Ett liv med plats för andra
Suzanne Axell har mött människor genom många år som journalist. Hon har arbetat som kriminalreporter på Expressen, gjort radio i Uppsala och Stockholm och blivit ett välbekant ansikte genom Go'kväll och Fråga doktorn. Det är framför allt människorna och alla de samtal hon fått vara med om som gjort yrket så betydelsefullt för henne.
Omtanken märks också utanför arbetet. Suzanne har lätt för att engagera sig när någon behöver hjälp. Hon säger ifrån när något inte fungerar och har ett särskilt hjärta för dem som inte själva kan göra sig hörda. Det gäller både människor och djur.
Här kan du läsa intervjun med Suzanne Axell.
Foto: Johanna Norin
Suzanne Axell: ”Jag fick bli vuxen över en natt”
I 18 år ledde Suzanne Axell Fråga doktorn. Men när hon ser tillbaka på sitt liv handlar det inte bara om åren i tv. Hon minns morfadern som fanns där när pappan försvann, mammans kamp och känslan av att svika tittarna när hon valde att lämna programmet. För Människor och ögonblick berättar hon också om sina funderingar över SVT, sitt engagemang för äldre och varför det har varit så svårt att sätta sig själv först.
Det var en iskall marsdag i Stockholm. Fönstret stod öppet när Suzanne Axell satt hos morfar Ingvar tillsammans med sina systrar. Sedan mormor Lily gått bort hade han blivit allt svagare. Suzanne höll sin morfar i handen. Till slut sa hon några ord till honom.
– Släpp taget nu morfar, du har gjort så mycket för oss.
Suzanne har tänkt mycket på det hon upplevde när hon tog farväl av morfar Ingvar. Som journalist har hon intervjuat människor som varit nära döden, men ingen kan säkert säga vad som händer när livet tar slut. Hon talar om hur svårt det kan vara både att komma till världen och att lämna den. Ingvar hade det kämpigt under sina sista timmar. Ändå kände Suzanne att han fortfarande var där hos henne. När Ingvar sedan lämnade livet upplevde hon något som hon aldrig riktigt har kunnat förklara.
– Det var precis som att någonting lämnade kroppen och sen var det bara skalet kvar. Det där har nog förändrat mig lite grann, hur jag ser på livet och hur vi människor har det. Det var en märklig upplevelse, men jag följde min morfar ända till slutet och det är jag glad för.
Morfar Ingvar arbetade som bergsprängare. Suzanne minns honom som en ovanligt klok och kunnig man, en av de mest intellektuella hon någonsin mött. Han var lojal och vänlig, lyssnade alltid och hade tid för henne. Hon saknar honom fortfarande. Varje dag.
Ett fotografi i regnet
Ingvar var bara fjorton år när han en regnig dag hittade ett fotografi på Götgatsbacken. Han arbetade som cykelbud och bilden föreställde en flicka han aldrig hade träffat.
Han tog med sig fotografiet hem och berättade för sin rumskamrat Gösta att det var henne han skulle gifta sig med. Rumskamraten tyckte att det bara var larv, men Ingvar behöll bilden i sin plånbok.
En tid senare skulle han flytta till ett annat rum. När han kom för att betala förskottet fick hyresvärdinnan syn på fotografiet i hans plånbok. Hon undrade varför han gick omkring med en bild av hennes dotter. Flickan på fotografiet var Lily. Hyresvärdinnan var hennes mamma. Ingvar och Lily blev kära och var gifta i 64 år.
– Hon var hans livs kärlek.
När Lily gick bort ville Ingvar inte leva längre, berättar Suzanne. Han slutade äta. Två och en halv månad senare var också han borta.
Åtta år och redan mammas stöd
När Suzannes pappa lämnade familjen blev mamma Anita ensam med sina tre döttrar. Suzanne var åtta år och äldst av systrarna. Pengarna räckte inte alltid till och hon fick tidigt ta del av mammans bekymmer.
– Då fick jag bli vuxen över en natt och jag blev mammas stöd. Jag förlorade min barndom lite för snabbt där, kan jag tycka.
Suzanne beskriver sig som lillgammal. De vuxna kunde lägga en hel del på henne och hon brukade ordna det som behövdes.
– På något sätt kände jag att jag var tvungen att leverera, att jag måste vara duktig för att visa att vi klarar oss mot alla odds.
Den inställningen följde henne in i vuxenlivet. Hon fortsatte att ställa höga krav på sig själv och har med åren börjat fundera över varifrån de kom.
– Jag har nog levt upp till att vara duktig flicka, levererat och tänkt väldigt lite på mig själv. Det är väl kanske det jag ångrar ibland.
Suzanne säger att hon klarade mycket på egen hand som barn och inte direkt led av att behöva ta så stort ansvar. Men hon önskar att hon hade fått vara en vanlig unge lite längre.
– Jag kan inte skaka mig fri från min barndom, uppväxt och det som hände. Det var ju inte mitt fel. Men jag tror att barn ibland tar på sig att ”nu är mamma ledsen eller nu är det något, och då ska jag fixa det här”.
Tårarna hon aldrig glömmer
När Suzanne tog studenten hade hon fått två stipendier för sina studieresultat. Hon var först ut bland barnbarnen och mormor Lily väntade på skolgården. Det är hennes reaktion som Suzanne minns starkast från den dagen.
– Mormors tårar på skolgården, de kommer jag aldrig att glömma. Det satte sig i hjärtat på mig hur mycket det betydde för henne att ett av hennes barnbarn hade tagit vita mössan. Det var så stort för henne och för mig.
Drygt fyrtio år senare fick mamma Anita vara med om en annan viktig dag i Suzannes liv. År 2018 blev Suzanne överraskad när Karolinska Institutet utsåg henne till hedersdoktor. Under högtidligheterna i Stockholms stadshus höll hon tal inför 600 gäster.
Vid hedersbordet i Gyllene salen satt Anita. Hon hade ensam uppfostrat tre döttrar under år då pengarna ofta var knappa. Nu fick hon vara med och se sin äldsta dotter ta emot ett av de finaste erkännandena i sitt yrkesliv.
– Att se mamma sitta där vid hedersbordet med alla upphöjda människor som var där och se att hon grät av glädje är ett minne för livet.
Mamma Anita fyller 91 år. Foto: Privat
Anita, Suzanne Axells mamma. Foto: Privat
När Suzanne berättar om kvällen tänker hon också på mormor Lily och morfar Ingvar.
– Jag hade önskat att min mormor och morfar hade levt. Att de människor som gjorde mig till den människa jag är, hade fått vara med när jag fick stå längst fram, för jag tycker ofta att jag har fått kämpa ur ett underdogperspektiv. Och de som inte har varit med om det förstår inte vilken kamp det är ibland. Att mamma satt där i Gyllene salen och att hon grät och var stolt över sin största flicka, det kommer jag aldrig att glömma.
Suzanne utsågs till hedersdoktor vid Karolinska Institutet 2018. Foto: Privat
Priset för att alltid prestera
Suzanne var elva år och hade femmor i svenska och för sina uppsatser. Hon ville bli journalist och det blev hon. Under åren som följde arbetade hon inom press, radio och tv.
Suzanne minns sina fem år på Radio Uppland i Uppsala med värme. Där hade hon Mats Åkerlund som chef.
– Han var fantastisk på att se och höra en. Han lät en göra grejer och vara kreativ. Och då blir det bra radio.
Men hon har inte lika goda erfarenheter av alla chefer hon haft.
– Sen har jag haft chefer från helvetet också och de lär en andra saker. Det är hårda läxor.
Hon berättar om chefer som hade sina favoriter och kunde haka upp sig på småsaker. Det kunde räcka med att två skivor hade bytt plats. Suzanne tror att sådana erfarenheter gjorde henne mer självkritisk.
– Men jag har varit lyckligt lottad att jag har jobbat med väldigt mycket bra människor. Jag tror att människor växer av beröm, av positiv feedback.
Under 18 år ledde Suzanne Fråga doktorn. Programmet hade periodvis närmare en miljon tittare på måndagskvällarna. Inför varje avsnitt gjorde hon sin egen research och ringde själv upp intervjupersonerna. Först i efterhand har hon börjat fundera över hur hårt hon pressade sig själv.
– Jag gjorde 617 program med Fråga doktorn och jag var sjuk en enda gång. Då fick jag stämbandsinflammation och kunde inte prata.
Hon har undrat varför hon hade så svårt att tillåta sig att vara krasslig. Suzanne tror att det hänger ihop med barndomen och vanan att alltid ta ansvar. Samtidigt har hon funderat över hur hennes arbete värderades inom SVT.
– Jag tycker inte att jag fick den cred som jag förtjänade.
När publiken blev en del av livet
Under åren med Fråga doktorn kom det mängder av brev till redaktionen. Suzanne försökte svara på så många hon kunde. En del av kontakterna har hon fortfarande kvar. Hon byter julkort och hälsningar med människor som följt henne ända sedan radiotiden. Från en kvinna i Malmö som passerat 90 år har hon genom åren fått broderade handdukar.
Och än i dag kommer människor hon aldrig tidigare träffat fram på gatan för att prata eller ge henne en kram. De mötena har ibland fått Suzanne att fundera över vilken plats hon haft i deras vardag. Kanske betydde hennes sällskap framför tv mer än hon själv förstod.
– Fyllde jag någon slags funktion som kompis i rutan?
Ett brev från en man över 80 år i Stockholm gjorde särskilt intryck på henne. Han skrev att livet kändes slut och att det inte fanns mycket roligt kvar. Han tänkte också sluta segla. Suzanne ville uppmuntra honom och satte sig för att skriva ett svar.
– Jag skrev att det är väl för tidigt att lägga upp segelbåten. Det är väl härligt att komma ut i Stockholms skärgård.
Hon skickade också en liten present från redaktionen. Det var en uppmuntran som hon själv hade hittat på och döpt till en ”gladis”. Efter en tid kom ett nytt brev. Mannen hade vågat berätta för människor omkring sig hur han mådde. Åtta gamla vänner och även gamla flammor hade hört av sig. Själv beskrev han det som att han hade fått ett helt annat liv.
Bland alla människor Suzanne mött genom sitt arbete finns några hon minns särskilt väl. En av dem är Kim Anderzon som hon intervjuade bara några dagar innan skådespelaren gick bort. Ett annat minne är dagen hon tillbringade med Jerry Williams och hans schäferhund Assam. De fikade och pratade tillsammans. Jerry hade nyligen fyllt år och Suzanne hade med sig en röd blomma. När hon räckte över den passade hon på att skoja om färgen.
– Vi har köpt en röd så du får partifärgen. Och då garvade han, för han hade bra humor. Sådana där möten glömmer man inte. Jag har haft förmånen att träffa folk genom åren. Det var därför jag ville bli journalist, för att träffa dem som alla andra bara pratar om. Det finns människor som definitivt har satt spår.
Suzanne och Lena Philipsson. Foto: Privat
Suzanne Axell tillsammans med kocken och tv-profilen Tareq Taylor. Foto: Privat
Suzanne och Towa Carson. Foto: Privat
Men offentligheten förändrade också Suzannes vardag. Under radioåren kunde någon på postkontoret känna igen hennes röst när hon började prata. Efter tio år i radio fick hon jobbet på Go'kväll och blev igenkänd på ett helt annat sätt. När hon sedan ledde Fråga doktorn kom hon in i människors vardagsrum varje måndag. Uppmärksamheten följde med även när hon var ledig.
– Jag har försökt jobba med att känna mig OK. Ibland känner jag mig lite, lite jagad. Snälla människor i och för sig, men de ska kika ner i vagnen och se vad jag har köpt för middagsmat eller kommentera saker. Det är priset man får betala för offentligheten, som jag valt själv, så det får jag ta.
År 2021 bestämde sig Suzanne för att sluta som programledare för Fråga doktorn. Beslutet hade vuxit fram under lång tid. I tolv år hade hon pendlat mellan Stockholm och Umeå. Hon föredrog tåget eftersom hon inte tyckte om att flyga.
– Under pandemin var jag ensam i tågkupén. Det var bara jag och tågvärden. De som jobbade ombord var ofta gulliga och fixade kaffe.
Suzanne uppskattade omtanken, men pendlingen tog ändå på krafterna. Efter arbetsdagarna väntade dessutom förberedelserna inför nästa program. Hon var van att arbeta hårt även när hon var trött. Men nu började hon känna att det inte kunde fortsätta på samma sätt.
Samtidigt hade mamma Anita blivit äldre och behövde mer hjälp. Hon hade råkat ut för två svåra fall. Suzanne började känna en allt större oro när arbetet tog henne till Umeå.
– Jag ville inte stå över 60 mil hemifrån och inte veta vad som hände.
Foto: Johanna Norin
Suzanne längtade också efter att få tid till annat i livet. Beslutet att sluta var hennes eget. Ändå mötte hon människor som hade svårt att förstå varför hon lämnade programmet. En man kom fram och påstod att hon hade fått sparken. Suzanne förklarade att det inte stämde.
Men det var inte mannens kommentar som gjorde mest ont. Suzanne tänkte på alla dem som hade följt henne måndag efter måndag. De som skickat brev och julkort eller bara velat ge henne en kram på gatan. Under alla dessa år hade hon blivit en del av deras vardag. Nu var det hon som valde att lämna.
– Jag kände mig som en svikare när jag sa upp mig från Fråga doktorn.
Funderingar över SVT och drömmen om nya program
Suzanne har fortsatt att arbeta sedan hon lämnade Fråga doktorn. Hon skriver krönikor för en tidning i Roslagen och tackar gärna ja till uppdrag som känns roliga och meningsfulla. Nyligen var hon moderator för ett större evenemang om hjärthälsa i Stockholm. Men lusten att göra tv finns fortfarande kvar.
Under sitt yrkesliv har hon arbetat för flera tv-kanaler och med olika produktionsbolag. Hon skulle gärna använda sin erfarenhet i nya program, men det finns en sak med tiden efter Fråga doktorn som hon har svårt att förstå.
– Jag kan känna en viss besvikelse efter Fråga doktorn-åren. Jag har varit med både i femman och fyran och på alla möjliga produktionsbolag, men SVT hör aldrig av sig. Vi hade miljonpublik. Det vore väl kul att vara med i ett SVT-program så här efteråt, men där finns det inget intresse. SVT behandlar sina gamla medarbetare lite märkligt ibland, kan jag tycka.
Idéer saknar hon inte. Ett av hennes stora intressen är trädgård och odling. Hemma i Roslagen ägnar hon gärna tid åt att plantera och ta hand om det som växer.
– Jag hade önskat att någon hade ett trevligt trädgårdsprogram där vi som faktiskt tycker om trädgård kunde vara med. Vi som har skitiga naglar och gamla trasiga kläder på oss när vi gräver. Jag tycker inte att trädgårdsprogram ska vara modevisningar.
Hon skulle också gärna göra ett intervjuprogram där hon hinner prata ordentligt med sina gäster. Under sina år som journalist har hon mött människor som hade mer att säga än de hann med på tolv eller femton minuter. Några skulle hon gärna träffa igen för att fortsätta samtalet. Hon har också sina synpunkter på vilka som får synas i tv.
– Man ska vara en del av klicken, för det är samma som dyker upp i olika program hela tiden. Och jag är nog inte så mycket med i klicken.
Foto: Johanna Norin
En soldat för mamma Anita
Mamma Anita är 91 år och Suzanne vill att hon ska kunna bo kvar i sitt hem så länge det är möjligt. Hon är noga med hur mamman blir bemött och säger ifrån när hon tycker att något inte fungerar som det ska.
– Min mamma har alltid en soldat.
Ett exempel är en rullstol som beställdes till Anita trots att hon redan hade de hjälpmedel hon behövde. Suzanne tyckte inte att det var rimligt att mamman skulle ha tre rullstolar stående i sin tvåa. Trots löften om hämtning blev den extra stolen kvar. När Suzanne själv ringde företaget tre veckor senare fick hon enligt egen uppgift veta att någon beställning om hämtning aldrig hade kommit in.
– Jag tror att många gamla bara får acceptera att det händer grejer. Jag tycker inte att det ska vara så.
Suzanne tänker också på hur mormor Lily och morfar Ingvar blev bemötta när de blev gamla. De erfarenheterna har gjort henne mer uppmärksam på hur samhället behandlar äldre människor. Engagemanget sträcker sig därför långt utanför den egna familjen.
– Jag slåss för de gamla, för alla blir gamla. Om de har tur.
Hon beskriver en generation som lärt sig att knyta näven i fickan och kämpa vidare utan att klaga. Men det kan också göra det svårt att be om hjälp. Suzanne oroar sig för dem som kanske inte längre orkar säga ifrån när något blir fel.
Tidigare under året föreslog hon i en debattartikel att Sverige skulle införa en nationell nödtelefon för äldre. Tanken är att människor över 80 år enkelt ska kunna få hjälp om de utsatts för exempelvis stölder, bedrägerier eller övergrepp. Hon jämför med det stöd som finns för barn.
– Bris finns ju och det är en fantastisk organisation för barnen. Men vi borde ha en motsvarighet för dem som är över 80 år. Jag tycker inte att vi behandlar alla våra gamla i det här landet bra.
Suzanne har också funderat över hur hjälptelefonen skulle kunna fungera i praktiken. Hon tänker på äldre människor som kanske är rädda efter att något hänt och inte vet vart de ska vända sig.
– Ett telefonnummer som är lätt att ringa. Där ska det finnas folk som kan hjälpa till eller förmedla kontakt med polis eller sjukvård. Några som är spindlarna i nätet. Det ska också gå ut information till alla över 80 år: ”Händer det någonting? Hit kan du ringa.”
Suzanne ser gärna att numret består av bara tre siffror. Hon tänker på äldre som kan ha svårt att hålla reda på alla telefonnummer och lösenord. Själv har hon erfarenhet av hur lång tid det ibland kan ta att få kontakt med rätt instans.
– Folk säger att det bara är att ringa till polisen. Men när jag skulle anmäla en grej här i Stockholm var väntetiden mellan 30 och 40 minuter. En gammal människa kanske inte har ork att hålla i en mobiltelefon så länge.
För Suzanne är det viktigt att det ska gå att få hjälp även när någon är rädd eller har svårt att förklara vad som hänt. Hon tar även upp människor som utsatts för allvarliga övergrepp och snabbt behöver komma i kontakt med vården. Från sin tid som kriminalreporter vet hon hur viktigt det kan vara att säkra bevis.
Hon har redan lyft sitt förslag offentligt men tycker att intresset från beslutsfattarna hittills varit alldeles för litet. Trots det har hon inte gett upp tanken på en särskild hjälptelefon för äldre.
– Mitt förslag på den här nödtelefonen borde vara ganska lätt att genomföra, tycker jag. Men det verkar inte vara någon som nappar på det och det är väldigt tråkigt. För bra idéer kan dö i skuggan. Jag tror fortfarande att det skulle vara ett jättebra hjälpmedel för folk som är ensamma.
Suzanne tycker att frågan borde engagera politiker från alla partier.
– Jag får inga reaktioner från politikerna. Var är de? Det är ju de som har makten. Gör någonting!
Själv skulle hon kunna tänka sig att fortsätta driva frågan.
– Absolut, men jag vet inte om jag vill göra det under något partis vinjett. Jag tycker att det finns bra och dåligt i alla partier, så jag har väldigt svårt att välja ett specifikt. Jag tycker att det borde vara opolitiskt.
Mamma Anita har Suzanne som kan ringa och säga ifrån när något inte fungerar. Men det finns äldre som inte har en dotter eller son som kan göra det. Suzanne vill att även de ska ha någon att ringa när de behöver hjälp.
Längtebo, där hon får vara fri
I Roslagen finns familjens ställe Längtebo. Det är här Suzanne känner sig som allra friast. Mamma Anita lyckades skaffa en liten arrendetomt i mitten av 1970-talet trots att ekonomin var ansträngd och hon ensam försörjde tre döttrar.
Det började med en skogstomt och ett litet hus som numera används som gästhus. Skogen finns fortfarande kvar, men med åren har familjen planterat buskar, blommor, lökväxter och perenner. Namnet Längtebo kom av hur mycket de längtade dit. När Suzanne berättar om platsen tänker hon särskilt på mamma Anita.
– Det kostade ju henne en slant och det var en uppoffring från hennes sida att ro ihop det där. Jag är henne evigt tacksam för det. Det känns bra. Det känns som vi gjorde det tillsammans.
Nere vid vattnet kan hon se hägrarna glida förbi och fiskarna röra sig vid bryggan. Även här händer det att människor känner igen henne, men hon har lärt sig vilka tider hon lättare får vara ifred. Hon tycker om att påta i trädgården och följa det som växer. Här kan hon släppa tankarna på jobbet och allt som förväntas av henne.
– Då är jag helt fri och det är väldigt skönt.
Foto: Privat
Från Snoddas till Svans
Djuren har funnits med sedan barndomen. Mormors svarta schäfer Snoddas var en av Suzannes trognaste vänner. Hon hade också marsvinet Pricken och kaninen Muffe. Mamma Anita tog hand om skadade fiskmåsar och hjälpte katter som kommit på avvägar. Suzanne minns hur mycket omsorgen om djuren betydde hemma. Mormor var också en ivrig fågelmatare både i stan och på landet. Den vanan har Suzanne tagit med sig. Djuren har alltid betytt mycket för henne.
– Jag tyckte alltid att det fanns en trygghet i dem.
Själv har Suzanne haft sex hittekatter från Roslagen genom åren. Den senaste hette Svans. Det var en katt som ingen verkade vilja ta hand om. Han kom och tiggde mat och fick till slut ett hem hos familjen. Nu finns han inte längre, men hans porträtt står kvar bredvid Suzannes arbetsbord.
– Jag saknar Svans varje dag. Det var en klok kattkille!
Katten Svans. Foto: Privat
Omsorgen om djuren har också lett till ett större engagemang. Hon är medlem i Djurens Rätt och Greenpeace och ambassadör för World Animal Protection.
– Jag tycker att djuren har inga röster och då får vi som har det försöka kompensera och ställa upp. Jag försöker dra mitt pyttelilla strå till stacken. Jag tror på att ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Suzanne önskar att djurens situation och naturens betydelse fick större uppmärksamhet. Hon reagerade särskilt på hur lite utrymme frågorna fick i den politiska debatten.
– Jag tycker vi pratar väldigt lite om djuren överhuvudtaget. I valrörelsen upplevde jag att de knappt nämndes. Det är skrämmande, för vi måste ha djur och natur för att överleva. Det tror jag stenhårt på.
Suzanne har alltid försökt göra vad hon kan för djuren. Oavsett var hon befunnit sig har hon tagit tillfället att värna om dem när möjligheten funnits.
– Jag sa ofta i Fråga doktorn när det var kallt på vintrarna: ”Glöm inte att mata småfåglarna.” Det fick jag skit för av en del i omgivningen, men jag brydde mig inte om det. Tittarna hejade dock på, och sånt värmer.
En kopp te och drömmen om Italien
Efter ett evenemang om hjärthälsa som Suzanne nyligen ledde var det en fråga hon ångrade att hon inte hade ställt. Under dagen hade det talats om kroppen, motion och hur vi kan leva hälsosammare. Men det var något hon tyckte saknades.
– Det talas väldigt sällan om själen. Är det inte bra ibland att sätta sig i soffan och tända några ljus och koka en god kopp te eller kaffe och läsa en bok och få själen att komma till ro?
Suzanne tycker att alla råd om hur vi borde leva ibland riskerar att bli ytterligare krav. Människor kan känna sig otillräckliga inför allt de förväntas göra för att må bra. Hon minns samtalen med professor Mai-Lis Hellénius från åren med Fråga doktorn. De brukade prata om att den som knappt rör sig alls kan börja med något så enkelt som ett varv runt kvarteret. Det behöver inte vara ett dyrt gymkort eller stora förändringar. Det viktiga är att börja någonstans.
Själv har Suzanne fortfarande saker hon vill upptäcka. Hon har läst italienska under två terminer och drömmer om att åka till Italien för att gå en språkkurs. Hon skrattar när hon berättar om sina planer.
– Jag har alltid gillat Italien, alltid gillat italienare och alltid gillat glädjen de har. Det där ”ja, ja, det ordnar sig”. Det tycker jag är så fint. De låter inte piskan gå hela tiden.
En del av den inställningen skulle hon gärna vilja se mer av hemma i Sverige. Hon tycker att människor behöver få skratta mer och känna att framtiden fortfarande har något gott att erbjuda. Det är en fråga hon funderat över under flera år.
– Det har blivit väldigt tyst i Sverige, tycker jag. Jag tycker att Sverige saknar hopp. Man måste ge människor hopp om att det är möjligt. För det är när vi har hopp som vi kan förändra någonting.
När Suzanne berättar om vad som gör henne lycklig kommer hon in på sina gamla vänner. De som har funnits med under många år och känner hennes familj. De vet vilka mormor Lily och morfar Ingvar var. De känner mamma Anita och hennes systrar. Även om det ibland går ett helt år mellan gångerna de ses kan de fortsätta prata precis där de slutade. Ingen behöver förklara någonting.
Och så finns det en vana som Suzanne har fått med sig från mormor Lily.
Det första Lily gjorde på morgonen var att öppna fönstret. Frisk luft skulle in, oavsett årstid. Hon hade lärt sig det av sin egen mamma och Suzanne har fortsatt på samma sätt.
Fönstret stod öppet också den iskalla marsdagen i Stockholm när Suzanne och hennes systrar satt hos morfar Ingvar under hans sista timmar.
– Jag blir tokig när jag blir instängd. Jag vill ha fri horisont och mycket öppna fönster mot världen.
Artikeln publicerades den 30 oktober 2026.
Läs också: Mai-Lis Hellénius om ett friskare liv
Läs också: Morgan Alling: Hela mitt liv har varit en roll
Läs också: Mari Jungstedt om livet som författare