Fortfarande på väg
Han är en av våra mest älskade tv-personligheter. Genombrottet kom med Triple & Touch, och för en stor publik blev Lasse Kronér senare ett välbekant ansikte genom bland annat Bingolotto och Doobidoo. Med åren har han blivit en sådan person som många tycker att de känner, även om mötet oftast har skett genom en tv-ruta.
Men det välbekanta är bara en del av bilden. Bakom programledaren finns en stark skaparlust, människor som har betytt mycket och erfarenheter som har förändrat honom längs vägen.
Foto: Pressbild
Lasse Kronér om att vara sedd
I snart femtio år har Lasse Kronér rört sig mellan musik, scen och tv. Nu spelar han in den tjugoförsta säsongen av Doobidoo, turnerar och har omkring 200 idéer och koncept liggande i datorn. Samtidigt lockar nya tv-idéer mindre än förr, medan tanken på en ny soloplatta har börjat puttra. I november blir han dessutom morfar för första gången.
Lasse Kronér har aldrig lagt upp någon tydlig plan för vart yrkeslivet ska ta vägen. Han har gjort det som känts roligt i stunden. Musiken, tv:n och scenen har fått ta olika mycket plats genom åren, och på senare tid har också måleriet kommit in. Nästan femtio år senare ryms fortfarande allt det där sida vid sida.
– Jag vet inte var jag är i karriären. I livet ligger jag på en väldigt bra plats i alla fall.
Tv-drömmarna som har svalnat
Det saknas inte arbete. Just nu är Lasse aktuell i både Över Atlanten och Förrädarna. Samtidigt spelar han in säsong 21 av Doobidoo och ger sig snart ut med Christmas Night, en turné med 35 spelningar från Luleå till Ystad. Och till våren väntar ännu en omgång av I Taubes fotspår. Men synen på vad som ska komma därefter har förändrats.
– Förr, för fem, sex år sedan, hade jag nya tv-idéer på gång och tankar om saker jag skulle vilja göra. Den drömmen har avmattats mycket. SVT har gått åt ett håll där man i dag gör program för 20- till 25-åringar i stället för den breda publik som faktiskt var SVT:s publik. Kanal 5 har varit mycket smartare och tagit den rollen. Eftersom jag har jobbat så mycket på SVT har jag lite grann tagit bort de där tankarna på nya tv-grejer. Det har jag strukit från agendan.
Tv:n finns fortfarande kvar genom bland annat Doobidoo. Men när Lasse blickar framåt är det något annat som börjat ta mer plats.
Foto: Pressbild
En soloplatta som börjat puttra
Musiken har funnits med från början, även under de år när tv:n tagit mest plats.
– Det skulle vara kul att göra en platta till.
Än så länge är det bara en tanke.
– Det har börjat puttra lite och jag tänker börja ta kontakt med den jag vill ska producera plattan.
Lasse vet samtidigt att en ny skiva inte är någon självklar satsning.
– Det är svårt i dag. En platta säljer noll och ingenting, och jag är ju inte en artist som streamas. Men jag behöver få ur mig det kreativa och det jag vill göra och förmedla. Då är det svårt att inte göra det. Just nu är det nog mer en dröm än en förhoppning.
Vilken sorts skiva det skulle bli råder det däremot ingen tvekan om.
– Det skulle bli en soloplatta.
När Lasse var 18 år och gatumusikant i Göteborg gjordes en av de första tidningsintervjuerna med honom. Rubriken handlade om att han ville jobba som Björn Skifs. För Lasse handlade det inte om att bli någon annan, utan om att få göra många olika saker inom samma yrke, sjunga, spela, göra teater och film. Allt det där har han fått göra.
– Jag behöver faktiskt inte bevisa någonting. Jag har fått göra alla saker jag har velat. Men det hade varit kul att ha en hit, en sådan där radiohit. Jag tycker att vissa av mina låtar är jäkligt fina, men de har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Det kan jag sakna. Det är nog det enda jag saknar, och det är därför jag skulle vilja göra en platta till.
Tvåhundra idéer i datorn
Att han inte längre tänker lika mycket på nya tv-program betyder inte att idéerna har tagit slut. Tvärtom finns mycket av det han skapat genom åren fortfarande kvar.
– Jag sitter och skriver på den här boken, den här romanen, den här tv-serien eller det här spelet, och sedan blir det liggande i datorn. Jag har kanske 200 sådana grejer där, färdiga koncept och tankar. Men när jag är klar går jag vidare till nästa, för det är själva skapandet jag tycker är roligt. Jag fullständigt älskar kreativitet. Det är den som styr, och sån har jag nog alltid varit.
På senare år har måleriet fått en särskild plats.
– Målandet är jävligt kul, för det har jag bara gjort i två år. Där blir det någonting som man faktiskt kan se. Tavlorna står ju här.
På en bra plats
Arbetet tar fortfarande stor plats, men vid sidan av det finns livet tillsammans med sambon och det de har skapat gemensamt. De driver den lilla restaurangverksamheten Orangeriet, något Lasse uppskattar just för att de gör det tillsammans.
– Jag befinner mig på en jättebra plats. Jag har världens bästa kvinna hos mig och jag är på väg att bli morfar för första gången i november.
Nästa år hoppas han kunna dra ner lite på tempot. Hur det faktiskt blir med den saken vågar han däremot inte lova.
– Jag har för en gångs skull kanske tagit ett beslut om att nästa år ska vara lite lugnare än det här året. Men med det sagt var 2026 året då jag skulle ta det lugnt, så det kan gå fullständigt åt helvete nästa år också, säger han med ett skratt.
Foto: Pressbild
Pojken som upptäckte ekot
Lasse var första barnbarnet och det första barnet i den stora vänkretsen kring föräldrarna. Hemma var det ofta fullt av människor, musik och fester, och han började tidigt ta plats i allt det där.
– Jag tog tag i allt som man kunde hålla i och som liknade en mikrofon och sjöng. Jag stod ständigt på scen.
I trappuppgången utanför familjens lägenhet brukade han stå och sjunga.
– Det blev ett ofantligt eko i den här trappuppgången och jag fullständigt älskade att stå och sjunga där. Våra grannar var kanske inte så imponerade.
Det fanns också många vuxna omkring honom under uppväxten.
– Jag var väldigt sedd och jag tycker att det var något fint i det.
Det är något han har burit med sig.
– Det har nog betytt mycket, både i självförtroende, omtanke och kärlek, att jag var omhuldad. Det tror jag att alla barn behöver få känna.
Utanför den trygga kretsen såg det annorlunda ut.
– Jag var extremt blyg i större sammanhang där jag inte kände folk. Framför allt med det kvinnliga könet. Där var jag livrädd och överblyg. Jag var han som fick ta upp gitarren sent på festen när de andra satt med armen om varsin tjej eller kille.
Trots blygheten hamnade han ofta i centrum redan då, och så är det fortfarande.
– Jag får centrum, men jag jagar inte det. Jag har en förmåga att hamna i centrum väldigt ofta. Jag tänker aldrig på det när det väl händer. Om jag till exempel har varit på en middag med fem nya par kan jag efteråt tänka: helvete, vad mycket plats jag tog i dag igen. Men de låter mig ofta få den platsen och det blir nästan automatiskt.
Det märks också i jobbet framför kameran.
– Det är lite som i ett tv-program. Är det tyst i en och en halv sekund börjar jag prata. Jag klarar tystnaden, men jag vill vidare. Det är nog det som gör mig till en hyfsad programledare, att jag kan ta det vidare.
99 procent Lasse
För Lasse har tv aldrig handlat om att bli en annan person när kameran slås på.
– Jag är mig själv till 99 procent på tv och det är en del av min hemlighet. Jag har inte tagit på mig någon annan rock.
Det gäller inte bara framför kameran.
– Folk kommer fram till mig väldigt ofta, nästan lite för ofta ibland. De pratar med mig och tar sig tid att prata, och i det blir man folkkär. Man blir lite allmän egendom, och det tycker jag faktiskt är någonting väldigt fint. Jag har alltid tyckt att det varit fantastiskt. Folklighet är ett ord som vissa skäller på, men jag tycker att det är ett av de vackraste orden som finns. För mig betyder det att många har nära till en, att de kan vara nära en.
Om sig själv är han mer försiktig.
– Jag kan absolut ta in att jag är en folkkär person. Jag ser det tydligt i många sammanhang, jag ser det dagligen. Men när jag börjar prata om sådant vill jag alltid poängtera att jag inte är förmäten eller har tappat fotfästet.
Han beskriver det med en bild.
– I vår bransch är det så att den som har kommit längst upp, till högsta våningen på det här hotellet som kallas livet, har kommit dit tack vare människorna som tagit en dit. Att sedan stå där uppe och titta ner på dem som har tagit en dit är för mig helt hål i huvudet.
Och för honom är det väldigt tydligt vilka de människorna är.
– Publiken har tagit mig till den plats där jag är. Jag hade inte klarat det utan dem. Att då få något överslag, bli någon man inte är och börja tro att man är något har varit jätteviktigt för mig att undvika genom hela karriären. För mig är det en grundgrej hur man beter sig mot andra människor, framför allt mot dem som har tagit dig till den plats där du är. Sen har jag naturligtvis ballat ur någon gång jag med och bett någon dra. Om arton personer står och gapar på en oavbrutet kan det till slut bli för mycket.
Foto: Pressbild
När uppmärksamheten blev för stor
Under åren då samma tv-program kunde samla flera miljoner tittare gick offentligheten inte att lämna på jobbet.
– Det har kostat väldigt mycket i samspelet med mina barn, tror jag. I deras barndom.
Liseberg blev ett tydligt exempel.
– Att då gå med sina döttrar på Liseberg, det funkar inte. Man har 40 människor runt sig i en stor klump som ska prata med en.
Det gjorde att de fick hitta andra sätt.
– Vi åkte ner till Heide Park i Tyskland varje sommar för att tjejerna skulle få gå på nöjesfält.
Han minns också en händelse i mataffären under åren med Bingolotto. Han lämnade en av döttrarna i kundvagnen för att hämta bröd och kom tillbaka till flera främmande människor som stod runt henne.
– Då tog mitt jobb överhand och då blev det för mycket av offentligheten.
Till slut skaffade familjen ett hem utomlands.
– Så fort jag var ledig åkte jag dit, bara för att få vara ifred.
I dag är uppmärksamheten en annan än då.
När scenen tystnar
När en föreställning eller inspelning är över tar det längre tid för kroppen att komma ner i varv.
– Jag har adrenalin i kroppen. Det sprutar ur huvudet.
Förr gick han ofta ut efter jobbet.
– Man orkar inte gå på krogen i ett helt liv. I alla fall gjorde inte jag det.
Numera har han hittat ett sätt som fungerar bättre för honom.
– Jag har hittat att spela tv-spel. Det fungerar för mig. Då kommer jag ner i varv, får bort adrenalinet och kan till slut somna.
Människorna som såg honom
Triple & Touch blev ett viktigt steg i Lasses karriär. Där fick han mer utrymme och kom i kontakt med människor som skulle få stor betydelse för det som följde. Steen Priwin, då tv-chef i Göteborg, var en av dem. Ingvar Oldsberg en annan. Senare blev Gert Eklund viktig när Lasse tog över efter Leif ”Loket” Olsson i Bingolotto.
– Utan Ingvar, utan Steen och utan Gert hade jag inte haft den tv-karriären som jag har haft. Det hade aldrig hänt.
Om tv-karriären hade tagit en annan väg tror han ändå att musiken hade funnits kvar.
– Jag kanske hade trubadurat. Jag jobbade jättemycket som trubadur förr i tiden och trivdes väldigt bra i den rollen. Jag var inte ute efter kändisskap och det har jag aldrig någonsin varit. Jag var mer ute efter att få spela.
Musiken har också följt med in i andra människors liv. Lasse har skrivit sånger till sina döttrars dop, och genom åren har människor berättat att hans musik funnits med vid bröllop, dop och begravningar. En av låtarna han nämner är Tänk om du doftat på syrener.
– Det tycker jag nästan är bland det största i min karriär, att någon i ett av sitt livs största ögonblick har använt någonting som jag har skrivit.
När tilliten förändrades
Metoo-perioden blev en av de svåraste perioderna i Lasses liv. I dag ser han annorlunda på det som hände.
– När jag hamnade i metoo, med facit i hand, måste jag säga att det egentligen är bland det bästa som har hänt mig i livet. Jag fick en rejäl käftsmäll som jag upplevde som orättvist utdelad, men det gjorde mig gott att få komma längst ner i källaren.
På den tiden hade han en helt annan position i tv-branschen.
– Jag hade fem tv-serier och var Sveriges mest tittade programledare i alla kategorier. Det jag pekade på fick jag. Att då få en sådan käftsmäll tror jag var nyttigt för mig. Det kände jag inte då, men det gör jag nu. Det var det värsta jag hade varit med om i hela mitt liv. Inte ens om jag hade fått beskedet att jag skulle dö på onsdag tror jag att det hade varit lika jobbigt som den perioden var. Det var fruktansvärt. Jag upplevde att jag blev utsatt på ett sätt som inte var okej.
Med tiden har han kunnat se perioden på ett annat sätt.
– I dag skulle jag inte vilja vara utan det. Det är ganska intressant att kunna säga så. Till människor som hamnar i sådana situationer skulle jag vilja säga: jag lovar, det kommer en dag när det här ger någonting positivt. Men man måste ta sig hela vägen. Man måste gå igenom skiten.
En sak tycker han själv blev annorlunda efter den perioden.
– Jag har alltid varit väldigt godtrogen, alltid sett gott och trott gott om folk. Jag har tyckt om att vara öppen och kunna lita på människor. I dag tror jag att jag litar mindre på folk än jag gjorde tidigare, och det är synd. Jag tyckte att det var en fin egenskap att kunna vara ganska öppen med sig själv.
Teatern lockar fortfarande
Det finns fortfarande saker Lasse gärna skulle göra. Måleriet vill han fortsätta utveckla, men han skulle också gärna stå på en teaterscen. Tidigare under året blev teatern aktuell igen.
– Jag fick ett jättefint erbjudande och kände direkt: åh, det vill jag göra. Men det gick inte, för jag var redan uppbokad på andra saker som var tvungna att göras.
Det är inte första gången han har fått tacka nej.
– Man kan inte vara med överallt. Jag har tackat nej till många saker genom livet. Det finns tv-program där folk har frågat varför jag aldrig varit programledare, och då har jag ofta redan fått frågan. Så fungerar ju vår bransch.
Foto: Pressbild
Två sekunder innan ridån
När Lasse talar om vad han fått med sig från början handlar det om föräldrarna, musiken och alla människorna omkring honom.
– Man får ju extremt mycket med sig av sina föräldrar och det fattar man inte när det pågår, men det fattar man ju efteråt.
Trots alla år på scen har nervositeten inte försvunnit.
– Du måste våga ännu en gång. Du måste göra detta en gång till. Du är svinnervös. Det gör ont i magen, det gör ont i hela kroppen.
Nervositeten håller i sig ända tills ridån går upp.
– Två sekunder efter att den har gått upp kommer känslan av total eufori.
Det har gått omkring sextio år sedan pojken i trappuppgången stod och sjöng. Ändå finns något av den pojken kvar, precis innan ridån går upp.
– Det här är det bästa som finns på jorden. Jag älskar det.
Foto: Pressbild
Artikeln publicerades den 15 oktober 2026.
Läs också: Annika Jankell: ”Det jag kommer att minnas är människorna”
Läs också: Anders Ekborg om rösten, blygheten och livet bakom scenen
Läs också: Jonas Wahlström: ”Jag har haft en hobby hela mitt liv”