Det var ett av många steg som ledde vidare. Det avgörande ögonblicket kom några år senare.

Dagen då allt vände

Frågan om det funnits ett avgörande ögonblick behöver han inte fundera länge på.
– Ja, det finns ett väldigt tydligt. Wilson Pickett skulle spela på Konserthuset 1969. Jag gick in bakvägen och uppför trappan. Där mötte jag en person från konsertbyrån. Wilson hade tappat bort sin basist i Paris och skulle göra två konserter på Konserthuset. Då fick jag frågan: ”Kan du hoppa in och spela bas?” Javisst, sa jag.

I publiken den kvällen satt bland andra Jerry Williams och Lasse Samuelson.
– De där två konserterna med Wilson Pickett gjorde att jag kom in hos Lasse Samuelson. Det blev mitt stora genombrott som musiker. När jag började jobba med Lasse började telefonen ringa direkt.

Genom Lasse Samuelson fick Mike sitt stora genombrott som studiomusiker. Lasse var arrangör och producent i slutet av 1960-talet.
– Det började med honom och hans band 69. Genom dem kom jag in i studion där jag jobbade under hela 70- och 80-talet. Det var också så jag kom att spela med ABBA.

Vägen in i ABBA

Relationerna fanns där redan innan gruppen slog igenom.
– Jag kände både Björn Ulvaeus och Benny Andersson redan i mitten av 60-talet, när vi spelade i olika popband. Vi hade träffats ute på turné.

Sedan blev de producenter på Polar Records och då var Mike en av de första musikerna de anlitade.
– Det första vi gjorde var med Frida. Sedan blev det Agnetha och efter det ABBA.

Han räknar upp kärntruppen av musiker.
– Det var Rutger Gunnarsson och jag på bas, Janne Schaffer, Ola Brunkert och Lasse Wellander. Det var inte så många musiker som jobbade med ABBA under 70- och 80-talet.

En arbetsdag när ABBA skapade sina hits

Frågan många bär på är hur det faktiskt såg ut i studion när låtarna växte fram. Mike beskriver en vanlig dag.
– Inspelningarna var väldigt strukturerade. Vi började klockan tio. Då satt Björn med en akustisk gitarr och Benny vid pianot. De spelade låten och Björn sjöng texten. Den var inte alltid klar och ingenting var helt bestämt. Alla kom med förslag.

Dagarna var långa, men aldrig nattpass.
– Sedan höll vi på till fem–sex på kvällen. Vi var aldrig där på nätterna och spelade, men det kunde ta en hel dag att göra bakgrunden till en enda låt.

För honom och trummisen handlade mycket om att hitta rätt grund.
– För oss handlade det om att få bas och trummor rätt för just den låten vi jobbade med. Vi provade olika saker som tango och vals och bytte tonarter tills de var nöjda. Oftast var det Björn som sa: ”Åh, så ska vi ha det.”

Sångerskorna dök upp senare i processen.
– Vi såg egentligen aldrig Agnetha eller Frida i studion. De kom in senare och gjorde sina sångpålägg. Sedan la Benny på fler synthar och gitarristerna fyllde på med sitt.

Frihet i studion

Det som skiljde ABBA-inspelningarna från mycket annat var friheten för musikerna.
– Då var det bara Björn och Benny i studion tillsammans med bas, trummor och gitarr. Vi hade helt fria händer. Benny satt vid pianot men sa aldrig att vi skulle spela på ett visst sätt. Rutger och jag kom in som basister och formade våra egna basslingor till låtarna.

På många andra inspelningar styrde arrangemang på noter det mesta. Ofta fanns det en arrangör som kom med färdiga noter, och då spelade musikerna efter dem.
– Men här var det helt fritt. Lyssnar man på en ABBA-låt är det vi som har kommit fram till vad vi ska spela. Sedan var det Björn som sa: ”Så ska du spela. Det här behåller vi.”

Han minns särskilt en inspelningsdag.
– När vi gjorde I Do, I Do, I Do, I Do, I Do började Benny spela. Jag tänkte att det här måste vara en riktig dansbandslåt. Jag la en dansbandsbas vid elvatiden och sedan provade vi olika saker hela dagen. Vid fyratiden spelade jag samma bas som från början. ”Den ska vi ha”, sa Björn. Mike skrattar åt minnet.

Känslan i rummet när The Winner Takes It All föddes

Bland alla låtar finns en som betyder lite extra.
– Min favoritlåt med ABBA är The Winner Takes It All. Jag minns den dagen i studion. Man kände att den här låten skulle bli stor. Det var en tid när Björn och Agnetha var på väg att separera och det märktes i texten, ”the winner takes it all, the loser standing small”. Det var mycket känslor i rummet redan då.

Känslan sitter kvar än i dag.
– Även när vi spelar den på scen i dag kan jag fortfarande bli lite rörd av texten. Det är en fantastisk låt.

ABBA överallt i världen

Även om han aldrig var med på turné med ABBA finns musiken med honom överallt. Det var den andre basisten Rutger Gunnarsson som reste med bandet.
– Jag har varit i USA och i Kina, jag har rest över hela världen. Ofta när jag har gått in i en affär har jag hört Mamma Mia eller Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) i högtalarna. Då har jag tänkt att det är ju jag som spelar. Att stå där på andra sidan jordklotet från Sverige och höra det gör mig stolt.

Han spelar bas på många av ABBAs låtar, bland andra Super Trouper, SOS, The Winner Takes It All, Does Your Mother Know och Bang-A-Boomerang. Samtidigt har han alltid sett sig själv mer som arbetande musiker än stjärna.
– Jag har aldrig sett mig själv som något stort. Kanske är det därför jag har känt mig ganska bekväm i allt.

Band, vänskap och Badrock

Under 80-talet formades också viktiga samarbeten och vänskaper.
– Jag har blivit väldigt god vän med Janne Schaffer, Lasse Wellander och trummisen Roger Palm. Det har format mig som människa. Jag har alltid haft stor respekt för dem och fått samma tillbaka. Det har betytt mycket. Det gäller också tiden med artisterna jag jobbade med under 80-talet, som Björn Skifs.

Just samarbetet med Skifs lyfter han gärna fram.
– Det var roligt att spela med Björn Skifs. I mitten av 80-talet gjorde vi Badrock på Öland och sedan blev det turné över hela Sverige. Det var olika artister varje år och vi hade väldigt kul på vägen. 2016 hade vi 30-årsjubileum.

Genom åren har det blivit många olika band. Ett som ligger honom varmt om hjärtat är Low Budget Blues Band, med bland andra Mats Ronander och Lasse Wellander.
– Vi gjorde några turnéer och det var väldigt roligt att få spela den sortens musik. Något helt annat jämfört med ABBA. Det svängde som bara den.

Night rider-livet

När han pratar om turnélivet återkommer han ofta till det sociala. Är man ute fyra–fem veckor med ett gäng på turné är det viktigt att stämningen är god, att det inte blir bråk och att alla är trevliga mot varandra.
– Jag tror aldrig att jag har varit i bråk med någon på turné. Jag är en ganska social person när jag är ute.

Ibland blir livet på vägen ännu tätare. Då är de tvungna att ha så kallad night rider, när de jobbar en hel vecka och bor i bussen. I USA är det ofta långt mellan konserterna och de åker hela natten till nästa spelställe.
– Då lever vi väldigt nära varandra, ofta tillsammans med familjerna. Då blir det extra viktigt med det sociala.

Han beskriver hur en sådan buss ser ut inifrån.
– I mitten av bussen är det dubbelsängar ovanpå varandra, oftast tio stycken. Där framme finns ett litet pentry och längst bak en lounge där man kan sitta efter giget. Man kanske tar en öl tillsammans och sedan går alla och lägger sig. Man kommer väldigt nära varandra. När vi bor på hotell är det inte samma sak. På night rider-bussen känns det mer som en familj.

Egen publik, eget namn

Efter alla år som studiomusiker och basist bakom andra artister kom också perioder då han stod mer i centrum själv. Han har spelat med många band genom åren, och 1983 hade han ett band som hette Little Mike and the Sweet Soul Music Band. Då blev han lite mer artist än musiker.