Ett konstnärskap nära livet

 

Hon har arbetat med metall sedan mitten av 1990-talet och gjort sig ett namn internationellt. Marie Louise Kold är född i Århus och bor och arbetar i skånska Baldringe. Hennes verk finns i privata samlingar runt om i världen.

 

I den här intervjun möter du konstnären Marie Louise Kold. Hon berättar om materialet som blev hennes. Om skapandet och om det som fortfarande driver henne vidare.

 

Hon öppnar också upp om sitt privatliv. Om året då mycket förändrades. Om vägen till kärleken och till ett nytt hem. Tillsammans växer ett porträtt fram av en konstnär som arbetar med metall, men lika mycket med minne, närvaro och känsla.

 

 

 

 

Marie Louise Kold i Människor och ögonblick.

Foto: Emma Larsson

Marie Louise Kold 

och det som lever i metallen

Det är en stark tid i Marie Louise Kolds liv just nu. En sådan period när mycket är på plats samtidigt som allting rör sig. Hon säger att hon nästan får nypa sig i armen. Det är bra på alla fronter, men det är också intensivt. Kanske är det därför hon oftare säger nej nu. Inte av tvekan, utan för att det hon säger ja till måste få bli bra. Just nu är ett stort verk på väg till Malta, där hon snart ska inviga sin skulptur. Och efter det vill hon tillbaka till något mer öppet igen. Till kopparhögarna. Till leken. Till lusten.

Marie Louise Kold arbetar med porträtt av Martin Gren.

Arbete med porträtt av Martin Gren. Foto:Pressbild

Det börjar hos farmor

 

När Marie Louise Kold berättar om början, berättar hon inte om utbildningar eller mål. Hon berättar om farmor. Om landet i Danmark. Om en äng med kor mellan deras hus. Om hur hon sprang mellan benen på dem så fort hon kunde gå.

 

Inte för att fly hemifrån, säger hon. Där var hon också lycklig. Men farmor drog.

 

Farmor kallade sig aldrig konstnär, men det var hon. Hon arbetade med lera, målade och experimenterade med allt möjligt. De gick i skogen tillsammans och samlade stenar och pinnar. Hemma målade de på dem, klippte och klistrade i kartong.

 

– Där var inga regler.

Ethereal Volcanism av konstnären Marie Louise Kold.

Ethereal Volcanism, detalj. Foto: Pressbild

Farmor var också den första som såg henne. Men inte den enda. Också den övriga familjen såg något tidigt. Marie Louise tecknade porträtt och arbetade mycket realistiskt i sena tonåren. Men efter hand började något förändras. Det blev mindre viktigt att exakt kunna känna igen det hon såg, och viktigare att det kom rakt från hjärtat.

 

Det var inte alla som förstod. Några tyckte att det var finare förut, när det syntes tydligare vad det föreställde.

 

– Jag kände att jag måste bara göra det här, jag måste följa hjärtat.

 

 

 

 

Redan som fyraåring tog farmor med henne till konstmuseum för första gången. Mellan sjutton och arton tillbringade hon ett år i USA. Då blev det tydligare att det här inte bara var något hon tyckte om. Hon hade bild en timme om dagen, läxor i ämnet och en lärare som var fantastisk. Där kunde hon fördjupa sig ännu mer i det som hon redan hade haft med sig sedan barndomen.

 

– När jag kom hem från USA kände jag att det här kan jag inte släppa.

 

Det var då hon började söka in på konstutbildningar.

 

Foto: Emma Larsson

Höstdagen i metallverkstaden

 

Hon hade redan rört sig mot konsten då, men det avgörande ögonblicket kom på Lunds konstskola. En höstdag 1997 gick hon in i metallverkstaden för att leta efter en hammare. I stället fick hon syn på sin första tryckplåt.

 

Några månader tidigare hade hon arbetat med koppartryck. Hon tyckte om processen, att göra fördjupningar i plåten, gnida in färg och låta bilden överföras till pappret. Hon tyckte om att ha händerna i det hon gjorde. Att det var hon själv som gjorde arbetet. Men den där dagen var det något annat som hände.

 

Plåten hade glöd. Djup. Liv.

 

Hon trodde att hon skulle få sitt bästa tryck någonsin. Men när trycket väl kom ut fanns det viktiga inte där. Det låg kvar nere i metallen, inte uppe på ytan. Besvikelsen hann komma först. Sedan något annat.

– Jag blev jättebesviken när jag stod och tittade på mitt tryck, tills jag insåg att det är plåten jag ska jobba med. Där har vi det. Det är det som är materialet. Det var som ett förälskelserus. Jag var som i en egen värld, på ett moln, hur länge som helst.

 

När hon talar om metallen märks det att den fortfarande har ett starkt grepp om henne. Trots allt som talar emot. Att hon skadar sig. Att hon fortfarande har en hög plåsterbudget. Att materialet är tungt, besvärligt och dyrt.

Book of Alchemy av konstnären Marie Louise Kold.

Book of Alchemy, detalj. Foto: Privat

Marie Louise Kold i ateljén.

Marie Louise Kold i ateljén. Foto: Pressbild

Material med egen vilja

 

Det var inte helt självklart att det skulle bli just hon och metallen. Marie Louise Kold beskriver sig själv som en människa som gärna planerar, som vill gå från A till B, ha kontroll och kunna förutse.

 

– Det här materialet kommer med så mycket eget. Ibland blir det som en dialog eller ett bråk, för vi vill inte alltid samma sak.

 

Kopparn, mässingen, bronset, plåten, allt det hon arbetar med bär på ett motstånd. En egen vilja. Något som inte låter sig styras helt.

– Det är som att tämja ett vilt djur.

 

Och hur långt man än kommer, säger hon, finns det alltid något kvar som är vilt.

 

Kanske är det därför kärleken till materialet aldrig har tagit slut. För att rätt material aldrig riktigt går att bli färdig med. Hon säger att människor ibland frågar var hon hittar sin inspiration, men för henne handlar det mindre om att jaga inspiration och mer om att ha hittat rätt material.

– Hittar man rätt så förgrenar det sig. Ju djupare man kommer, desto mer finns där att upptäcka.

 

Hon talar om att stå med en fot i flera årtiondens erfarenhet och ibland med den andra ute på rätt tunn is. Om att inte fråga sig vad hon redan behärskar, utan vad idén kräver.

 

Innan något hade hänt

 

Hon säger att hon inte har tvivlat på sin väg, men att hon har kämpat. Det är en viktig skillnad. 

– När jag var 27 och det var lite äldre människor i kultur- och konstvärlden som kanske inte själva hade lyckats så bra som de tyckte att de förtjänade, så upplevde de nog att de gjorde mig en tjänst genom att berätta hur svårt det är.

 

Hon hade ännu inte lyckats någonstans. Hon sålde ingenting. Hade inte kommit in på jurybedömda utställningar. Hade inga stipendier. Inga yttre tecken på att hon var på väg åt rätt håll.

 

– Då var det oerhört svårt att hålla fast i övertygelsen, för det enda jag hade var bevis på att de hade rätt. Jag hade noll, förutom en känsla av att det ska gå.

 

Och det gjorde det.

Marie Louise Kold i ateljén.

I ateljéns runda fönster. Foto: Pressbild

Att hitta hem på mer än ett sätt

 

När hon talar om de ögonblick som format henne mest nämner hon farmor och den där regniga oktoberdagen i metallverkstaden. Men också våren 2019. Då hade hon skilt sig, vuxit ur sin ateljé i Malmö och börjat längta efter något annat. Efter större rymd. Efter stora träd. Efter natur. Hon är uppvuxen på landet och har aldrig varit någon stadsmänniska, säger hon. Så sommaren 2019 började hon leta efter ett hem ute i det gröna, en plats att bo på men också en större ateljé. Hon letade efter byggare och arkitekt. Hon letade inte efter kärleken.

 

När hon skilde sig tänkte hon att hon nog var lite av en ensamvarg. Att det visserligen hade varit mycket fel i det förhållandet, men att det nog finns något fel i alla. Att man kanske får köpa det där skavet om man vill ha ett förhållande. Och det ville hon nog inte.

Men det var också då Simon kom närmare in i hennes liv. De hade känt varandra i några år, träffats en handfull gånger och haft lite kontakt på distans. Den hösten sågs de mer. Utan att leta, och utan att tänka det, blev det rätt.

 

– På den nivån att jag tänkte att nu är det rosa glasögon, men det är sju år sedan snart. Att det är möjligt att ett förhållande inte skaver och inte kostar, det nyper jag mig fortfarande i armen för. Och det har fått mig att lyfta blicken och tänka: kan livet vara så här, och vad mer är då möjligt?

 

Och Simon kom också att betyda något i arbetet, utan att hon hade sökt det heller. Hon säger att han är helt fantastisk. Fin på många vis, men också väldigt användbar, som hon uttrycker det med ett skratt. Han är professor i kemi. Det var tur, säger hon, att hon hade alla åren innan dess. Att hon hann hitta sin egen väg först. Hans område var inte metall, men när han väl började tillämpa fyrtio års erfarenhet på hennes material öppnade sig ännu fler möjligheter.

 

– När jag säger att jag inte förstår det här. Att jag gör samma sak två gånger och ändå får olika resultat. Då kan han ibland säga vad det beror på. Och annars säger han: ja du, det vet jag faktiskt inte. Då kan han lägga tre veckor i min ateljé, där han har ett laboratorium också, och bara stå där och göra experiment.

Marie Louise Kold tillsammans med Simon i ateljén, där samtal, material och experiment möts.

Marie Louise Kold tillsammans med Simon i ateljén, där samtal, material och experiment möts. Foto: Privat

Och så kom huset. Det elfte i hennes husjakt. Knappt en timme öster om Malmö. När hon klev in genom dörren flyttade hon in känslomässigt och mentalt redan där, trots att hon ännu inte hade vunnit budgivningen. Efter tjugo år i en lägenhet i Malmö var det som om kroppen redan visste.

 

– När min syster och jag kör härifrån efter två timmars visning pratar jag redan om det här huset som hemma. Och om stället i Malmö som lägenheten.

 

Hon beskriver det som ett ögonblick av att bara slå rot. Att bara känna att det här var hemma. Så totalt hemma. Inga grannar. Djur runtomkring. Skog, stora träd och Sveriges största anlagda våtmark framför huset.

 

Att vara mer sig själv

 

I ateljén går det inte att skilja människan från konstnären, säger hon. I hennes fall går det inte att lägga privatpersonen åt sidan när arbetsdagen börjar. Gör hon det blir det ingen bra konst.

– Jag måste vara extra mig själv i skapandet om det ska bli bra.

 

Det är också där något annat tar över. Inte ett annat jag, men en annan rytm. Ett annat sätt att vara i tiden.

– I ateljén är det fullt fokus på processen och det kreativa. Och fast att jag är kontrollmänniska kan det bli kaos med plåthögar och verktyg. Där kan jag vara den lite mer stereotypa konstnären, den som är tidlös och kan glömma både tid och veckodag. Jag har till och med vid något tillfälle signerat ett verk med fel årtal.

Ateljén i Baldringe. Foto: Pressbild

Men utåt ser det annorlunda ut. De yttre ramarna är medvetna. Nästan stränga.

 

– Jag har väldigt strikta ramar utåt. Jag tänkte tidigt att jag inte kan vara konstnären som dyker upp till ett möte en halvtimme för sent. Jag kan inte heller vara den som har ett kontrakt skrivet halvdant på en servett, eller som inte minns vad vi kom överens om.

 

Den bubblande kreativa processen får finnas, men den får också hållas.

 

– Det fungerar inte att vara i ateljén och tänka strategi, utan där är det bara känsla. Men när verket är klart kan man tillämpa lite strategi. Det blir inte mindre konst för att man tillämpar strategi efteråt.

Sten, koppar och minne

 

Hon berättar att verket Legacy är på väg till Malta och att det har sin utgångspunkt i mordet på journalisten Daphne Caruana Galizia 2017 på Malta. Malta är inte någon slump för Marie Louise. Hennes exman är därifrån, och mellan 2011 och 2019 bodde hon där tre till fyra månader om året.

 

När hon fick frågan om att göra ett verk till Maltas konstsamling visste hon att hon ville arbeta med koppar och maltesisk kalksten. Kalkstenen var tvungen att vara därifrån. Det fanns ingen plan B.

 

Marie Louise Kold med verket Legacy, skapat i koppar och maltesisk kalksten. Foto:Pressbild

– Det var tvunget att vara äkta vara.

 

Stenen transporterades till hennes ateljé. Hon högg en krater och djupa sprickor i den. Det var ett fysiskt arbete, och egentligen inte alls hennes material från början. Men under processens gång blev det också det.

– Det var väldigt känslomässigt att ha stenen i ateljén, att röra vid den och få ha en bit Malta här.

 

Och det var känslomässigt att skicka iväg den igen.

 

– Men den ska ju hem igen. Och jag tänker att om det hugger lite i hjärtat, då har jag gjort rätt. Då har jag gjort ett bra jobb.

 

När hon talar om att arbeta med starka teman väjer hon inte.

– Det kostar känslomässigt, men det hade kostat mer att inte göra det.

 

Sedan citerar hon Nietzsche.

 

– Vi har konst för att överleva verkligheten.

I skogen. I ateljén.

 

Framåt är det fortfarande lusten och nyfikenheten som driver henne. Att lyssna efter vad hon faktiskt vill lära sig. Vad hon inte kan låta bli att göra.

 

Koppar, mässing och brons, säger hon och skrattar. Det kommer vi inte ifrån. Och det tredimensionella fortsätter att dra.

 

– Jag har tankar som måste ut genom fingrarna och ut i verkligheten innan jag vet om det som finns i huvudet och hjärtat också fungerar.

 

Och på frågan om var hon känner sig som mest sig själv svarar hon:

– I skogen, i ett träd. Och i ateljén.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Artikeln publicerades den 9 april 2026.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs också: Caroline af Ugglas om skapande och sårbarhet – ”Defekten är effekten”

 

Läs också: Thomas Di Leva om livet, musiken och de tre år som väntar

 

Läs också: Åsa Jinder: Av längtan till sig själv

 

 

 

 

© Människor och ögonblick. Alla rättigheter förbehållna.

Vi behöver ditt samtycke för att kunna hämta översättningarna

Vi använder en tredjepartstjänst för att översätta innehållet på webbplatsen, vilken kan samla in uppgifter om dina aktiviteter. Läs informationen i integritetspolicyn och godkänn tjänsten för att hämta översättningarna.