Ett liv i låtarna
Han har länge varit en ikon på den svenska musikhimlen. Låtarna har följt oss genom årtionden, från ljusa dagar till de tyngsta stunderna. Ändå är det inte rampljuset han återkommer till när han blickar tillbaka. Det är ärligheten i texterna, mötet med publiken och känslan när en låt plötsligt träffar rakt i någon annans liv. I den här intervjun möter du Staffan Hellstrand i ett samtal om ett helt liv i musiken. Om att hålla fast vid det man tror på i en bransch som snurrar allt snabbare. Om brev från människor som tackar för att en sång fått dem att stanna kvar. Och om ögonblicken på scen när allt annat försvinner.
Foto: Patrik Sventelius
Staffan Hellstrand: Att stå kvar i sig själv
Han jagar inte hitten. Han jagar sanningen i låten.
Han befinner sig i en stillare fas av livet. Barn, barnbarn, frun och mamma på 95 mår bra. Ändå är ingenting stillastående. Från barndomens Beatles-skivor via progressive rock, punk och genombrottet med Lilla fågel blå till det egna skivbolaget har Staffan Hellstrand följt sitt eget hjärtas röst. Han har aldrig jagat branschens trender. Här berättar han om låtskrivandet som blev ett liv. Om integriteten som hållit genom decennierna och om publiken som skriver när det gör som mest ont. Och om ögonblicken på scen som aldrig lämnar kroppen.
Nuet och vardagen
Han är nyligen hemkommen från Japan. Den här gången var resan privat. Frun arbetar där periodvis och ibland följer han med, både för att vara nära henne och för att upptäcka landet lite i taget. När han pratar om livet just nu landar han i det som finns allra närmast.
– Jag har det väldigt bra och alla omkring mig som jag bryr mig om är friska, säger han.
En liten röst, stora drömmar
En period bodde familjen på Östermalm. Storebrodern brukade skicka in den tre–fyraårige Staffan i en godisaffär för att sjunga mitt på golvet. Han fick lite godis som tack, och när han kom ut tog brorsan det mesta.
– Man kan säga att jag lärde mig branschen, säger Staffan och skrattar.
Repertoaren bestod av Ekorr’n satt i granen och sånger ur Klas Klättermus. Hemma fanns musiken i väggarna. Pappan älskade klassiskt, mamman hade sjungit och steppat och storebrorsan spelade gitarr. Bröderna drev på varandra, men deras scennerv såg olika ut.
– Jag kunde ställa mig på scen när som helst medan han aldrig gick upp på en scen.
Beatles som skola, Dylan som dörröppnare
Minnet är skarpt av dagen då han och storebrorsan skulle köpa sin första Beatles-skiva. De hade siktet inställt på EP:n med I Should Have Known Better, men pengarna räckte inte. Det blev A Hard Day’s Night i stället. Kort därefter fick han mässlingen.
– Mina föräldrar köpte EP:n I Should Have Known Better och kom hem med den. Jag låg där i fyrtio graders feberrus och lyssnade på John Lennons munspel, säger han.
Drömmen fanns redan då.
– Jag har alltid velat bli popstjärna. Det var inte bara drömmar utan visioner. Jag brukade fantisera att någon i ett band skulle dö så att jag kunde hoppa in, skrattar han.
Beatles blev skolan.
– Fram tills jag var tretton, fjorton år var det nästan bara Beatles. Sen började jag upptäcka annan musik.
En av dörröppnarna blev Bob Dylan.
– Bob Dylan blev också en av de stora influenserna. Det var då jag började komma in mer på texterna och vad man själv kunde uttrycka.
De första sångerna
Låtskrivandet började tidigt.
– Jag skrev låtar redan vid tio–tolv års ålder. Jag skrev på engelska först. Vi hade bott två år i USA när jag var nio–tio och pappa jobbade utanför New York, säger han.
De där åren satte sig. Språket fastnade och letade sig in i de första texterna. När han var tolv fick mamman en gitarr i julklapp.
– Den snodde jag och min brorsa direkt. Den var nylonsträngad men vi satte på stålsträngar och så började jag lära mig ackord själv. Jag är helt självlärd och någonstans där började jag skriva låtar på allvar, minns han.
Från prog till punk
I nittonårsåldern kom det första skivkontraktet. Han var med i ett band som spelade progressive rock i Nyköping, tidstypiskt för 70-talet.
– Jag spelade keyboard, men jag kom snabbt underfund med att det inte var den sortens musik jag ville göra. Jag ville stå längst fram och sjunga och göra mer direkt musik, säger han.
Han flyttade till Stockholm, bytte till gitarr och ställde sig längst fram. Där började han upptäcka punken och hitta ett mer rakt uttryck.
– Jag satte ut en annons för att hitta rätt människor och fick kontakt med ett gäng. Vi bildade ett band som hette SH!, det var mina initialer. Men vi fick kämpa länge innan vi fick ett skivkontrakt, så det blev många inskickade kassetter.
Östberlin, en bot och en singel
En av karriärens avgörande omvägar gick via Östberlin. Han reste ensam till Västberlin och tog sig över till östsidan för en dag. Där blev han berusad och läste fel på reglerna. Han trodde att han fick vara där i 24 timmar. I själva verket gällde tillståndet bara till klockan 24. När han skulle lämna Östberlin blev han arresterad.
– Jag satt i ett förhörsrum och blev pressad på vilka jag hade träffat. Jag hittade på några passande namn. Sedan fick jag böta med all västvaluta jag hade med mig, säger han och skrattar.
Upplevelsen blev en låt.
– Jag var ung och blev upprörd av ofriheten och av förtrycket och statskommunismen. Så jag åkte hem och skrev en låt som heter Östberlin där refrängen går: ”Gud vad jag hatar Östberlin”.
Bandet hade inget skivbolag, så de släppte låten själva. Den blev veckans singel i Aftonbladet och plötsligt började skivbolagen höra av sig. Långt senare summerade en vän det hela:
– Journalisten Susanne Ljung sa till mig en gång: ”Du kan tacka din karriär för att du inte lärde dig de tyska prepositionerna ordentligt.”
Lilla fågel blå och att nå ut
Några år senare var det en av hans egna sånger som tog steget långt bortom honom själv. Lilla fågel blå förändrade både karriären och självbilden som låtskrivare. Han hade länge varit ganska introvert i sitt skrivande, mer inriktad på samhället och egna reflektioner än på mottagaren. Han tänkte sällan på att det faktiskt fanns människor där ute som lyssnade.
– Den blev ju ett enormt genombrott för mig. Jag hade fått Grammis för plattan året innan, så jag hade börjat få en publik. Men när den kom och alla reaktioner jag fick på den, då insåg jag att det faktiskt finns folk där som tar till sig av det jag skriver. Att det betyder någonting för andra, säger han.
– Och sedan betydde den jättemycket ekonomiskt också. Jag fick ett genombrott med den och låten blev känd i hela Sverige. Det är jättekul, det är ju min hit.
Låten har fortsatt leva genom andra artister. Lisa Nilsson, Anna Ternheim och Albin Lee Meldau har spelat den på senare tid.
Se musikvideon Lilla fågel blå med Staffan Hellstrand
Integritet i en snabbare tid
Han beskriver sin karriär som lång och konsekvent, men inte alltid lönsam på det sätt skivbolag brukar räkna.
– Jag har haft en ganska lång karriär, som i början inte lönar sig för skivbolagen. Den långsiktigheten finns inte i dag. Nu går allt mycket snabbare. Man ska vara med i Idol, Melodifestivalen och den typen av tävlingsprogram, säger han.
Han ser sig själv som motsatsen till det tempot.
– Jag är en långsammare själ som tar in mycket och mer stegvis glider in i olika sammanhang.
Han tror att det fortfarande finns många fria artister, men att stödet runt dem har minskat.
– Jag tror att jag gjorde sex album som inte lönade sig. Men jag fick göra dem eftersom de gillade vad jag gjorde. Jag har aldrig kompromissat när det gäller det konstnärliga i min karriär utan sett till att jag fått göra den musik jag vill. Och numera har jag mitt eget skivbolag, så det finns ingen som kan säga åt mig, säger han.
När han får frågan om hur han har kunnat bevara integriteten går han tillbaka till sin inre kompass.
– Det beror nog på att jag gick in i den här branschen med ett hyfsat självförtroende. Jag har haft det inom mig sedan skolan och varit vänsterorienterad, lite upprorisk. Men jag har haft ett starkt driv efter vad jag tycker är rätt.
Publiken och breven
Publiken har alltid varit viktig för honom, kanske mer än någonsin nu.
– Jag har tidigare varit mer fokuserad på att jag måste göra nya saker. Nu kan jag luta mig tillbaka lite, säger han.
Publiken som kommer kan stora delar av hans karriär, har sina favoritlåtar och många har följt honom länge.
– De tycker väldigt mycket om mig och jag tycker väldigt mycket om dem. Det blir ett varmt förhållande.
Genom åren har många hört av sig. En del har haft psykiska problem eller haft det allmänt krångligt i livet och berättat att hans texter betytt mycket.
– Jag har fått några berättelser om inställda självmord för att de har tänkt på någon av mina låtar. Det är en lite för stor börda att bära. Samtidigt är det väldigt starkt att få sådana historier och det känns fint att ha betytt en del, säger han.
Hans önskan för publiken efter en konsert är enkel.
– Jag vill att folk ska vara glada och gå därifrån med mer energi än när de kom.
Ögonblicken på scen
På The Tivoli i Helsingborg i slutet av 90-talet hade en handgranat kastats in på scenen. En motorcykelklubb hade börjat hänga där och polisen hade hotat alkoholtillståndet. När Staffan kom dit var stället bombhotat.
– Jag blev så arg att jag tänkte att jag skiter i konsekvenserna. Jag sa till mitt band att om ni tycker att det är jobbigt att spela så gör inte det, säger han.
Lokalen genomsöktes och först vid midnatt fick de gå på scen.
– Det var fullsatt, för alla ville visa sin sympati. Och sedan körde vi en enorm konsert och det var så mycket adrenalin så sen sov jag inte på två dygn.
Ett annat ögonblick är Vattenfestivalen, första gången inför 20 000 personer.
– Det var ett fint ögonblick. Jag gillar verkligen att spela live. Att stå på scen är väldigt mycket att vara i nuet.
En gång har han gråtit på scen. Det var när han fick kompa Kjell Höglund i Genesarets sjö. Höglund satt med sin textbok på en stol och sjöng, medan Staffan och några andra kompade honom.
– Jag gillar honom så mycket och då blev jag tårögd. Jag har inte så många idoler i Sverige men han är en av dem. Jag har alltid gillat hans sätt att skriva texter, säger han.
Musiken som bär
Det har funnits perioder då han drabbats av saker som varit ganska jobbiga. I de stunderna har han ibland fått en stark kraft genom musiken, när han har fått ur sig både texter och musik.
– Jag har ett par plattor där det finns sådana låtar som är lite mer reflekterande, som en slags terapi för mig. Det är ingen som vet det utom jag, säger han.
Han ser sambandet mellan känsloläge och skapande, men bara till en viss gräns.
– Det kan vara en viss fördel att må lite dåligt när man skriver, men mår man för dåligt så går det inte heller. Man måste ha någon slags kraft för att kunna skriva. Jag har också lätt att skriva när det är bra, säger han.
Framgång, ansvar och vardag
Med åren har bilden av framgång förändrats.
– Jag har en så lång karriär bakom mig, så jag strävar inte efter någon speciell framgång mer än att jag ska kunna leva på det och att folk ska tycka om det jag gör, säger han.
I dag tackar han oftare nej. Han värdesätter ledig tid mer nu, inte minst eftersom han reser mycket. När han försörjde en stor familj med fyra barn tackade han sällan nej till spelningar.
– Då var jag mer ekonomiskt inriktad än jag är i dag.
Hans ödmjukhet har delvis vuxit fram av livets smällar
– Man tycker inte längre att det är lika viktigt att hävda sig själv eller att framstå som perfekt, säger han.
Återhämtning, mening och blick framåt
Återhämtningen ligger långt från scener och ljudcheckar. Han har ett sommarhus som precis blivit färdigt, en plats där allt det andra får vara långt borta.
Foto: Monica Förster
– Där är jag helt borta från den här världen. Man ser hav och himmel. Det finns inga krav eller måsten.
Litteraturen har följt honom länge och blivit en egen källa till inspiration och styrka. Han läser mest skönlitteratur, från amerikanska deckare som skildrar samhället till de stora klassikerna. Men meningen bortom musiken handlar om relationerna och vardagen.
– Att jag har ett bra förhållande och att de runtomkring mig mår bra. För då mår jag också bra. Jag har en djup kärleksrelation, fyra barn och fyra barnbarn och ett bonusbarn, säger han.
Det viktiga för honom är att de har det bra och gör bra saker med sina liv, utan att behöva leva upp till några krav från honom. Han beskriver också hur han berörs av andras skapande. Frun Monica Försters design rör sig mellan konst och funktion. En Rothko-utställning i Paris. En konsert med Nick Cave på Hovet. Allt det där fyller på.
Nyfikenheten framåt är intakt.
– Jag skulle vilja lära mig ett nytt språk, gärna franska. Jag vill också upptäcka nya författare som verkligen berör mig och resa mer, säger han.
Japan ligger honom nära. Kyoto med tempel och stillhet. Tokyo med ljusen och människorna. Han kan gilla båda delarna.
Ett råd till den unge med gitarren
Om han skulle säga något till den yngre Staffan med gitarren i händerna väljer han att låna orden från en annan.
– Då skulle jag citera en av mina svenska favoriter, Ivar Lo-Johansson. Han fick frågan om han hade ett råd till någon som vill bli en riktig författare. Han svarade att en riktig författare tar inga råd, säger han.
– Så det skulle jag nog säga till den yngre Staffan, att den som vill bli en riktig artist tar inga råd.
Artikeln publicerades den 22 november 2025.