Han säger att han tror att det nästan är det enda sättet att hitta rätt.
– Men jag hade en intuition inom mig om vad jag skulle göra, ända sedan jag var barn.

Det som formar

Thomas säger att om någon hade skyddat honom som barn, skulle han inte vara den han är i dag. Motståndet är en del av det som format honom.

– Det man råkat ut för gör också att man får lite skinn på näsan. Det går inte att leva ett helt liv utan några risker med att gå utanför dörren. Då skulle vi inte utvecklas som människor. Vi utvecklas också av motstånd.

Gestalten

Thomas Di Leva är mer än ett artistnamn. Det är en gestalt.
– Jag tror att den föddes när jag var runt 23–24, i samband med albumet Vem ska jag tro på?, som kom 1987.

I vardagen kan gränsen mellan Thomas och Di Leva bli synlig i små, enkla ögonblick.

– Som de morgnar när min fjortonårige son ska till skolan vid sju. Då blir skillnaden… ganska tydlig, säger Thomas och skrattar.

I studion, tillsammans med sin medproducent Anders Lundström, kan han röra sig fram och tillbaka mellan privatpersonen och artisten. Ute bland människor sker skiftet nästan av sig självt.

– När jag går på stan händer det direkt. Folk kommer fram och vill ta bilder. De vill prata och dela sina minnen. Så fort jag kliver utanför dörren blir jag en representation. Då är jag inte längre bara en privatperson.

I dag går det automatiskt.
Men det har det inte alltid gjort.

Ensam mitt ibland alla

När Thomas hade varit känd i några år kom en tung period. Det var nära att han hamnade i en depression. Mitt bland människor kände han sig ensam, som om omgivningen bara såg artisten och inte personen.

Runt 1990 spelade han Hamlet på Gävle Folkteater. Samtidigt bodde han i Stockholm och skrev på albumet Noll.

– Jag var väldigt deprimerad i några månader och kände att jag inte kunde vända mig till någon. Jag fick lösa det själv och det löste sig så småningom.

Han beskriver det som en sorts kris som ofta kan uppstå när någon plötsligt hamnar i offentligheten. Att det är lätt att dras in i den. Många som kliver in i ett slags kändisskap känner igen känslan, menar han.

– Jag har fått betala med mitt privatliv. Men jag har varit ganska duktig på att inte lämna ut för mycket. Jag vill ha lite kvar.

För honom är musik och artisteri en konstform. Den får gärna vara personlig, men den ska inte bli för privat.
– Det behöver vara som en spegel för den som tittar.

Han säger att missförstånd kan följa med det uttrycket. Sådana perioder har kommit och gått.
– Jag är säkert missförstådd i dag också. Men det kommer med den typen av artisteri som jag sysslar med. Det väcker mycket känslor.

Kärlek som val

Han har alltid talat om kärleken som en kraft. I vardagen får den bara ett annat ansikte. Den blir till val.

– Jag försöker alltid göra det som är bäst för situationen. Inte bara för mig. Men det måste också få vara bra för mig. Man måste älska sig själv lika mycket som sin nästa.

Han menar att något händer när man tänker större än sin egen längtan. Att det kan bli bättre än man hade föreställt sig.

– Om man försöker tänka lite större kan man ofta möta både sin egen längtan och det som andra i ens omgivning längtar efter. Och då kan något nytt födas där.

Öppenhet som livshållning

Thomas säger att han står ganska stadigt i sin syn på livet. Han tror på mycket. Hellre det än att tro på för lite.

– Det är bättre att förhålla sig öppen inför världen och universum och allting. Jag försöker vara öppen för att allting är möjligt.

Relationen till Gud och universum har fördjupats med åren, säger han. Han hoppas att den också har gjort honom lite ödmjukare.

Han har varit arg på livet många gånger. Men inte på helheten.

– Jag har alltid trott på kärleken, livet, livskraften, naturen, universum och det gudomliga.

Han säger att han alltid har känt att det finns en större kraft som tar hand om en. En kraft som ser till att allt ordnar sig till slut.

– Jag kan bara följa med. En del saker måste misslyckas. Det är också en del av att lära känna sig själv och vad man verkligen vill.

Eufori och revansch

Ett av de starkaste ögonblicken i karriären sitter fortfarande kvar i kroppen. Det är spelningen på Liseberg 1999. Då var det publikrekord med över 45 000 personer, säger han.

– De fick stänga grindarna. Det var folk så långt ögat kunde nå. Det var ett fantastiskt ögonblick.

Han minns euforin. Och han minns var han befann sig i sig själv.

– Jag minns en känsla av att allting var möjligt. Samtidigt var jag då mer i mitt andliga jag än i mitt jordiska. Jag var inte så fysisk på den tiden.

1999 blev ett succéår. Thomas samlingsalbum låg etta i veckor och sålde platina. Men det var inte självklart att det ens skulle ges ut.

– Jag och min dåvarande manager reste runt och presenterade idén för de stora skivbolagen. Vi sa att vi ville släppa ett samlingsalbum. Jag hade också skrivit en ny låt som hette Miraklet. Men inget skivbolag sa ja. I slutändan gjorde Warner det.

Albumet blev en stor succé.
– Det var lite revansch, säger Thomas och skrattar varmt.

Andligt och jordiskt

Han beskriver livet som perioder. Vissa år är mer andliga. Andra mer jordade.

– Det växlar från år till år. Nu har jag ganska fysiska år. Jag är fortfarande djupt i min meditation när jag mediterar, men allting sköts mer ur en praktisk synvinkel just nu.

Och så kommer det tillbaka.

Om tre år.

– Jag känner att den andliga sidan kommer att göra full comeback om tre år.