– Jag vill inte ha en massa kluddar. För även om de där kluddarna på håll ser små ut, så är även stora elefanter små på avstånd.

Det är en bild som stannar kvar. Och det gör något med livet, han kan vara spontan.

– Ringer någon och vill hitta på något, då kan jag.

Tryckeriet och offerthögarna

I den miljö han kommer ifrån var musik och skapande inte ett yrke. Det var en hobby.

– Du måste ha ett riktigt jobb, sa man.

Så han skaffade ett jobb. Han var ung, blev chef för ett tryckeri, hade firmabil och relativt bra lön för sin ålder.

Ändå sitter minnet kvar av ett skrivbord och offerthögar som växte.

– Jag såg dem bara växa. Och då bestämde jag mig för att musiken betydde för mycket. Att jag hade så mycket inuti som jag behövde få ut.

Han sa upp sig.

Chefen frågade varför. Stefan svarade:

– Jag säger upp mig för jag ska bli popstjärna.

Chefen skrattade. Stefan gjorde det inte.

– Det var inget skämt för mig. Jag ville få ut mina låtar och texter. Få ut dem ur mig själv och ut till en publik.

Sol i magen

Han beskriver vad som händer när man lämnar något som man inte växer i längre.

– Om du säger “nej, nu räcker det” och går vidare, då får du universums godkännande.

Som om livet svarar när man visar självrespekt.

– Jag fick bokstavligt talat en sol i magen när jag sa upp mig.

Han säger att han använder den tekniken än idag.

När språket blev hans

Han återvänder till det där, den stora inre världen. Som yngre hade han svårt att göra den begriplig för vänner.

Sedan upptäckte han att text och musik kunde bli ett språk.

– När man hör en text tillsammans med musik, då får människor ta del av min inre värld på ett ganska enkelt sätt.

Och skrivandet blev mer än ett uttryck. Det blev ett sätt att se sig själv.

– När man ser sina egna ord på pränt så märker man direkt om man ljuger för sig själv.

Han är noga med att det måste resonera i honom. Att det finns en bottenklang som är sann, och det gäller även när han sjunger om andra.

– Jag måste kunna känna igen mig.

Stormen och vinden

När han skrev sin första skiva på svenska som heter På svenska, lånade han en sommarstuga. Han tog med sig gitarren och satte sig.

– Det var en blåsig dag. Halvt storm.

Det första han skrev på svenska blev därför en visa som hette Vinden.

– Jag satte mig in i att jag var vinden. Hur det skulle kännas. Det blev till ett porträtt av vinden.

Han beskriver det som en viktig stund. På svenska kunde han beskriva saker som inte bara handlade om honom själv, utan om världen. Och ändå vara sann i det.

Det jag lyssnar efter

Han säger att relationen till musiken har varit förvånansvärt konsekvent.

– Jag har alltid varit svag för texter. Jag har alltid gillat den gamla skolan med Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Gösta Linderholm och Olle Adolphson. Jag tycker om att bolla med språket och måla upp små världar.

Samtidigt fanns popen där tidigt.

– Jag lyssnade mycket på Beatles när jag växte upp. Jag förälskade mig i John Lennons röst. Det var ljudet av hans röst tillsammans med de där poppiga låtarna.

Han säger att han kan förälska sig i detaljer.

Presenten och grottorna

Under pandemin kom tystnaden igen. Första året blev han ofrivilligt ledig. Men kanske var det en behövlig ledighet. Sedan blev det outhärdligt långtråkigt.

Då gav han sig själv en present:

– Det första du kommer att tänka på, det ska du utföra.

Den första tanken var att spela in en flamencoplatta i Spanien.

– En tanke jag inte tänkt innan. Den bara dök upp.

Han säger att flamenco är en konstform han inte var särskilt bevandrad i. Ändå ville han in i den världen. Han hittade Robert “Robi” Svärd, gitarristen från Göteborg med ett namn i Europa. De tog en fika. Robi hade två gitarrer hemma. De började spela.

Efter någon minut la Stefan ner gitarren och berättade om idén.

– Jag frågade om han ville samproducera.

Robi tittade honom rakt i ögonen.

– Och sa ja.

Det var där det hände, säger Stefan.

– Den killen var mitt frikort in i den här världen.

De spelade in i Granada. De bodde i grottor. Stefan kom nära musikerna, kulturen och människorna.

– Robert var som en mentor för mig.

När allt gick för fort

1995 hade Stefan släppt sina tre första plattor. Två av låtarna hade redan blivit stora hits. Catch the Moon och Anywhere is Paradise. Det var innan internet blev vardag. Skivbolagen reste och gjorde upp ansikte mot ansikte. Stefan reste med.

Han hade stor framgång i Sverige. Han var på resande fot nästan hela tiden. Press, radio, intervjuer, nya låtar, studio. Och samtidigt Europa, Asien och USA. Tempot tog aldrig slut.

– Alla runtomkring bara skrek att det var grymt.

Han säger att det var lätt att tro att det var så det skulle kännas. Att allt som såg bra ut också betydde att man mådde bra.

Och ändå började något inom honom luta.

Catch the Moon och att vara ung i en stor värld

Catch the Moon har betytt mycket för honom. Den gav honom en bred plattform att stå på, och en publik som stannade kvar.

– Den låten gav mig ett namn. Någonting jag kan studsa ifrån, säger Stefan. Jag har bara inte velat bygga allt på den.

Han var ung när det slog till. Och han beskriver tiden som lärorik, men också formande.

– Jag hamnade i en värld där skivbolag och media har stor påverkan. Jag förstod att det måste finnas andra sätt att hantera sin karriär.

Han pratar om hur det kan kännas när man lämnar ifrån sig sitt material och sedan ser hur andra tolkar och paketerar det.

– Man skriver något vackert, och plötsligt är det många viljor runt omkring. Många råd. Många idéer om vad man “bör” göra.

Insikten gjorde honom mer självständig.

– Jag lärde mig att råd ofta är just råd, och att ingen kan känna det jag känner. När beslut är förankrade i mig själv blir chansen större att det blir rätt.

Han säger att uthållighet också blev en del av hantverket.

– Ibland känns det som att en låt och jag brottas. Låten vill liksom inte bli skriven. Men jag ger mig inte förrän jag vinner.

Och med åren blev en annan insikt tydligare, den som handlar om människor.

– Vi är mer lika än vi tror. Samma osäkerhet, samma längtan efter tillhörighet. Man behöver inte se upp till någon bara för att personen har en titel.

Idag är han tydlig med vad och vilka han vill ha nära.

– Jag är helt självgående nu. Jag väljer vilka människor jag jobbar med.

Rösten i Tokyo

Han stod i en skyskrapa i Tokyo. Skivbolagschefen samlade sina medarbetare, pratade japanska och vände sig mot Stefan.

– “Stefan, we are going to make you a superstar.”

Och då hörde Stefan en röst i sitt huvud.

– Det ska ni fan inte.

Han blev förvånad. Inte över meningen, utan över varifrån den kom. På hotellrummet började han tänka, vems röst var det.

– Jag förstod väl att den var min. Men varför hade jag formulerat den.

Han skrev aldrig kontrakt med Japan.

– Jag lät min karriär gå i stöpet för mitt liv var viktigare än min karriär.

Efter det gjorde han en mindre kommersiell visplatta på svenska. Sedan tog han semester i nästan sju år.

Under de åren tvivlade han på musiken. Gitarren stod i lägenheten. Han tog upp den.

– Men efter några sekunder ställde jag tillbaka den.

Han beskriver sorgen i det, att det som en gång betydde allt plötsligt betydde noll och ingenting. Men tiden gick inte förlorad. Han hämtade hem sig. Träffade sin fru. Fick barn. Vännerna blev viktiga.

– Jag byggde en ny plattform. En mycket mer stabil plattform.

Det sista lövet

Han berättar om en låt på den nya plattan, Det sista lövet.

Historien börjar i grundskolan. Han hade skrivit en egen låt och frågade sin pappa vad han tyckte.

Pappan sa att texten inte var bra. Rent utav usel.

Stefan frågade: Men vad ska jag skriva om då?

Pappan svarade:

– Skriv om lövet som faller ner från grenen.

Stefan var 14 år och fattade ingenting. Men meningen stannade.
– Idag kan jag förstå vad han menade. Så nu har jag skrivit den texten.