Ett liv vid pianot
Han är en av våra mest folkkära pianister, med samarbeten med några av de största och ofta sedd i tv. Ändå är han jordnära. Det perspektivet formades redan i barndomen. Här möter du Robert Wells i en berättelse om karriären och livet. Den handlar om drivkraften bakom musiken och om ögonblicken som stannar kvar.
Foto: Ulf Stjernbo
Robert Wells:
Friheten, groovet och fyrtio år vid pianot
Han jagar inte applåden. Han jagar ögonblicket.
Han har fyllt scener världen över och fått generationer att älska pianot. Royal Albert Hall. Ullevi. En flygel buren upp på Kinesiska muren. Men bakom framgången finns en linje som aldrig svajat: nyfikenheten, disciplinen och viljan att ge publiken en kväll som bär. Här berättar Robert Wells om vägen från mormors vardagsrum till fyrtio år på scen. Om lärarinnan som satte riktningen, om att våga vänta in groovet och om friheten som gör musiken levande.
Nuet och friheten
Beslutet att styra själv kom tidigt: ett produktionsbolag prövades, men friheten vägde tyngre. Musiken ska få landa i kyrkor, rockklubbar, jazzkvällar och stora konserthallar.
– Jag är i en väldigt härlig fas. Jag vill kunna spela utan gränser. Jag är musiker i hjärtat. Det där med varumärke har ingenting att göra med varför jag håller på.
Fyrtioårsjubileet närmar sig. I studion finns nytt material, delvis inspelat med Prags symfoniorkester.
– Jag har kämpat extremt hårt. Nästa år har jag fyrtioårsjubileum som artist. Det jag kommer att släppa nu är en form av mer modern klassisk musik.
Där allt började
Det första mötet med pianot skedde hos mormor. Mamman arbetade dubbla jobb, radion stod på, skivorna snurrade och i vardagsrummet fanns ett piano.
– Jag var tre eller fyra år och bodde mycket hos min mormor. Hon hade ett piano och jag försökte ta ut låtar från radion.
En sommar blev avgörande. Mamman var tennisintresserad och tog med mormor, Robert och brodern Richard till Båstad. På pensionatet bodde de vägg i vägg med två äldre damer. Den ena var pianolärarinna i Stockholm, och när Roberts mamma berättade för henne om hans brinnande musikintresse föll allt på plats.
– När jag började i första klass fick jag börja med lektioner hos henne.
Robert Wells med sin första pianolärarinna
Maja Charleville, 1970.
Foto: Privat
Hos lärarinnan handlade lektionerna om mer än toner: etikett, uppträdande och små hemmakonserter i hennes lägenhet.
– Hon tog sig verkligen an mig. Det tog bara halva höstterminen, sen visste jag att det här ska jag jobba med. Jag var sju och ett halvt år.
När grundskolan var klar kom nästa steg.
– Jag kom in direkt efter nian på klassiska linjen på Musikhögskolan. Det betydde oerhört mycket.
Genuinitet i varje stil
Han rör sig mellan genrer: hårdrock, country, jazz, boogie och klassiskt. Principen är densamma.
– När jag spelar olika stilar måste jag genuint gilla den stilen för att det ska börja svänga. Det går inte att spela en stil bara för att man ska. Du måste gilla den på riktigt.
Mötet med den första pianolärarinnan blev avgörande för riktningen.
– Jag hade nog spelat ändå utan hennes hjälp, men kanske inte kommit lika långt. Hon hade en väldigt stor betydelse i början. Men hon förstod sig inte på den moderna musiken, så jag smög lite. Jag älskade ABBA och gör det fortfarande. Jag vågade aldrig visa att jag hade köpt pianoalbum med ABBAs låtar.
Publikskolan i vardagsrummet
Avslutningar i den fullsatta lägenheten gav rutin. De formade också en livslång syn på scenvett.
– Det var en fantastisk skola att lära sig spela inför publik så tidigt och att bete sig på scen. Jag får utslag när någon säger ”tack som fan” eller ”fett najs”. Man ska vara sig själv och förmedla något som berör, annars blir det ointressant.
När han spelade med Charlie Norman lärde han sig en annan princip:
– Tack vare Charlie lärde jag mig att aldrig skriva mellansnack. Det ska komma från hjärtat.
Charlie Norman och Robert Wells. Rådet att tala från hjärtat följer honom än i dag.
Foto: Privat
Robert förklarar att man måste fånga ögonblicket, för varje kväll är helt annorlunda.
Ram i stället för låst låtlista
Kvällar och publik skiftar, därför gör låtlistan det också.
– Går du upp på scen ska du känna in publiken. Samma låtlista funkar inte alltid, så jag har mest en ram till musikanterna och ändrar mycket på scen. Jag har haft samma basist i snart fyrtio år och trummis i trettio. Vi har inga noter på scen.
Åren före genombrottet
När han började synas i tv, på Svensktoppen och på turnéer vid tjugofyra års ålder hade han redan åtta år som ackompanjatör bakom sig. I branschen kallas det ”komphund”. Samarbeten med folkkära artister blev språngbrädan. Han spelade bland annat med Jerry Williams och Lill-Babs. Genombrottet kom 1986.
– Lill-Babs gav mig chansen att vara kapellmästare i tv och lät mig vara solist.
Framgång utan rätt känsla
Det snabba genombrottet som egen artist kändes fel.
– Det var inte jag som människa. Efter ett år kände jag att det här kan jag inte hålla på med. Jag tappade det jag ville få fram med musiken.
Från kulisserna till fronten
När han kompade Arja Saijonmaa i Karlstad under genombrottsåret 1986 flyttades fokus.
– Fredrik Belfrage sa på scen: vad säger du nu, Robert, när du är vald till tredje sexigaste mannen i Sverige? Jag hade ingen koll, men i Sköna söndag hade Malena Ivarsson haft en lista. De andra var Hans Holmér och Jan Guillou.
– Många kollegor behandlade mig annorlunda när jag blev känd. Det blev lite avundsjuka och det störde mig. Jag blev både ledsen och besviken.
När botten var en parkering
September 1996: en parkeringsplats utanför matbutiken Vivo i Hemmesta. Regnet piskade och kylan bet. Robert och bandet fick inte stå inne i butiken utan skulle spela utanför.
– Det kom ett tiotal personer emot oss och jag tänkte att okej, då är det i alla fall några som vill lyssna. Men de gick förbi, hämtade shoppingvagnar och rullade dem framför oss och in i butiken. Då kände jag att det inte gick att komma lägre.
2003: Ullevi, 44 000 i publiken.
– Under spelningen började basisten och jag gapskratta åt att vi spelade just den låten som vi spelade utanför matbutiken. Det var verkligen en kontrast.
Han säger att ingen spelning är finare än någon annan och att han ger 110 procent var han än spelar.
Blod, svett och toner
Starten med Rhapsody in Rock var trög, men han stod fast.
– Det var blod, svett och toner. Det ligger enormt mycket arbete bakom. Det tog ett tag och jag kände att det fick göra det. Jag kände att det här gör jag nu eller ingenting alls.
Sedan lossnade det: femtiosju resor till Kina, Royal Albert Hall, USA-spelningar.
– Det är fantastiska upplevelser med många fina människor man träffat och folk som man jobbat med.
Royal Albert Hall
Ett av de största ögonblicken i karriären kom 2001. Att kliva in på arenan var magiskt. Logen låg precis vid scenentrén. På väg ut möttes han av väggar täckta av porträtt på dem som stått där före honom, från Frank Sinatra till Elton John.
– Jag blev så nervös att jag inte minns de två första låtarna. Sen var det bara total njutning.
På muren
En flygel på Kinesiska muren, ett filmteam, öppen himmel.
– En av de coolaste ögonblicken var när vi 2011 gjorde musikvideo på Kinesiska muren. Låten heter CHINA MOON.
Se musikvideon ”China Moon” (2011) med Robert Wells på Kinesiska muren
Så blir låten till
Idéer kommer i bussen, på soundcheck eller tidiga morgnar. Testet:
– Jag kan inte sätta mig en dag och bestämma att nu ska idéerna dyka upp. Jag spelar inte in någonting. Sitter snutten kvar dagen efter, då är det någonting. Ibland tar det en dag, ibland tre till fyra månader.
En eftermiddag hos Bagge
Det började som en helt vanlig fika hemma hos vännen Anders Bagge. I vardagsrummet stod en flygel kopplad för inspelning. Han passerade den inte. Fingrarna hittade ett tema, och Bagge bad honom spela det en gång till och tryckte på ”record”.
– Jag kan inte gå förbi ett instrument utan att sätta mig.
Ett halvår gick. Bagge ringde och berättade att han skrivit en text till melodin och skickat demon till Céline Dion. Hon tackade ja. I juli 2007 reste de till Las Vegas och spelade in ”A Song for You” tillsammans. Stråkarna lades senare på hemma i Sverige. Året därpå, när Céline Dion kom till Globen med sin världsturné, bjöd hon upp Robert på scen för att göra låten ihop.
– Det var inte ju menat att bli en låt. Jag satt bara och lirade hemma hos Bagge. Som tur var spelade han in det jag jammade fram.
Medaljen och prislappen
År 2012 fick han ta emot en kungamedalj.
Robert Wells tar emot kungamedaljen av kung Carl XVI Gustaf på Stockholms slott, 2012. Foto: RIR Event
Det är ett ögonblick han fortfarande beskriver med stor tacksamhet.
Precis när han skulle gå fram till kungen drog någon i kavajen: en stor prislapp hängde kvar.
– Jag hade handlat den på Hennes & Mauritz och glömt att ta bort den.
Närvaro på scen
Uppdraget är enkelt och svårt: ge publiken en kväll som bär.
– När man går upp på scen händer det något. Jag har aldrig förväntningar på publiken. Det är mitt jobb att se till att de har riktigt kul. Jag hoppas att de blir berörda och får en bra upplevelse, ny energi och lite eftertänksamhet.
Han talar om old-time entertainment, där publiken ska bli underhållen på flera sätt. För honom handlar det aldrig om att visa upp sig; om det bara vore poängen skulle han lika gärna stanna hemma.
Vardag på turné
Efter giget väljer han möten framför hotellrummet.
– Min vardag är på turné och då vill jag gärna lära känna folk. Jag vill inte sitta själv på ett hotellrum, så vi träffar mycket vänner när vi turnerar.
Lika villkor på turné
Åren som ackompanjatör lärde honom hur det funkar bakom scen. Det präglar hur han turnerar i dag.
– Jag har varit med om att musikanter behandlades som skit när man kompade, vi var bara värda något när artisten var med. När vi turnerar med mina konserter är det lika för alla. Det blir inte sämre boende eller något, även om du inte står längst fram på scenen.
Att lyfta andra
Scenen som språngbräda.
– Jag har hjälpt fram några artister via Rhapsody in Rock, bland annat LaGaylia Frazier. Jag tog med henne när ingen visste vem hon var och nu har hon varit med i tjugofem år.
Bortom branschspelet
Förr kunde han tacka ja av plikt. I dag sätter han gränser och väljer familjen när något inte känns rätt.
– Jag är mer tydlig nu och gör inte saker jag inte tycker om. Då är jag hellre med familjen.
Det är musiken och publiken som räknas. Premiärer och mingel intresserar honom inte; hellre en korvmack eller en vägkrog med sin fru Maria.
– Jag är inte fascinerad av branschen som bransch. Jag vill spela, turnera med mitt band och träffa publik. Jag är glad att jag fått göra en massa tv och shower, men det finns en gräns.
Han värjer sig mot kändisskap för kändisskapets skull.
– Jag hatar ordet kändis… Men jag är tacksam för att folk känner igen mig, annars skulle ingen komma på konserterna. Jag tycker att det är mer värdefullt, som i Amerika där man säger ”celebrity”. Då handlar det om att du har skapat någonting eller gjort någonting.
Vanor och val
Alkohol, cigaretter och snus har aldrig lockat.
– Charlie Norman försökte lära mig att dricka whisky. Det gick inte, säger han och skrattar.
Familjen som arbetslag
Efter pandemin växte samarbetet hemma. Hustrun Maria arbetar nära honom och barnen finns i branschen.
– Publiken ser max fem procent. Jag är tacksam att jag har en fru som sjunger så vi kan jobba ihop. Hon kommer också vara med under jubileumsturnén.
Maria och Robert Wells. Partners på scen
och i livet. Foto: Ulf Stjernbo
De började som kollegor, långt innan de blev ett par. Yrkesrollerna har alltid varit tydliga när de arbetar. På jobb är de inte ”gifta”, de fokuserar på uppgiften. Hon är van att lyfta PA, rulla kablar och göra det som behövs.
– Hon är perfekt att åka med på turné.
Häng och mognad
Pandemin blev stopptecken och tempoväxling.
– Jag har börjat lämna den där stressen. Jag njuter mer nu.
Han säger att när han lyssnar på inspelningar från när han var 25 år tycker han att det svänger mycket mer nu.
– Vi kallar det att ha häng, att våga vänta lite så svänger det på ett annat sätt. Charlie Norman sa ofta: ta det lugnt, du spelar för snabbt. Jag fattade inte då, men det gör jag nu.
Återhämtning i rörelse
Förmiddagarna håller han fria. Då tränar han kroppen eller sätter sig vid instrumentet. Han bokar aldrig möten, för förmiddagen är hans gyllene tid.
– Jag brukar varva långa promenader med att gå på gym. Och jag kör mycket motorcykel.
Han är med i ett MC-gäng som betyder mycket för honom: M.A.C.C,. Middle Age Crisis Cruisers….
– Vi är 27 stycken som kör motorcykel. Det började 2006 med att vi åkte Route 66 i USA. Claes ”Clabbe” af Geijerstam är också med och han är yngst av alla till sättet.
Robert Wells i Monument Valley, 2006.
Frihet under öppen himmel. Foto: Privat
Drömmar: mer motorcykel, kanske Nya Zeeland, och ett musikens hus.
– I framtiden vill jag åka mer motorcykel. Drömmen är Nya Zeeland. Musikaliskt vill jag utveckla min pianoskola med läger och skapa ett musikens hus med replokaler. Ett hus med inriktning på det instrumentala.
Människor som bar
Grunden: mormor, mamma och pianolärarinnan.
– Min mormor betydde fruktansvärt mycket när jag var liten och bodde mycket hos henne. Det var inte gott om pengar men det var alltid mycket kärlek.
Värderingarna från hemmet blev guld värda, och pianofröken fyllde på med uppträdande, etikett och scenvana. Tillsammans gav det en trygg start.
– Och jag har fått jobba med enormt mycket människor genom åren. Det lär en att växa.
Enkelt uttryckt är det också svaret på varför han fortfarande står på scen: att spela på riktigt, med hjärta och häng. Fyrtio år senare är målet detsamma. Att ge publiken en kväll som bär.
Artikeln publicerades den 10 november 2025.