När berättelserna blev längre
Mari Jungstedt är en av Sveriges mest älskade kriminalförfattare. Innan böckerna tog över arbetade hon i många år på SVT och som nyhetsankare i tv. För många blev hon ett välbekant ansikte i rutan. 2003 debuterade hon med Den du inte ser. Gotland blev en återkommande plats i böckerna och läsarna fick lära känna Anders Knutas och journalisten Johan Berg. Sedan dess har skrivandet varit en stor del av hennes liv. Men lusten att berätta fanns långt tidigare och egna erfarenheter har ofta följt med in i böckerna.
Här berättar Mari Jungstedt om tiden före författarskapet, om det som format henne och om livet bakom böckerna.

Foto: Kajsa Göransson
Mari Jungstedt går mot kylan men vill inte lämna Knutas
När Mari Jungstedt var 18 år stod hon med mikrofonen på en gammal ångslup som gick runt Kungsholmen. Ombord satt hennes mormor i stor hatt och blommig klänning. Hon såg på sitt barnbarn med en stolthet som Mari fortfarande minns. Mormodern fick aldrig uppleva allt det som kom senare. I dag har Mari Jungstedt sålt åtta miljoner böcker i Sverige. Nu går berättelserna norrut. Den 2 oktober kommer När göken tystnar. Det är första delen i den nya Polarserien. Där väntar Storlien, Svalbard och Arktis. Men mitt i allt det nya finns också någon som har följt henne länge.
En helt ny värld
Mari Jungstedt säger att hon befinner sig på en fantastisk plats i livet. Familjen mår bra och hon har börjat rida islandshästar igen. Samtidigt står hon inför den första bokutgivningen i sin nya serie.
– Det känns speciellt den här gången. Det är så himla nytt, både miljön och allt som ska utspela sig i Arktis. Även om det fortfarande är spänningsromaner känns det som en helt ny värld för mig. Och det är väldigt kul.
I centrum står kriminalkommissarie Nora Jensen. Hon blir Maris nya huvudperson när berättelsen flyttar norrut.
– Jag känner väldigt mycket för den här serien och för min huvudkaraktär. Och jag tar stora kliv ut i Arktis.
Mari har många års framgångar bakom sig. Det gör också att förväntningarna är höga.
– Jag känner inget prestationskrav på att behöva leva upp till förra boken eller bli ännu bättre. Jag tänker inte så. Jag håller all cirkus runt omkring mig lite på avstånd och värnar verkligen om min författarglädje. Jag har aldrig drabbats av skrivkramp. Jag tycker fortfarande att det här är jättekul och försöker bara tänka på historien jag ska berätta.

Foto: Kajsa Göransson
Allt började med en sång
Någon ny serie fanns inte i planerna. Mari skrev vidare på de serier hon redan hade. Sedan följde hon med en vän till Stockholms jazzfestival. På scenen satt en isländsk sångerska vid flygeln. Inför en av låtarna berättade hon om spiralskandalen på Grönland. Mari hade aldrig hört talas om den.
– Jag blev väldigt berörd av de här tjejerna som hade blivit utsatta. Jag gick hem och började göra research. Journalisten i mig satte igång.
Det hon hörde väckte något. Ämnet låg nära det hon återkommit till i sina böcker många gånger: barn och unga som inte blir sedda eller skyddade av vuxna. Men ännu fanns ingen Polarserie.
Ungefär samtidigt frågade Alexandra Zazzi om Mari ville följa med till Svalbard. Zazzi skulle arbeta som gästkock på en båt och hade plats över i hytten. Mari hade möjlighet att följa med och tackade ja.
– Jag blev jättefascinerad av glaciärerna, isbjörnarna och valrossarna. Det var fantastiskt.

Mari Jungstedt och Alexandra Zazzi på Svalbard.
Foto: Privat

Foto: Privat
Under samma period följde hon med sin syster till fjällen. Mari hade inte åkt slalom på länge. Nu hittade hon tillbaka till skidåkningen och köpte så småningom en stuga i Storlien.
– Det var de här tre sakerna som sammanföll. Besöket på jazzfestivalen, resan till Svalbard och att jag köpte en stuga i Storlien. Då började det puttra i min hjärna och sedan utvecklade det sig till Polarserien. Så ett besök på Stockholms jazzfestival vände upp och ner på hela min författarkarriär.
Ut i isbjörnsland
Mari har återvänt till Svalbard flera gånger under arbetet med den nya serien. För henne handlar research inte bara om att läsa på. Hon vill själv vara på plats. Utanför bebyggelsen finns varningsskyltar för isbjörn och där måste man vara förberedd på att möta dem.
– Jag har varit ganska mycket ute i isbjörnsland och det är lite småläskigt när man går utanför de där skyltarna. Då har man skjutvapen med sig som skydd mot isbjörn. Det har krävt lite mod. När jag gör research måste jag vara orädd.

På Svalbard gjorde Mari Jungstedt research på plats inför den nya serien. Foto: Privat
Gotland har funnits med sedan debuten. Senare kom Málaga och nu väntar helt nya platser. Med Polarserien kommer också frågan om vad som händer med de tidigare serierna.
– Jag fattar inga sådana beslut, det har jag aldrig gjort. När jag började med Málagaserien fortsatte jag ändå med Gotlandsböckerna. Det betydde inte att jag gav upp Gotland.
Sedan finns Anders Knutas.
– Gotlandsserien sitter så djupt i mig. Knutas är som en del av mig efter alla de här åren. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle kunna lämna Knutas. Jag tror nog inte att vi har sett det sista av honom.
Det började i barndomen
Barns utsatthet återkommer i många av Maris böcker. Som barn var Mari nyfiken, orädd och glad. Det känner hon fortfarande igen i sig själv. Men det fanns också sådant hemma som var svårt. Det fanns alkoholproblem i familjen och hennes föräldrar skilde sig när hon var nio år.
– Jag tror att jag använde det glada som ett sätt att klara av vardagen och göra andra glada runt omkring mig. Jag har alltid tagit ett stort ansvar för andra människor.
Känslan av att inte bli sedd kom senare att följa med in i skrivandet.
– Det är därför min första bok heter Den du inte ser.
För Mari var debuten mer än en kriminalhistoria.
– Jag skriver inte bara för att underhålla. Jag vill också berätta någonting mer, någonting djupare. Boken handlar mycket om barns utsatthet och om hur det som händer i barndomen kan prägla oss långt upp i vuxen ålder.
När hon talar om barns utsatthet återkommer hon också till de vuxnas ansvar.
– Man ska se barnen, höra barnen, prata med barnen och bry sig om barnen. Låta barnens röster bli hörda. Det tycker jag att många vuxna glömmer bort.
Hon började skriva som barn
Hennes mamma läste högt och biblioteket blev tidigt viktigt. De äldre syskonen lärde Mari att läsa och skriva när de kom hem från skolan. Redan som femåring skrev hon sin första bok. Två år senare skrev hon något helt annat.
– Jag skrev en hel Aktuellt-sändning som jag har hittat bland gamla papper. Där står: ”God kväll, välkomna till Aktuellt. Vi ska börja i Sydafrika och sedan går vi till Värmland”, berättar hon och skrattar.
Efter Journalisthögskolan började Mari på Sveriges Radios Ekoredaktion. Senare arbetade hon på SVT i tio år. Under utbildningen fick hon göra många skrivövningar. En gång fick studenterna åka till Centralstationen och beskriva det de såg utan att använda ett enda adjektiv.
– Jag fick väldigt mycket beröm för mina texter och tror att det betydde ganska mycket.
På radio och tv skrev Mari kort. Ett nyhetstelegram kunde ta 15 sekunder att läsa. Själv längtade hon efter att få skriva längre. Samtidigt hade hon två små barn och familjen byggde ut ett enkelt sommarhus med utedass. Barnen kom med 14 månaders mellanrum och under de åren fick skrivandet vänta.
När barnen blivit större och huset var färdigbyggt fick hon några fria vardagar.
– Då tänkte jag: Nu ska jag ta tag i den där drömmen.

Foto: Kajsa Göransson
Dimman på Gotland
Mari hade inga kontakter i bokbranschen och visste inte särskilt mycket om hur den fungerade. När hon började skriva sin första bok använde hon ett eget minne. En sommardag på Gotland hade hon lagt sig på stranden och somnat i en grop i en sanddyn. När hon vaknade såg stranden helt annorlunda ut.
– Alla människor var borta. Det var helt knäpptyst. En jättetjock dimma vällde in från havet och jag kunde knappt se handen framför mig. Jag är mörkrädd och lättskrämd. Där stod jag helt ensam i ett vitt vakuum.

Mari Jungstedt på stranden Brime på Gotland, där allt började för 25 år sedan. Foto: Privat
Det minnet blev början på Den du inte ser. Stranden och dimman hamnade i romanen. Från början visste Mari tre saker. Boken skulle utspela sig på Gotland. Det skulle vara en kriminalroman. Barns utsatthet skulle finnas med.
Barnens pappa kommer från ön och familjen hade starka band dit.
– Gotland med sin natur, sina kontraster och sin historia passar väldigt bra för kriminalromaner.
De första åren som författare arbetade Mari fortfarande heltid på SVT. De tre första böckerna skrev hon vid sidan av tv-jobbet och mycket av helgerna gick åt till manus. Hon och barnens pappa hade kommit överens om tre böcker. Sedan skulle de se om det gick att leva på skrivandet.
Det gjorde det.
Dået och nuet
Som vuxen har Mari försökt förstå hur uppväxten har påverkat henne. Framför allt har det visat sig i kärleksrelationer.
– Jag kan få lite tendenser till flyktbeteende. Om jag känner att det här blev inte bra kan jag snabbt tänka att det aldrig kommer att fungera. Jag tror att det går tillbaka till min uppväxt. Jag har inte alltid vågat tro på att en relation faktiskt kan fungera.
Den reaktionen har hon lärt sig att känna igen.
– Det är lite som ett mörkt spöke som dyker upp. Då får jag ta en sopkvast och sopa bort det.
I terapin har hon fått hjälp att förstå vad som händer.
– Då måste jag tänka: Det här, Mari, har inte med den här mysiga mannen bredvid dig att göra. Det handlar om din uppväxt. Sedan får jag sortera. Vad är nuet och vad är dået? Väldigt ofta är det dået.
Mari tycker inte att alla behöver gräva i sin barndom. Men om samma saker återkommer och skapar problem kan det vara värt att försöka förstå varför.
– Jag tror absolut att man kan bli fri från saker. Man är inte dömd för livet för att man haft en jobbig uppväxt. Det är bara att titta på mig. Det har gått jättebra för mig. Men jag har aldrig varit rädd för att konfrontera problemen och prata om dem. Det tror jag har hjälpt mig mycket.
Samtidigt gör Mari en skillnad mellan kärleksrelationer och andra delar av livet.
– Jag har en ganska stor tilltro till mig själv, men i kärleksrelationer behöver jag känna trygghet.

Mari Jungstedt tillsammans med kärleken Ingemar. Foto: Privat
Vad framgången förändrade
Framgången har gett Mari en ekonomisk trygghet som hon inte hade under uppväxten eller de första vuxenåren. Hon berättar att hon hade det knapert fram till ungefär 35 års ålder. I dag märks skillnaden i vardagen.
– Jag kan fortfarande uppskatta att gå och handla och lägga ner det jag vill i matkorgen. Jag behöver inte tänka på vad det kostar eller titta på prislappen. Jag är inte van vid att ha mycket pengar och för mig är det en enorm trygghet. Det är också en glädje att kunna skänka till välgörenhet. Jag tycker om att kunna bidra till andra.
Pengarna har däremot inte fått henne att ändra smak.
– Jag är inte ett dugg intresserad av lyxprylar eller tjusiga designmärken. Jag vet inte ens vad jag har på mig för klänning. Jag skulle aldrig köpa ett par skor för 30 000 kronor.
De gamla vännerna från gymnasiet och SVT-tiden finns kvar. Samtidigt har författarskapet fört in många nya människor i hennes liv.
– Jag märker ganska snabbt när människor vill utnyttja mig lite eller bli kompis med mig bara för att jag är känd och framgångsrik. Det blir ytligt. Det handlar mer om att visa upp att man är med mig än att faktiskt vara intresserad av mig som person.
Med åren har Mari börjat tänka mer på vilka hon vill lägga sin tid på.
– Familjen har blivit viktigare och viktigare. De har alltid varit viktiga, men de har blivit ännu viktigare. Jag tänker mer på vilka som betyder någonting och vilka jag verkligen vill umgås med.
Hon säger att hon gärna gör mycket för andra.
– Hur det än är så bygger alla relationer på en ömsesidighet.
Trafikljusmetoden
Mari beskriver sig själv som en ja-sägare. Hon är spontan och social och tycker om att prova nya saker. Ibland har jaet kommit innan hon hunnit tänka efter. För att bromsa sig själv har hon hittat ett eget sätt.
– Jag kallar den trafikljusmetoden. Jag har rött, gult och grönt. När någon frågar någonting går jag inte automatiskt på grönt längre utan jag stannar alltid på gult.
På gult ger hon sig själv tid.
– Måste jag svara direkt? Kan jag säga att jag ska tänka på saken? Många saker behöver man faktiskt inte svara på på en gång. Sedan tänker jag: Är det här någonting jag vill göra? Och om jag gör det här, vad är det då jag inte kan göra i stället? Det finns en vågskål hela tiden.
Ibland blir svaret rött.
– Man behöver inte komma med en lång redogörelse för varför man inte kan. Jag tror att vi kvinnor lätt känner att vi måste ursäkta oss och berätta varför vi säger nej, men det behöver vi inte. Vi har ingen redovisningsskyldighet. Vi kan bara säga: ”Nej, tyvärr, jag kan inte.” Punkt.
Men trafikljusmetoden har inte förändrat hennes grundinställning.
– Jag tycker om att säga ja till saker och ting, att prova på saker och vara positiv.
Från Blå hallen till stallet
Hästarna fanns med redan när Mari var liten och familjen bodde i Upplands-Bro. Det fanns inga pengar till ridning, så hon cyklade till stallet och hjälpte till. I utbyte kunde hon ibland få rida på en gammal travare.
– Det bor verkligen en lantlolla i mig. Jag älskar landet.
I dag har hon börjat rida igen. Nu rider hon islandshästar.
– Ena dagen står jag välsminkad på någon glammig fotografering och sedan åker jag till stallet och mockar hästskit. Det är väldigt härliga kontraster, säger Mari och skrattar.

Foto: Privat

Foto: Privat
Kontrasterna finns också i andra delar av hennes liv. Själv tycker hon inte att hon förändras särskilt mycket beroende på var hon befinner sig.
– Jag tror att jag är samma människa hela tiden. Oavsett om jag sitter i en tv-soffa, hemma vid köksbordet med min man, är med kompisarna i stallet eller med mina barn. Jag är den jag är. Jag ändrar mig inte beroende på var jag är eller vilket sammanhang jag befinner mig i.
Hon minns en gång när hon talade om sina böcker i Blå hallen. Kungen och drottning Silvia satt längst fram.
– Jag sa samma saker där som jag hade sagt på biblioteket i Bagarmossen. Jag berättar ungefär på samma sätt oavsett var jag är. Jag är ju alltid mig själv.
Mormor, tågen och deckarna
Mormor hade en särskild plats i Maris barndom. När Mari var riktigt liten var hon mycket mammig. Om föräldrarna skulle åka bort kunde hon bli otröstlig. Syskonen kunde passas av farmor och farfar, men Mari brukade vara hos mormor. Hon visste hur hon skulle få henne på andra tankar.
– Det bästa jag visste var att åka tåg och äta russin. Så mormor brukade gå ner med mig till stationen och åka tåg en liten bit fram och tillbaka. Och så fick jag stora paket med russin på vägen.
Mari minns henne som livlig och full av historier. Hon reste gärna och kom hem med berättelser från bland annat Holland och Bulgarien. Böckerna fanns också alltid nära.
– Hon älskade deckare och satt alltid och läste.
Ibland tänker Mari på vad mormor skulle ha sagt om hon fått uppleva allt som kom senare.
– Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om mormor hade fått se allt det här. Hon hade tyckt att det var så fantastiskt. Det hade varit så kul.
Det som fortfarande finns kvar att göra
Det finns fortfarande sådant Mari drömmer om. En av drömmarna har funnits med sedan barndomen.
– Jag drömmer om att få en egen häst. Det skulle jag förstås kunna skaffa nu, men jag har inte tiden att vara med en egen häst. Jag har en dröm om att bo på en hästgård på landet, men det vill inte min man tyvärr.
Hon skrattar.
Hon vill också rida islandshäst på Island och snorkla igen. Som ung snorklade hon mycket på Maui och minnet av det finns kvar.
När hon berättar vad hon är mest stolt över handlar det inte om böckerna.
– Mina barn. Mina barn är så fantastiska.
De är också engagerade i hennes skrivande och får läsa det hon arbetar med.
– De läser med blyertspennor och gör små kråkor i texten. ”Mamma, det här tycker jag.” Jag bollar allting med dem.
Det händer också att barnen tycker helt annorlunda än hon.
– Många gånger. De är vana vid att få vara helt öppna och kritisera hur mycket de vill. Och det gör de med råge, säger Mari och skrattar.
Efter alla år av framgång är det fortfarande kontakten med läsarna som står i centrum för skrivandet.
– När jag skriver vill jag nå fram till läsarna. Om de blir berörda av mina berättelser och tycker om dem, då har jag lyckats med det jag vill göra. Det är det absolut viktigaste.
Om framgången en dag skulle ta slut har hon en tydlig bild av vad hon skulle kunna göra.
– Då har jag inga problem med att läsa nyheter i radion igen, säger hon och skrattar.
Framtiden vill hon inte planera alltför långt i förväg.
– Jag lever väldigt mycket i nuet. Jag är mycket i nuet både som författare och som människa.
Just nu är det När göken tystnar som ligger framför henne. Nora Jensen har klivit in och med henne kommer Storlien, Svalbard och Arktis.
Det började med en sång på en jazzfestival. Sedan kom resan till Svalbard och stugan i Storlien. Tre saker som till slut blev början på något nytt.

Foto: Kajsa Göransson
Nu går Mari Jungstedt mot kylan. Men det nya betyder inte att allt från förr är avslutat. Anders Knutas finns fortfarande kvar någonstans i hennes författarvärld.
– Jag tror nog inte att vi har sett det sista av honom.
Artikeln publicerades den 21 september 2026.
Läs också: Annika Jankell: ”Det jag kommer att minnas är människorna”
Läs också: Morgan Alling: Hela mitt liv har varit en roll
Läs också: Jonas Wahlström: ”Jag har haft en hobby hela mitt liv”