Efter tretton år i Morgonpasset i P3 lämnade Kodjo Akolor det trygga. Nu bygger han ett produktionsbolag tillsammans med två kollegor och tar sikte på nästa kapitel. Ett av projekten är en svensk actionfilm där ett amerikanskt produktionsbolag har valt att finansiera utvecklingen. Tanken är att inspelningen ska börja nästa år. Samtidigt berättar han om tvivlet, Oscarsdrömmen och drivkraften att skapa något som människor kan samlas kring.

När Kodjo pratar om beslutet att lämna radion handlar det mer om honom själv än om jobbet.

– Jag tror att jag drivs av en revanschkänsla. Jag var på radion och allt var jättebra, men jag blev också väldigt bekväm. Och är jag bekväm känner jag att något kreativt inom mig dör. Nu är jag extremt obekväm, men så kreativ.

I dag är det betydligt mer som hänger på honom själv.

– Jag måste sätta mig i en situation där allt kommer att falla om jag inte löser det här på något sätt. Just nu försöker jag hålla mig flytande i vattnet och stundtals får jag en kallsup och tror att jag kommer att dö. Sedan börjar jag flyta en stund och tror igen på att det finns någonting inom mig som kan lösa alla problem som jag har skapat för mig själv.

Det är inte första gången Kodjo väljer en annan väg.

– Jag tror att jag har något tvångstankemässigt behov av att ständigt gå emot strömmen. Det driver mig på gott och ont. Ibland är det gott och ibland är det jätteont.

En actionfilm tar form

Bolaget är fortfarande nytt. Kodjo driver det tillsammans med två andra, medan han själv står för det kreativa. En av anledningarna till satsningen finns i hur han ser på svensk film och tv.

– Jag tycker att allting är väldigt likriktat. Jag jobbar i en bransch där alla gillar olika, men olika finns inte och syns inte.

Där vill han göra annorlunda.

– Skapa underhållning som alla kan tycka är kul, kittlande och utmanande.

Ett av projekten har redan kommit längre än idéstadiet.

– Vi håller på med en renodlad svensk actionfilm. Ett amerikanskt produktionsbolag tror på projektet och har valt att finansiera utvecklingen. Filmen gör vi tillsammans med ett annat produktionsbolag.

Det är fortfarande en bit kvar till inspelning.

– Första steget är att få någon att tro på det. Nu är vi på steg två. Nästa steg är att få in en massa pengar. Sedan får man åka och spela in.

Men det finns en tidsplan.

– Nästa år är tanken.

Var filmen ska spelas in är redan bestämt.

– I Sverige såklart. Det blir vår första actionrulle och det är en hel del slagsmål.

Sin egen plats i filmen har Kodjo också funderat på.

– Jag kommer absolut lägga in mig själv i någon liten roll. En kille som kör taxi eller något sånt.

Lägereldarna

Kodjo växte upp med Dallas, Rederiet, Disneydags och Eddie Murphy. Det var sådant många hade sett och kunde prata om dagen efter. Det är den sortens gemenskap han vill åt i det han själv skapar.

– Min allra högsta ambition är att bli den där lägerelden.

Bakom bilden av lägerelden finns också en tanke om framgång.

– Jag växte upp i en tid där budskapet var att vi skulle göra bättre ifrån oss tillsammans. Musiken sa det, filmerna sa det. Poängen var nog inte att stå ensam på toppen av pyramiden och se ner på alla andra, utan att vi skulle kunna samlas där och njuta av utsikten.

Men det finns också något han själv vill nå.

– Jag har inte satt något tidsmål, men jag vet vad slutmålet är och då rör jag mig bara ditåt. Det är bättre att få en Oscar för att du ökar dess värdighet än att den ökar din värdighet.

Det såg annorlunda ut när han var yngre.

– Jag hade en idé om att allt skulle bli perfekt när jag var med i tv första gången, att jag skulle må jättebra i mig själv. Eller att jag skulle känna mig accepterad när jag vann ett pris. Men med åren har jag insett att prestationerna i sig inte är det som ger någonting. Det är resan.

I dag säger han:

– Jag drivs mer av utmaningen att ta mig till en plats än av att faktiskt komma fram till platsen.

Mellan två ytterligheter

Trots allt Kodjo hunnit göra kan tvivlet fortfarande dyka upp.

– Jag kan tänka att jag verkligen är en påse skit.

Han minns en gång när han var på Arlanda.

– Jag såg att min bild hängde där och tänkte: vad kul att den är där. Samtidigt fick jag panik och tänkte: vad händer när den försvinner? Jag pendlar mellan känslan av att jag kan ta över hela världen och att jag är sämst i hela världen.

Humorn kom in tidigt i livet. Föräldrarna var skilda och Kodjo bodde mest hos sin mamma, medan han träffade sin pappa varannan helg. Pengarna var knappa. Bonuspappan George tittade gärna på Monty Python, och ganska tidigt upptäckte Kodjo också Eddie Murphy.

– Min brorsa tyckte att det var jättekul när jag imiterade Eddie Murphy när han imiterade James Brown. Då fick jag komma in i hans rum ibland och göra den imitationen framför hans kompisar.

För Kodjo handlade det inte bara om att få dem att skratta.

– Det var mer min egen känsla av att få komma in i ett rum och vara med de stora kidsen.

En karaktär som råkar heta Kodjo

Runt 2005 började Kodjo arbeta mer på allvar med humorn. Men steget från att vara rolig till att faktiskt se det som ett yrke var inte självklart.

– Jag tror inte att jag har förstått det än. Jag går in och spelar en karaktär som råkar heta Kodjo.

När han själv beskriver skillnaden mellan privat och offentlig blir svaret:

– Jag skulle säga att det är fifty-fifty. Jag tror att min offentliga person är en uppskruvad version av min privata.

Utanför offentligheten finns en annan sida.

– Den privata är mycket mer vulgär och opassande än den offentliga.

Kodjo har haft svårt att förstå att människor faktiskt kan komma till en klubb bara för att se honom. Han minns fortfarande tydligt en kväll efter ett framträdande. En man kom fram, berättade att han jobbade som kock och sa:

– Du är så jävla rolig att jag funderar på att köpa vuxenblöjor och komma hit, så slipper jag pissa på mig varje gång.

Den promille andra ser

Kodjo har ofta varit den som höjer stämningen i ett rum. Själv gör han ingen stor sak av den rollen.

– Jag tänker på mig själv som en blipp i ett oändligt sammanhang. Min existens är så liten, men om jag kan kliva in i ett rum och lyfta det tar det ingenting från mig.

För Kodjo behöver det inte vara större än så.

– Om jag kan lämna varje rum och göra det bara lite gladare än det var när jag klev in, då är jag nöjd.

Men det finns också stunder när han behöver dra sig undan.

– Man kan inte vara där uppe hela tiden. Man måste ner och in i sig själv igen. Jag måste tillbaka till att vara en vanlig människa som tvättar, handlar och tröstar mina barn.

Själv gör han en tydlig skillnad mellan det offentliga och resten av livet.

– Det är en enorm mängd vardag som ingen ser. Och så finns den där bråkdelen av offentlighet som människor ser och tänker: ”Aha, så här är det.” Men det är inte så. Det är en promille av min tillvaro. De andra 99 procenten går ut på att kunna leverera den promillen så bra och träffsäkert som möjligt, och sedan släppa den och gå tillbaka till vardagen.

Under många år var radion en stor del av hans offentliga liv. När den försvann blev vardagen en annan.

Halv sex på morgonen

Efter tretton år i Morgonpasset i P3 kände Kodjo att han var klar där.

– Jag nådde en punkt där det inte fanns någonting mer kvar för mig att göra än att fortsätta existera i den tillvaron. Och det räckte liksom inte just då.

Några år tidigare hade han tänkt liknande kring Musikhjälpen. Efter sex år började han fundera på sin egen plats där.

– Jag kände att jag stod i vägen för andra som skulle kunna få göra det jag gjorde. Jag var bara en del av ett större sammanhang. Det skulle fungera även utan mig, för jag är inte sammanhanget.

Efter att han lämnat Morgonpasset i P3 satt rytmen kvar i kroppen. Vid halv sex vaknade han fortfarande medan resten av familjen sov. Men nu fanns ingen morgonsändning att gå till.

– Jag satte mig vid datorn eller kollade på någon serie tills familjen vaknade. Då tänkte jag: vad fan ska jag göra nu då?

I tystnaden på morgonen kom tankarna.

– Jag kom hela tiden tillbaka till: kom ihåg varför. Du ville det här för att någonting inom dig sa att det finns mer där ute.

När Kodjo pratar om trygghet gör han skillnad på privatlivet och jobbet.

– Jag har nog aldrig varit en trygghetsjunkie. För mig är det tråkigt. Det enda jag söker trygghet i är min relation, och den är klockren.

I karriären vill han något annat.

– Där vill jag ut och hoppa utan fallskärm och se om jag kan landa genom att glida genom något buskage eller någonting. För mig är det att sätta min karriär på spel och helt och hållet byta riktning och se om det går. Det ger mig en kick.

En liknande känsla minns han från högstadiet.

Brännbollsträffen

Kodjo har en bild för den där känslan när allt träffar rätt.

– I högstadiet, när vi spelade brännboll, fick jag ibland till en jävla träff. Den känslan har jag ständigt i huvudet och kroppen, även när det inte händer någonting alls i mitt liv. Jag jobbar med att ha en intern känsla av framgång innan den dyker upp. Man kan kalla det för att jag manifesterar, men för mig är det ett sätt att fortsätta.

Men det finns också stunder då det känns helt annorlunda.

– Jag pendlar mellan att stå vid gränsen och falla ner i ett stort, djupt svart hål av ångest.

Och när han pratar om vad som driver honom säger han:

– Jag drivs inte av mod. Jag drivs av rädsla. Jag är nog mer rädd för att låta bli än för att försöka. Jag är mer rädd för att tänka: tänk om jag är kvar i radion för evigt och det aldrig blir någonting annat. Jag vill hellre säga upp mig, försöka uppnå mina drömmar och misslyckas än att aldrig ens ha försökt.

Filmen som får vänta

En film om pappan har Kodjo redan börjat skriva. Men den får vänta.

– Det är mitt slutprojekt någonstans.

Han vill inte göra den förrän han känner att han är redo.

– Jag vill känna att jag kan berätta den på rätt sätt. Jag vet hur jag skriver, men jag utvecklas fortfarande. Jag vill komma till en punkt där jag känner: så här skriver jag. Tills dess får projektet vila i bakhuvudet. När jag är där gör jag filmen färdig.

Trots att filmen får vänta är målet tydligt.

– Det är absolut den som är Oscarsvinnaren.

Han har till och med tänkt igenom vad som händer om han en dag står där.

– Jag vet redan vad mitt tacktal är. Jag har visualiserat det så många gånger att jag kan det som ett rinnande vatten. Jag vet exakt hur det kommer att kännas, vad jag kommer att tänka och vad jag ska säga.

Pappan

Ju äldre Kodjo själv har blivit, desto mer har han förstått sin pappa.

– Han hade inte en aning om vad han höll på med. Han famlade runt i ett mörkt rum och försökte hitta en väg ut.

Att själv bli pappa har också fått honom att tänka på det han växte upp med.

– Jag brukar tänka att föräldraskap är en buffé av alternativ. Vissa saker kan du lägga på din tallrik och andra kan du välja att inte ha på din tallrik.

Och så kommer han tillbaka till sin pappa.

– Han var också en storyteller. Han berättade mycket om sitt liv och sin barndom, om hur han såg på saker. Det har påverkat både mig och min bror oerhört mycket.

En gång frågade hans son vad som var läskigast med att vara förälder.

– Att man inte har någon aning om vad man håller på med. Jag vet inte vad det är som gör att det blir fel, och det är det som är det läskiga. Man får försöka ha en så lång båge som möjligt, för man har ingen aning om vad som gör att de landar rätt till slut.

Friheten

– Det är ljusglimtarna i vardagen, när hela familjen är samlad, ofta vid matbordet, och vi sitter och skrattar eller pratar med varandra.

I jobbet ser friheten annorlunda ut.

– Karriärsmässigt är frihet att ta steget ut i det okända och tro att jag klarar något som precis allt säger är en dålig idé.

Det är också något han pratar med sina barn om.

– Jag tror inte på motgångar på det sättet. Jag tror att den press jag medvetet utsätter mig för trycker ihop molekylerna i min hjärna, så att jag kan skapa de här diamanterna som andra kan få njutning av.

När tiden försvann

Kodjo minns en eftermiddag efter skolan. Han sitter i sitt pojkrum framför en 14-tums-tv. På skärmen står Eddie Murphy i Delirious och Kodjo skrattar så mycket att tårarna rinner.

– Jag sitter där och torkar tårarna och asgarvar. Jag fick en känsla av att det här är vad jag vill ge människor.

Då visste han ännu inte vad den känslan skulle leda till.

– Jag vill kunna ge människor glädje och känslan när både tid och rum bara försvinner.

Många år senare har han ett annat ord för det han vill skapa: en lägereld. Kanske började den redan där framför den lilla tv:n i pojkrummet, när världen utanför försvann för en stund.

Artikeln publicerades den 2 oktober 2026.

Läs också: Carolina Klüft om glädje, driv och styrka

Läs också: Thomas Di Leva om livet, musiken och de tre år som väntar

Läs också: Kajsa Grytt om sexualitet, kärlek och vågen som kommer