När bilden av en själv förändras
Hon slog igenom stort med Självkänsla nu! 2005 och har sedan dess hjälpt tusentals människor genom coaching, utbildning och föreläsningar. Viljan att förstå sig själv och andra har följt henne genom hela livet och driver henne fortfarande.
Här möter du Mia Törnblom, som berättar om livet hon lever idag. Och hur bilden av henne själv har förändrats genom åren.
Foto: Pressbild
Mia Törnblom,
att inte längre vara på väg
Hon har levt många liv i ett och samma liv. Snabb, målmedveten. Velat mycket, gjort mycket, tagit stort ansvar. Men något har förändrats. Inte ambitionen. Inte kraften. Något annat har kommit närmare. Tid och närvaro. Ett lugn som inte behöver bevisa något. Kanske är det först nu när tempot har saktat ner som hon faktiskt lever som hon vill.
Att välja ett annat tempo
För ungefär ett år sedan tog hon och hennes man ett beslut: att gå in i det hon kallar livsnjutarfasen. Halva tiden i Spanien, halva i Sverige. Fortsätta arbeta, men inte låta jobbet styra allt.
Hon är 59 år nu och beslutet kom i tid, innan det började slita.
– Jag befinner mig på den absolut bästa platsen någonsin. Jag lever precis som jag vill.
För henne handlar den här fasen om tid och frihet. Lagom med jobb, roliga uppdrag, två hem och ett tempo som inte längre går för fort.
Att börja dagen långsamt
När under en vanlig dag är hon som mest i sig själv?
Nästan hela tiden, säger hon.
Hon märker när något drar iväg, när det blir för mycket. Då stannar hon upp. Andas. Känner efter vad som hände och varför.
Hon har jobbat med människor länge, coachat, utbildat, tränat.
Förr började dagarna tidigt. Ofta på väg någonstans, i möten.
Nu ser morgnarna annorlunda ut. Långsammare. Mjukare.
– Nu har jag tio som start.
Att inte vilja vidare hela tiden
Det hon inte vill skynda förbi just nu är inte det stora. Inte det man berättar om i efterhand. Snarare det som händer däremellan. Tiden från en sak till nästa. Promenader, middagar, att bara vara.
– Att verkligen uppskatta tiden, det som finns innan jag går vidare.
Det är så hon lever just nu.
– Jag har inga större saker som behöver hända för att jag ska känna att det är härligt att leva. Just nu är allt väldigt vilsamt och skönt.
Tiden däremellan har fått större plats.
Foto: Privat
När bilden av en själv förändras
Med åren har något i hennes självbild mjuknat.
– Jag har blivit ödmjukare genom åren, i hur jag ser på mig själv.
Samtidigt har hon aldrig sett sig som konflikträdd. Tvärtom.
– Jag har alltid tänkt att jag inte är konflikträdd. Är det något som känns fel så tar jag tag i det direkt.
Men så kom en annan insikt.
– Men det var visst också en form av konflikträdsla. Jag hade bara en annan strategi. Gick upp i varv, styrde upp.
Det blev en aha-upplevelse. Att bilden hon haft av sig själv inte riktigt stämde.
Hon tycker om att bli äldre. Inte för att allt blir enklare, men för att mycket blir lättare. Hon blir klokare, säger hon. Samtidigt går det inte att blunda för kroppen. Den är inte lika snabb längre.
– Ska jag gå ut och jogga behöver jag en lång promenad först.
Hon skrattar när hon säger det.
Hon har fått träna på att stanna upp. Att inte svara direkt på mejl.
Effektivitet har länge varit hennes naturliga läge. Men ibland är det klokare att låta det vänta.
Foto: Pressbild
När hon får en idé så kör hon
Det finns en sida hos henne som inte har förändrats. Får hon en idé är det svårt att stoppa henne.
– Jag har både en stark livskraft och en närhet till hybris.
Lust och idéer har fått styra mycket. Det går fort ibland. Hon tänker inte alltid efter. Hon bara gör.
Hon berättar om ett halvmaraton hon sprang. Tiden var inget särskilt. Men stoltheten efteråt var så stark att hon tänkte: nu ska jag skriva en bok om det här.
– När jag väl landat insåg jag att det såklart finns väldigt många människor som är mer lämpade att skriva en bok om löpning. Men får jag lust för något finns det inget som stoppar mig. Då kör jag.
Hon kan fortfarande gilla sin hybris. Gilla att bli uppfylld av något. Men hon märker tidigare om andra hänger med i tempot.
Foto: Privat
Att vara densamma i alla rum
När känner hon sig som mest bara Mia?
Svaret kommer direkt.
– Det gör jag hela tiden. Jag kan inte vara någon annan.
Det får hon ibland höra som en komplimang, att hon alltid är som hon är. Olika uppgifter, olika sammanhang, olika roller – men alltid hon.
Samtidigt kan hon i sociala sammanhang hålla tillbaka, inte av osäkerhet utan av respekt.
– Vi finns ju tillsammans med andra människor. Det kan inte bara handla om vad jag har lust med.
Hon beskriver sig som bra på att prata, men ännu bättre på att lyssna. Lyhörd.
Med dem som står henne närmast behöver hon inte anstränga sig. Inte tänka. Men även i arbetet är hon densamma.
Att rädda livet på sig själv
När hon blev nykter för trettio år sedan började något som fortfarande pågår. Eller kanske snarare ett sätt att leva.
Hon beskriver sig som extremt medveten om sina styrkor, brister och behov.
Varje kväll sedan dess har hon stannat upp.
Sett på det som inte var bra och vad hon lärde sig. Vad som var bra. Vad hon är tacksam för. Vad hon behöver hjälp med.
– Om jag ser att jag tre kvällar i rad skriver intolerant, då vet jag att jag inte plötsligt blivit omgiven av idioter.
Då vet hon att det är hon som tagit på sig för mycket. Att något behöver förändras.
Det handlar inte om att leta fel, säger hon, utan om att se sin egen del i det som händer. Vad man kan lära sig och påverka.
När hon får frågan om skillnaden mellan att utvecklas och att försöka fixa sig själv tvekar hon inte. Hon har aldrig försökt fixa sig själv.
– Jag behövde rädda livet på mig själv.
Det var mer än en förändring. Nästan som att bygga ett nytt hus, på en grund som först behövde bli stabil.
– Bara för att man jobbar med sig själv blir man inte av med sina brister. Men när de dyker upp slår jag inte på mig själv och tycker att jag borde ha kommit längre. Vill man fortsätta vara stark måste man fortsätta träna.
När det som inte är i harmoni visar sig
Det som inte är i harmoni i henne möter hon inte med självförakt. När något händer och slår för hårt försöker hon förstå. Ibland genom att skriva. Ibland genom att bara sitta kvar tills det klarnar.
Sorg. Självömkan. Rädsla. Ambition.
– Bakom all rädsla är det något jag vill.
Det kan handla om kontroll, trygghet, bekräftelse eller att ha rätt. När hon ser det blir det lättare att förstå vad som faktiskt pågår. Sedan ser hon på vad hon kan påverka. Gör det hon kan. Och släpper resten.
Att förstå människor utan att döma dem
Hon har alltid varit nyfiken på hur människor fungerar. När någon gör något märkligt stannar hon inte vid att det var konstigt eller korkat. Hon blir mer intresserad av varför. Vad som finns bakom.
Det som började som en hobby blev hennes yrke.
– De som väljer att bli coachade av mig vill utvecklas, de är ambitiösa och högpresterande. De kan ha hinder i form av beteenden, mönster, rädslor, brist på tålamod, självkännedom, metoder för självledarskap, kommunikaiton och acceptans. Då finns alla möjligheter. Det tycker jag är kul.
Hon pratar också om människor med en stark inre kritiker. Människor som aldrig riktigt tillåter sig att vara stolta eller glada. Där finns ingen rättvisa, säger hon. Fantastiska människor kan bära på en skoningslös kritik, medan andra rör sig genom livet utan att ifrågasätta sig själva trots att de borde.
Det är synd, säger hon. Men så ser det ut.
Foto: Privat
Vänskap, närhet och det som håller
De människor som står henne nära är riktiga vänskaper, säger hon. Människor som skulle stå kvar, men inte låta henne slippa undan sig själv när det behövs.
– De skulle aldrig inte spegla skiten ur mig när jag behöver det. Men de dömer inte. Det är skillnaden.
Hon berättar om en väninna som frågade om hon ville ha ett råd. Hon svarade nej. Då sa väninnan: då byter vi samtalsämne.
Och där förstod hon. Också det var kärlek.
I relationer som står henne nära är hon privat, i andra relationer personlig.
Och hon kan fortfarande bli förvånad när någon hon släppt in inte riktigt släpper in tillbaka. Som om vissa bär på så mycket att de inte riktigt vågar vara sig själva fullt ut.
För henne är livet för kort för det.
– Vi kan bli överkörda av en traktorjävel, ska man då hålla på och låtsas? Jag orkar inte låtsas. De dagarna är över.
Hon menar att när den inre tryggheten finns behöver man inte kompromissa bort sig själv.
Att vara två i det
Hennes syn på närhet har förändrats. I takt med att hon själv blivit tryggare har hon också kunnat komma närmare någon annan. Hon och hennes man har varit tillsammans i 21 år. Hon har aldrig varit så nära en person som honom.
Det har inte alltid varit lätt. Men det är den första relation där hon kunnat vara hela sig. I tidigare relationer var hon yngre, van att vara den starka. Nu mötte hon någon som var lika stark.
– Det är den första relationen där jag kan vara hela mig. Det blir intimare på ett annat sätt. Då är det inte en som bär, det är två.
De lever och driver två företag ihop.
Det är ett ansvar, säger hon. Men också en lyx. Att kunna planera sin tid tillsammans. Att bli imponerad av den man älskar flera gånger i veckan för att den har kommit på något smart. Att äta lunch tillsammans medan andra kommer hem sent, helt slutkörda.
– Vi har valt varandra för att vi gillar att vara med varandra.
För att det skulle fungera behövde de tidigt prata om det svåra. Vad händer om vi inte är överens? Vad är viktigast, jobbet eller äktenskapet?
För båda var svaret självklart.
– Det var inget snack om att det var äktenskapet.
De krockar och tycker olika, och det tror hon att många är rädda för. Men om det aldrig tar emot är det förmodligen någon som alltid ger sig, säger hon. Då missar man också den utveckling som kommer av att vara olika, se saker på olika sätt och lära sig att ”bråka ihop sig”.
En relation där båda får vara hela. Foto: Privat
Vad framgång är när det yttre får stå tillbaka
Vad är verklig framgång bortom det yttre?
– Tid, meningsfullhet, närvaro, trygghet, glädje.
Och mer än det:
– Att klara av att inte vara perfekt. Att hantera misstag.
När hon ser tillbaka förstår hon också värdet av sin livskraft, sin livsglädje och sin tro på sig själv. När hon skrev sin första bok var det någon som sa: tänk om ingen vill läsa? Och det hade aldrig ens slagit henne.
Spontaniteten finns kvar. Får hon en idé, då kör hon. Och blir det inte som hon tänkt sig kan hon leva med det.
– Jag vågar prova saker och är okej med att det inte blev som jag hade tänkt.
När gränsen blir tydlig
Det finns beslut som förändrar livet på riktigt. För henne var ett av dem att bryta med sin ursprungsfamilj.
– Det var mycket sorg.
Det väckte reaktioner, åsikter, förväntningar på hur relationer ska vara. Men för henne handlade det om något annat. En gräns.
– Nu är det nog. Det här går på bekostnad av mig.
Det fanns inget tvivel.
– Det var rätt, enormt smärtsamt och sorgligt men rätt.
Och ibland är det där modet finns. Inte i att det känns lätt, utan i att det känns sant.
Att inte vara på väg hela tiden
Idag är det tydligt hur hon ser på livet.
– Jag är inte på väg någonstans. Just nu är allt tillräckligt. Mer än tillräckligt.
Med åren har något blivit enklare. Det som tidigare kunde kännas stort eller överväldigande känns idag mer bekant.
– Det är sällan något sker som jag inte varit med om på något sätt.
Känslor som tidigare tog över är lättare att förstå nu. Sorg. Frustration. Ilska.
– Jag förstår snabbare vad det egentligen handlar om, och jag är fullt medveten om att en dag är allt slut. En dag finns jag inte mer, och jag vill ha varit närvarande, tagit vara på mitt liv och min tid nu samt vårdat de relationer jag har. Inte sen, då kan det vara för sent.
Det hon vill påminna sig själv om
Framåt finns inget behov av att bli någon annan.
– Jag vill fortsätta vara trogen mig själv.
När allt kommer ner till det enkla finns det några saker hon återvänder till.
– Att vara ödmjuk. Tacksam. Närvarande.
Och att ha tillit.
– Vad som än händer så klarar min man och jag det tillsammans.
När hon ser på vad som har format henne mest är svaret tydligt.
– Att jag blev nykter. Och allt arbete som följde med det. Och min relation till min man. Jag har mött mig själv fullt ut i det.
Hon blir tyst en stund.
– Jag är väldigt stolt över den relationen vi har. Och enormt tacksam. Jag vet att alla inte har turen att träffa rätt.
Det betyder inte att livet inte skakar ibland. Att saker inte känns stora i stunden. Men perspektivet finns där. Att det som idag känns överväldigande förändras med tiden. Blir hanterbart. Blir förståeligt.
– Om några månader är det som händer bara ett minne. Eller en erfarenhet.
Artikeln publicerades den 3 april 2026.
Läs också: Jan Johansen till sista andetaget
Läs också: Åsa Jinder: Av längtan till sig själv
Läs också: Maria Möller om mötet, scenen och tystnaden efteråt