelse i första hand. Inte efter att ta scenen.

Hon var en romantisk flicka.
– Jag längtade efter kärlek, efter romantik.

Men längtan efter att bli sedd fanns där ändå. Inte bara sedd utifrån, utan upptäckt. Som om någon skulle förstå att det fanns något där innanför det som syntes.

– Jag tänkte när jag gick omkring ute att någon skulle se att det fanns någonting här innanför. Att jag skulle bli upptäckt och sedd innanför det här skalet. Och det är det jag håller på med när jag skriver böcker eller musik, att försöka bli sedd och hörd och uppmätt i något som inte syns på ytan.

Kanske behövde hon både den där längtan och friheten hon fick hemifrån. När hon senare började ställa sig på scen, skriva låtar, spela och sjunga möttes hon inte av motstånd från sina föräldrar.

Snarare av förvåning. Och värme.
– De tyckte att det var häftigt. Samtidigt kändes det inte som att de hade så mycket idéer om vad jag skulle göra eller vem jag var, så de lät det bara bli som det blev. När det väl tog form tog de emot det på ett fint sätt. Jag hade både stöd och utrymme, och de lät mig bli den jag ville vara.

När oräddheten kostade

När Kajsa ser tillbaka på åren med Tant Strul och den framgång som följde ser hon också priset tydligare.

– Ja, det tror jag i efterhand. Jag blev så exponerad, och jag fick anorexi när jag var 24 år. Det kostade mig att jag inte fick utvecklas ifred. Jag lämnade ut mig så tidigt.

Hon stod där och sjöng om sin sexualitet. Det blev starkt, och det blev viktigt. Men hon tror verkligen att det kostade.

För den som står på scen blir inte bara lyssnad på. Hon blir också betraktad, tolkad och fylld av andras bilder. Begär. Fantasier. Föreställningar om vem hon är.

– Jag fick en massa projektioner på mig som fortfarande lever, tror jag. En trofé tror jag att jag var ganska mycket, upp till 35–40. Det gjorde att relationer blev onormala. Det var inte två människor som möttes och utforskade varandra, utan det fanns så mycket idéer som gjorde att jag inte blev sedd kärleksmässigt.

Hon var inte någon helt annan än den som stod på scenen. Men hon var inte heller bara den bilden.

– Jag tror att det skadade mig ganska mycket. Och jag tror inte att det här har brutits. Jag tror att det är det som gör att jag inte har någon relation nu. Även om jag är 65 år idag finns det en skada i mig på grund av det. Jag är skraj för relationer.

Ändå finns längtan kvar.

När hon talar om rädslan återkommer hon till projektionerna. Till dem som gick fram, flörtade och tog plats. Ofta var det narcissistiska personer, säger hon. De andra stod kanske längre bort.
– Den som var normal vågade kanske inte gå fram eller vara framfusig, utan stod borta i hörnet. Och den kanske inte jag såg.

Hon begär inte att publiken ska se hela henne. Publiken får ta emot det hon gör, känna igen sig och ha sina egna bilder.

Men i kärleken är det annorlunda.

Där räcker inte bilden av en människa.

Där måste någon vilja veta vem som faktiskt finns där.

Scenen som rum

Scenen blev med tiden ändå en plats där hon hittade en sorts makt.

Med Tant Strul var det mycket och härligt, men hon kände sig inte fri på scen. Det fanns fortfarande en rädsla för att göra fel. För att något skulle bli pinsamt. För att tappa kontrollen inför andra.

Sedan upptäckte hon något avgörande.
– Jag förstod att man kan ta kontroll genom att bita huvudet av skammen. Gör man något konstigt kan man använda det på scenen, och det kan bli humor. Då befriar jag publiken från att känna att någonting är pinsamt.

Det förändrade rummet.

Ett misstag behövde inte längre bli ett fall. Något skevt kunde tas om hand. Något pinsamt kunde förvandlas till närvaro. Scenen blev inte en plats där allt måste vara perfekt, utan en plats där också det oväntade kunde få finnas.

Hon kan fortfarande vara jättenervös innan hon går upp. Kroppen kan reagera som förut. Men hon litar inte längre på nervositeten på samma sätt.
– Nu vet jag att jag har det här sättet att tänka på. Jag tror inte längre på den där nervositeten, rädslan eller skräcken. Jag tror inte på den alls, även om den finns där fysiskt.

Det är en annan sorts frihet. Inte att rädslan försvinner, utan att den inte längre får bestämma vad som är sant.

Att använda sig själv som redskap

Kajsa arbetar även som terapeut idag. När hon talar om det märks det att det inte är en roll vid sidan av konstnärskapet. Det hänger ihop med hennes sätt att förstå människor.

Hon har själv gått mycket i terapi. När hon senare började utbildningen blev det också en förutsättning. Hon behövde våga se sig själv.
– Det tror jag var jättebra när jag började utbildningen, för då vågade jag se min skit. Det handlar också om att acceptera sina svårigheter och se till att de inte blir för mycket problem för andra.

Hon talar om psykologi som något som börjar i den egna människan. Det går inte bara att läsa sig till. Man måste också våga använda sig själv.

– Det är framför allt sig själv man använder som verktyg. Det handlar om vad man känner med den här människan i mötet. Det är ens redskap, och då måste man ta med sig själv.

Det gör mötet mer krävande. 

– När man försöker förstå en annan människa behöver man också se den via sig själv. Man behöver förstå sig själv för att kunna se varför man reagerar som man gör på den andra. Allt jag ser hos någon kan jag inte bara lägga på den, utan jag är delaktig i formandet av det jag ser.

Idag arbetar hon med ungdomar med psykisk ohälsa. Hon beskriver det som att möta starka känslor, ibland sådana som ännu inte har fått ord.
– De har väldigt mycket känslor som de kanske inte ens kan uttrycka.

Det kräver träning att läsa av utan att blanda ihop allt med sig själv. Att känna in, men inte ta över. Att vara nära, men ändå veta var gränsen går.

– Det är svårt att komma ner till kärnan av någons svårigheter. Då måste jag vara tränad på att läsa av, så att jag inte tror att det är mina egna känslor.

När hon berättar om när människor började anförtro sig till henne går hon långt tillbaka. Till tiden med Tant Strul, till de fyra i bandet som stod varandra nära, till lillebror och till mamman.

– Jag hade en mamma som gränslöst brukade anförtro sig. Hon anförtrodde sig för mycket, säger Kajsa och skrattar.

Sedan blir hon allvarligare.
– Den kommunikationen har alltid funnits, nästan lite väl tidigt. När jag var runt sex år berättade mamma sina mardrömmar för mig. Det var negativt och för tidigt att få ta emot andra människors skit.

Den kärlek som aldrig blev trygg

När hon får frågan om vad trygg kärlek betyder för henne idag blir svaret kort.

– Jag vet inte. Jag har aldrig haft det.

Trygghet har funnits i vänskap, säger hon. Men inte i den romantiska kärleken.

– Jag har inte känt den nyfikenheten mot mig. Det skulle vara fint att vara i en relation där den fanns, och då skulle jag nog känna mig tryggare än vad jag har gjort. Det har mer varit att människor har gjort sig en bild av mig, och när jag inte är den bilden blir det en besvikelse.

Att bli en bild i någon annans ögon återkommer på flera håll i hennes liv. I kärleken, i offentligheten och i de rum där andra redan tror sig veta vem hon är.

Hon kommer också in på en period då hon kände sig missförstådd inför en mycket stor publik. När hon var med i Så mycket bättre tycker hon att hon valde fel sätt att visa vem hon var som artist.

– Jag valde att göra låtarna på ett sätt som var ganska slätstruket och inte så mycket jag. Jag kanske skulle ha gjort dem med bara gitarr och sång. Men jag tyckte att det var så kul med bandet, som var så bra. Det blev ganska identitetslöst och otydligt, och jag kände mig vag när jag var där.

Hon upplevde också att hon blev gjord till en sorts motpol till Carola.

– Det var verkligen inte så. Hon var väldigt rolig och vi hade väldigt kul. Vi möttes i någonting, men kom från helt olika ändar. Det var speciellt att vara i det där, för jag har varit en ganska hemlig artist förut. Men jag önskar att jag rent artistiskt hade gjort min grej tydligare.

Efteråt ser hon tydligare vad hon hade velat göra annorlunda. Hon hade velat vara mer sig själv, särskilt i ett sammanhang där andra snabbt kunde skapa en bild av henne.

Att bli äldre och må bättre

Åldrandet talar hon om med både sorg och nyfikenhet. Det finns sådant hon sörjer, men utan bitterhet.
– Vi var så himla vackra när vi var unga, men vi fattade inte det då. Att man blir fulare kan jag sörja.

Sedan vänder hon på tanken.
– Men jag tänker att det ingår i livet. Man ska dö och man har den här avsatta tiden som man ska leva. Det är inte bara en sorg, utan också spännande att bli äldre.

Hon säger att det viktigaste är att hon mår bättre psykiskt. Bättre och bättre. Åren har gett henne mer kunskap om sig själv.

– Jag förstår vad jag behöver och vad jag behöver göra för att inte skapa kaos. Hur jag behöver agera med mig själv och med andra för att inte skapa kaos.

Kroppen har ännu inte börjat svika henne på något tydligt sätt. Hon har inga krämpor, säger hon, och känner sig inte riktigt äldre.

Inte förrän hon tar av sig glasögonen ser hon att hon har blivit äldre.