Stockholm, teatern och banden som växte fram

Py visste tidigt att hon behövde lämna Iggesund om hon skulle fortsätta.
Hon flyttade till Stockholm när hon var 17–18. Kom in på Gösta Terserus teaterskola och Calle Flygare. Hon ville hålla på med teater och gjorde det ett tag.

Men så kommer den där rörelsen hon beskriver som en sträcka av nya erfarenheter.
– Det dröjde inte länge förrän jag träffade folk som spelade i band och rätt som det var hade jag ett band, säger Py och skrattar.

Hon säger det som om det vore den mest naturliga saken i världen. Som om musiken bara fanns där och väntade.
– På 60-talet i Stockholm hade alla ett band när man var i tonåren.

I början tog hon ut låtar från plattor. Sen började hon skriva själv.

Roskilde och känslan av att allt öppnar sig

Det finns ögonblick som flyttar ens liv in i ett nytt rum. Py beskriver hur bandet blev bättre och bättre. Och hon berättar hur hon och Dan Hylander startade Raj Montana Band.
– Det bandet började i mindre skala. Men det gick snabbt uppåt. Det tog inte lång tid innan vi stod på Roskildes stora scen. Vi spelade för en publik på 40 000.

Hon säger det utan att göra en stor sak av det. Men man förstår. Det är inte alla som får stå där.
– Och då skrev jag musiken också.

1979 gav hon ut sin första platta på Sonet. Egna låtar. Både text och musik.
– Efter det var det igång.

Afrika, ANC och Mandela i familjebibeln

När Py talar om stolthet kommer det inte först ur berömmelse. Det kommer ur mening.
– Bland annat när vi fick stå som huvudband på Roskildescenen… och sen när jag var med i ANC-galan och samlade in pengar till ANC när Nelson Mandela satt i fängelse.

Hon berättar om arbetet mot rasism. Om att turnera i Afrika med ett band som satts ihop just för turnén, med afrikanska musiker.
– Det var som en helt annan värld, samtidigt som det kändes som att man gjorde något vettigt.

Och så: mötet med Nelson Mandela efter att han blivit fri.

Hon hann inte prata mycket. Det var livvakter, rörelse och folk överallt. Men hennes mamma ville ha en autograf.
– Jag hann be honom skriva den, och det var ett stort ögonblick. Mamma la sedan autografen i familjebibeln.

Nordman: att bygga en hel värld och bli misstolkad
 

Det här är Pys bild av den tiden.

Py har arbetat mot rasism. Ändå anklagades Nordman för att vara rasistiska när hon skrev deras texter.

– Det finns inga texter som jag har skrivit som varit rasistiska över huvud taget.

Py försöker själv förstå hur det kunde bli så. Hon nämner namnet Nordman och beskriver ett medieklimat som hon upplevde, där det enligt henne blev en trend att kalla dem rasister.

– Det hängde med hela tiden.

Men Py är tydlig. Hon vet vad hon har skrivit. Och hon vet varför.

Hon berättar hur Nordman kom till. Mats Wester kom med en kassett med melodier och bakgrunder.

– Och sen byggde jag upp låtarna. Jag byggde upp en hel värld. Det var ungefär som att göra en sagobok.

Men sen kom medierna in i bilden. Py säger att hon upplevde att de var emot dem. Py beskriver det så här:

– Det kändes som att de ville krossa oss… jag förstod inte varför de ville försöka störta ett av Sveriges största band.

Py har skrivit texterna till de flesta av Nordmans största låtar. Vandraren är en av dem. Be mig så stannar jag kvar är en annan. Första plattan sålde platina och över 500 000 exemplar. Den andra sålde runt 400 000, berättar hon.

– En miljon plattor gick fort.

Sen kommer en annan episod som hon minns tydligt. Ultima Thule spelade in Vandraren och plötsligt stod medierna där med sina frågor.

– Vad kunde vi göra? Musiken är ju fri.

Men de gjorde ändå något. Eftersom de ägde rättigheterna lät de intäkterna gå till Stoppa rasismen.

– Så på det sättet blev det ett bidrag till Stoppa rasismen. Det tycker jag är ganska roligt, säger Py.

Att skriva utan att bromsa sig själv

När Py pratar om sin röst och sitt skrivande återkommer hon till samma sak. Det är inget som blir färdigt. Det fortsätter.
– Det är under utveckling hela tiden. En människa blir aldrig riktigt klar.

Hon jobbar hela tiden, säger hon. Men det är inte av tvång. Det är av lust. Hon beskriver skrivandet som något som får ta sin tid. Ibland kommer en låt snabbt. Ibland behöver den ligga kvar ett tag.
– Låter man det gå några dagar hör man hur det kan bli bättre. Sen bearbetar man vidare. Ända tills det är inspelat.

Och så kommer frågan om det “för ärliga”. Det som nästan blir för mycket. Py svarar ja direkt. Hon nämner en låt där hon sjunger om sin förestående död: Närmare döden idag.
– Det är man ju hela tiden tills det blir sanning.

Hon funderar över mottagaren: om någon som är dödligt sjuk hör den, hur tar den det? Finns det klacksparkar när man är mitt i det grymma? Men hon landar i något viktigt:
– Man får inte vara rädd heller när man skriver. För då blir det att man recenserar sig själv lite väl hårt.

Det är som en hållning hos henne. Att inte backa när det blir svårt. Det är nog därför trösten i hennes texter känns sann.

Ord att hålla i handen

Py säger att hon återkommer till ett tema.
– Döden, säger Py och skrattar varmt.

Det låter hårt, men hon gör det inte hårt. Hon gör det sant.
– Jag skriver väldigt mycket om döden… man behöver titta på ämnet, både livet och döden och allt däremellan.

Hon pratar om hela livet. Om födelsen och om den unga som ska ut. Om kärlek som blir till familj. Om barn som växer. Om barnbarn som plötsligt är stora. Och så psalmerna. Hon skriver dem för att de ska bära.
– När jag skriver en psalm tycker jag att den ska vara tröstande och ge hopp. Och att den ska vara enkel så att alla kan sjunga.
Inte elitistiskt. Inte för ett fåtal.

Hon nämner doppsalmen Lilla Liv. Och så kommer Stad i ljus.
– Just nu är det den mest sjungna låten i alla kategorier… den sjungs hela tiden.

Hon beskriver hur den dyker upp överallt: före matcher, när adventsljus tänds, i studentringar på kvällar.
– Låten är mycket större än vad jag är.

Hon säger också att många inte vet att hon skrivit både text och musik. Att många tror att Tommy Körberg skrivit den.