Material med egen vilja

Det var inte helt självklart att det skulle bli just hon och metallen. Marie Louise Kold beskriver sig själv som en människa som gärna planerar, som vill gå från A till B, ha kontroll och kunna förutse.

– Det här materialet kommer med så mycket eget. Ibland blir det som en dialog eller ett bråk, för vi vill inte alltid samma sak.

Kopparn, mässingen, bronset, plåten, allt det hon arbetar med bär på ett motstånd. En egen vilja. Något som inte låter sig styras helt.

– Det är som att tämja ett vilt djur.

Och hur långt man än kommer, säger hon, finns det alltid något kvar som är vilt.

Kanske är det därför kärleken till materialet aldrig har tagit slut. För att rätt material aldrig riktigt går att bli färdig med. Hon säger att människor ibland frågar var hon hittar sin inspiration, men för henne handlar det mindre om att jaga inspiration och mer om att ha hittat rätt material.

– Hittar man rätt så förgrenar det sig. Ju djupare man kommer, desto mer finns där att upptäcka.

Hon talar om att stå med en fot i flera årtiondens erfarenhet och ibland med den andra ute på rätt tunn is. Om att inte fråga sig vad hon redan behärskar, utan vad idén kräver.

Innan något hade hänt

Hon säger att hon inte har tvivlat på sin väg, men att hon har kämpat. Det är en viktig skillnad. 

– När jag var 27 och det var lite äldre människor i kultur- och konstvärlden som kanske inte själva hade lyckats så bra som de tyckte att de förtjänade, så upplevde de nog att de gjorde mig en tjänst genom att berätta hur svårt det är.

Hon hade ännu inte lyckats någonstans. Hon sålde ingenting. Hade inte kommit in på jurybedömda utställningar. Hade inga stipendier. Inga yttre tecken på att hon var på väg åt rätt håll.

– Då var det oerhört svårt att hålla fast i övertygelsen, för det enda jag hade var bevis på att de hade rätt. Jag hade noll, förutom en känsla av att det ska gå.

Och det gjorde det.