Pjäsen är en uppföljning till Hotelliggaren, succén från slutet av 90-talet som spelades i över två år och blev smått legendarisk.
– Trassel har lika komplicerade intriger och lika många överraskningar. Det går att göra väldigt roliga saker med den.

Under våren arbetade de med manuset, medan scenografi och kostymer växte fram parallellt.
– Nu är det mesta klart, så repetitionerna kan börja på riktigt.

De flesta i ensemblen känner varandra sedan tidigare.
– Det gör något med gruppen. Det går fortare att bli ett gäng.

Rutinen som ger plats för det oväntade

För 25–30 år sedan präglades Roberts arbetsdagar av en annan sorts nervositet. En ny roll kunde ge spända axlar och hårda krav.
– Jag hade väldigt höga förväntningar på mig själv.

Kraven finns kvar än i dag, men de är mjukare.
– Jag vet vad jag kan och vart jag är på väg.

Med tiden har rutinen blivit en trygghet. Robert är mer öppen för förändringar och tar emot överraskningar på ett annat sätt. Han vet vad han kan förvänta sig av sig själv och vad andra förväntar sig av honom, och han kan bära det med mer lugn. Men en risk finns alltid.
– Den enda faran är att man fastnar i det man alltid gjort. Man vill överraska sig själv, inte bara publiken. Helst ska det bli något annat än det man tänkt från början. Det blir ofta det bästa.

Kraften i samarbetet

Robert har under decennier rört sig mellan scen, tv och film.
– Jag har ju aldrig gjort något annat, säger han med varm ton i rösten.

Redan tidigt upptäckte han sin förmåga att förvandla sig till någon annan och glädjen i att kunna styra en publik.
– När publiken blir unisont dödstyst eller börjar gapskratta, den känslan fångade mig tidigt.

Med åren har något annat blivit allt viktigare.
– Det är mer och mer det sociala. Att jobba tillsammans med andra. Det är det som ger mig glädje nu.

Teatern är alltid ett lagarbete, påminner han.
– Även när man spelar monolog är man beroende av tekniker, regissör och alla runt omkring.

Han tror inte att han varit med i en enda uppsättning där ensemblen inte valts med omsorg.
– Det är en stor del av arbetet att hitta skådespelare som fungerar ihop.

Social förmåga är avgörande, menar Robert.
– Är man socialt begåvad smittar det av sig både på scenen och i arbetet. Man kommer mycket längre då.

Insikten som kommer med åldern

För Robert kom den stora insikten vid femtiostrecket. Han beskriver det som att man på något sätt peakar vid femtio, och att något nytt tar vid efter det. Empatin, medkänslan och inkänningen växer, och han tror att det kommer fortsätta i takt med att de stora frågorna blir svårare att undvika.
– När man pratar om döden med ungdomar handlar det bara om sjukdom eller olycka. Något otäckt som man skjuter bort. Men med åldern blir det något konkret. Då blir också allt väldigt meningslöst. Hela vår existens är i grund och botten helt meningslös. Det spelar ingen roll vad du gör eller åstadkommer. Universum bryr sig inte.

Ändå finns det en väg att gå.
– Vi vet inte varför vi lever, men vi måste fylla tiden med något som får oss att må bra. Och när vi mår bra kan vi hjälpa andra. Då växer må-bra-känslan ännu mer.

Robert skrattar varmt.
– Egentligen är hela livet en drog.

Publikens skratt – hjärtat i komedin

– Publikens skratt betyder lika mycket för mig i dag som när jag var ung.

Han beskriver hur skratt i komedi är som noter i ett musikstycke.
– Vi är orkestern och publiken är kören. Om publiken inte skrattar fattas en del av kören, då förstår man inte musikstycket.

Timing och rytm är hans styrka.
– Det är magin i det hela. När du står på scen lyssnar du med ett öra mot publiken och det andra mot din motspelare.

Vissa människor, säger han, verkar aldrig fastna i de stora frågorna.
– De sitter i sitt förtält, dricker bag-in-box-vin och är lyckliga tills de dör. Jag kan vara avundsjuk på dem. De som inte grubblar eller ifrågasätter, som bara bryr sig om det som är framför näsan. Kanske är det så det var tänkt att vara människa.

Att bära titeln som Sveriges roligaste man

– Jag har inga problem med det i dag.

Men i slutet av 90-talet var det annorlunda. Då var Robert trött på sig själv och på att ständigt synas.
– Internet var inte som i dag, men jobbade man mycket syntes man överallt.

Han beskriver sig själv då som mer folkskygg och tillbakadragen.
– Jag kunde inte styra när tv-program sändes, när filmer hade premiär eller när teaterpjäser spelades. Det kan jag göra idag.

Robert märker att uppmärksamheten han får från människor varierar beroende på plats.
– I Stockholm är det inte lika unikt med kända ansikten. Men är jag i Arboga går jag till exempel inte och handlar i butik, går över ett torg eller är ute bland folk på kvällen.

Och om han gör det ändå?
– Det beror på vad klockan är, säger han med ett litet skratt.

Efter klockan 21 är det inte att rekommendera.

Förväntningar även privat

Robert vet att människor ibland förväntar sig att han alltid ska vara ”på”. Men han upplever att Sverige är mer avslappnat än många andra länder när det gäller kändisskap. Han berättar hur artister som Robbie Williams, Frank Sinatra och Madonna har älskat Sverige för att de kunnat röra sig fritt här.

Frank Sinatra kunde till exempel sitta ensam på en krog i Stockholm och dricka whisky, något som aldrig hade gått i USA.
– Vi är ändå kända för att inte vara så hysteriska.

Han berättar att han inte är lika folkskygg längre, men att han inte heller utsätter sig för sådana situationer lika ofta som förr.

När tanken på att lämna scenen dyker upp

Har Robert någon gång varit på väg att lämna scenen och göra något helt annat?
– Nej, det har jag faktiskt aldrig, säger han.

Men han har lekt med tanken.
– Framför allt när det varit motigt eller jobbigt. Som när man spelat magsjuk och spytt på scenen och undrat vad fan jag håller på med.

I sådana stunder har han föreställt sig ett annat liv.
– Att stå på en liten bensinstation utanför Fagersta. Ta betalt för en espresso, en kexchoklad och tjugo liter bensin. Låsa dörren klockan 18, åka hem och gå med klirrande kassar på fredagar. Känna att nu är det fredag, säger han och skrattar.

Det är en känsla han bara får när han filmar och inte står på scen.
– Då kan jag delta i fredagsmyset. Helgkänslan som man missar när man spelar teater. Fredagen är ju vår måndag. Lördagen är den stora arbetsdagen, och den är tillintetgjord.

Ögonblicken som format både människa och skådespelare

Robert berättar om några avgörande händelser i livet.
– Jag växte upp i en familj med speciella förutsättningar och hade en bror med hjärtfel. Han var ett av de första barnen med just det felet som opererades på Karolinska, något som påverkade mig mycket.

Det fick honom att tidigt ta egna initiativ och pocka på uppmärksamhet.
– Jag tror många som står på scen och framför kameran har det gemensamt.

De första stora framgångarna satte också spår – Hotelliggaren, Killinggänget och Björnes magasin.
– Sådana saker formar en naturligt.

Han pratar om hur viktigt det är att vara lyhörd för sina handlingar och förstå vilka konsekvenser de får. Det är något han menar gör att man växer snabbare som människa.

Bekräftelsen från publiken

Robert får mycket tillbaka från människor. På teatern kommer svaren direkt.
– I form av skratt, tystnad och de som väntar vid scenutgången och tackar, säger han.

Det kan vara brev, mejl och sms. Ofta är det bara: ”Vad bra du var.” Men ibland är det något mer. När han gjorde Den osannolika mördaren och spelade mannen som utpekats som Palmes mördare, kom det många reaktioner.
– Då fick jag brev om att det var en bra gestaltning. Det var kul, för då får jag bekräftelse på att jag lyckats med mitt hantverk.

Samma sak hände med deckaren Det som göms i snö med Leif GW Persson.
– Då kunde jag bli överraskad. Jag hade inte gjort så mycket sådant innan. Folk kunde säga ”Åh, vad verkligt” eller ”Åh, vad gripande… eller otäckt.” Det är roligt när någon upplever att något griper tag och att det känns fräscht och nytt.

Men det som biter hårdast är andra brev.
– De från människor som överlevt cancerbehandlingar, svåra operationer, depressioner och självmordstankar. Som tackar för skratt de hittat.

Robert blir tyst en stund innan han fortsätter.
– Att det gett dem en vändning i livet. Att de hittat glädje. Det betyder jättemycket.

Ibland kan de här breven också skapa en sorts ångest.
– Om jag gjort en film i ett halvår som inte är tänkt att vara rolig kan jag känna: ”Oj, nu måste jag lägga ut något roligt. För nu kanske någon ligger och dör eller något hemskt händer, och de har inte fått något att skratta åt på länge.”

Han vet att det inte går att tänka så hela tiden.
– Men jag kan känna ett ansvar att finnas där för människor när det behövs. Det är både hedrande och samtidigt ett krav man bär med sig.

Att hitta stillheten i nuet

Privatlivet har Robert alltid varit rädd om, men ibland smyger det ändå in i hans roller. Hans integritet är stark.
– Mitt konstnärskap är en sak, min person en annan.

När han är ledig stänger han ofta av mobilen. Han kan idag uppskatta sådant han förr inte förstod, som att fika utan syfte.
– Det oväntade kan ge något fint. Eller ingenting alls. Och det är okej.

Tidigare fick han nästan panik av att se någon spela tv-spel eller dataspel, att tiden rann iväg utan att personen märkte det. För Robert har det alltid funnits ett behov av att upptäcka, att se, att vara i rörelse.

Med åren har han blivit bättre på att vara i nuet. Han berättar att han förr sprang för fort, jobbade för mycket och aldrig gav hjärnan en chans att vila.
– Jag var så upptagen av min ångest över att tiden rinner iväg att jag inte såg det som hände framför mig.

Idag kan han stanna upp och ge några sekunder åt att se en skata hacka på ett kolapapper.
– Jag har blivit bättre på att vara i nuet.

Friheten på två hjul

När han verkligen vill koppla av tar han motorcykeln.
– Det är människan och maskinen. Friheten. Ingen kan nå dig.

Helst med en öppen hjälm, vinden i ansiktet och regn som smattrar mot huden.
– Det är själva åkandet som betyder något, inte platsen man kommer till.

Han beskriver den perfekta turen när motorn går bra, solen skiner, vägen är lagom kurvig och hastigheten ligger runt 75 km/h.
– Då kan jag fortfarande uppfatta allt runt omkring.

När allt skalas bort

Vem är Robert när yrket och förväntningarna faller bort?
– Man är bara sin historia. En kropp som gjort handlingar och skapat konsekvenser.

Om han inte längre kunde stå på scen skulle han arbeta med rösten och skriva. Radiomediet lockar fortfarande.
– Det var där jag började. Jag har inte avslutat det kapitlet.

En mening efter honom

Om han själv fick välja vilka ord som blev kvar, skulle han säga:
– Gör det bästa av den tid du har.

Robert hoppas att människor ser honom för hans hantverk och inte förväntar sig att han alltid ska vara den roliga eller snälla.
– Ingen av oss är det hela tiden. Döm mig efter hantverket. Är jag bra eller dålig?

Reportaget publicerades den 14 augusti 2025.