Kontrasterna finns också i andra delar av hennes liv. Själv tycker hon inte att hon förändras särskilt mycket beroende på var hon befinner sig.

– Jag tror att jag är samma människa hela tiden. Oavsett om jag sitter i en tv-soffa, hemma vid köksbordet med min man, är med kompisarna i stallet eller med mina barn. Jag är den jag är. Jag ändrar mig inte beroende på var jag är eller vilket sammanhang jag befinner mig i.

Hon minns en gång när hon talade om sina böcker i Blå hallen. Kungen och drottning Silvia satt längst fram.

– Jag sa samma saker där som jag hade sagt på biblioteket i Bagarmossen. Jag berättar ungefär på samma sätt oavsett var jag är. Jag är ju alltid mig själv.

Mormor, tågen och deckarna

Mormor hade en särskild plats i Maris barndom. När Mari var riktigt liten var hon mycket mammig. Om föräldrarna skulle åka bort kunde hon bli otröstlig. Syskonen kunde passas av farmor och farfar, men Mari brukade vara hos mormor. Hon visste hur hon skulle få henne på andra tankar.

– Det bästa jag visste var att åka tåg och äta russin. Så mormor brukade gå ner med mig till stationen och åka tåg en liten bit fram och tillbaka. Och så fick jag stora paket med russin på vägen.

Mari minns henne som livlig och full av historier. Hon reste gärna och kom hem med berättelser från bland annat Holland och Bulgarien. Böckerna fanns också alltid nära.

– Hon älskade deckare och satt alltid och läste.

Ibland tänker Mari på vad mormor skulle ha sagt om hon fått uppleva allt som kom senare.

– Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om mormor hade fått se allt det här. Hon hade tyckt att det var så fantastiskt. Det hade varit så kul.

Det som fortfarande finns kvar att göra

Det finns fortfarande sådant Mari drömmer om. En av drömmarna har funnits med sedan barndomen.

– Jag drömmer om att få en egen häst. Det skulle jag förstås kunna skaffa nu, men jag har inte tiden att vara med en egen häst. Jag har en dröm om att bo på en hästgård på landet, men det vill inte min man tyvärr.

Hon skrattar.

Hon vill också rida islandshäst på Island och snorkla igen. Som ung snorklade hon mycket på Maui och minnet av det finns kvar.

När hon berättar vad hon är mest stolt över handlar det inte om böckerna.

– Mina barn. Mina barn är så fantastiska.

De är också engagerade i hennes skrivande och får läsa det hon arbetar med.

– De läser med blyertspennor och gör små kråkor i texten. ”Mamma, det här tycker jag.” Jag bollar allting med dem.

Det händer också att barnen tycker helt annorlunda än hon.

– Många gånger. De är vana vid att få vara helt öppna och kritisera hur mycket de vill. Och det gör de med råge, säger Mari och skrattar.

Efter alla år av framgång är det fortfarande kontakten med läsarna som står i centrum för skrivandet.

– När jag skriver vill jag nå fram till läsarna. Om de blir berörda av mina berättelser och tycker om dem, då har jag lyckats med det jag vill göra. Det är det absolut viktigaste.

Om framgången en dag skulle ta slut har hon en tydlig bild av vad hon skulle kunna göra.

– Då har jag inga problem med att läsa nyheter i radion igen, säger hon och skrattar.

Framtiden vill hon inte planera alltför långt i förväg.

– Jag lever väldigt mycket i nuet. Jag är mycket i nuet både som författare och som människa.

Just nu är det När göken tystnar som ligger framför henne. Nora Jensen har klivit in och med henne kommer Storlien, Svalbard och Arktis.

Det började med en sång på en jazzfestival. Sedan kom resan till Svalbard och stugan i Storlien. Tre saker som till slut blev början på något nytt.