En bra plats och en siffra som inte går att förstå

Maria Möller befinner sig på en väldigt bra plats i livet, både privat och yrkesmässigt. Hon har precis fyllt 60. Och det är inte siffran i sig som gör något med henne. Det är allt den bär med sig. Att det var fyrtio år sedan hon stod på scen professionellt för första gången. Att tiden plötsligt blir synlig.
– Jag började reflektera kring att jag nu är i den här åldern jag är i. Och på hur mycket jag har gjort. Vad jag har fått vara med om. Och alla människor som jag har träffat i mitt liv.

Hon säger människor som om det ordet är tyngre än allt annat.
– Samtidigt är det jättesvårt att förstå siffran.

Absolut Möller när skapandet får andas

När Maria Möller gör sina föreställningar i eget namn är hon med från början till slut, från ax till limpa. Mellan dem gör hon mycket annat, konserter och allt möjligt. Men i de här produktionerna finns en annan sorts frihet.
– Produktionerna i eget namn, där har jag helt fria händer att skapa precis vad jag vill. Jag har också möjlighet att bjuda in personer att samarbeta med som jag väldigt gärna vill arbeta med.

Den här gången har det känts särskilt roligt, säger hon.
– Samarbetena med dem jag arbetar med har varit och är väldigt lustfyllda. Och detsamma gäller skapandet.

Ingen som uppmuntrade, ingen som bromsade

Maria Möller kommer från en arbetarfamilj och hade tidigt ett intresse som ingen annan i familjen delade. Hon växte upp i en liten by i Västerbotten, utan teaterskola i närheten och utan något självklart sammanhang runt det hon drogs till.
– Det var ingen som uppmuntrade mig men heller ingen som bromsade mig.

Det är stöd utan ord. Och ensamhet utan ord.

Senare kom teatern, och människor som såg henne när hon väl var där.
– Mina första tio år som jag jobbade med teater. Då jobbade jag både på scenen men också runtomkring.

Hon är glad för det.
– För sen när jag skulle göra mina egna produktioner så visste jag hur allting går till.

Ingrid Stålne och ett “nej” som blev en väg

En av de personer som kom att betyda oerhört mycket för Maria var sångpedagogen Ingrid Stålne. Det mötet ägde rum när hon jobbade på länsteatern i Växjö. Det började med att Maria gjorde en drift med opera på skoj och en skådespelerska hörde det.
– Du har ju talang för det där, du borde ju ta sånglektioner. Jag vet en jättebra pedagog.

Maria svarade direkt.
– Nej. Inte operasångare, sa jag.

Hon tog mod till sig och gick ändå, och träffade Ingrid Stålne. Där började en ny karriär för Maria Möller. Ingrid hörde vad som fanns där. Att här fanns en talang, men en talang som behövde jobbas på. Och så kom den klassiska musiken in i hennes liv. Det var så det började. Men sedan länge är det inom pop, rock, soul och även jazz hon uttrycker sig.

Det som sitter i kroppen

Hon säger att hon inte visste från början att hon skulle imitera andra. Hon tyckte om dialekter, och det kom undan för undan. När hon gjorde sin första egna uppsättning år 2000 upptäckte hon något. Hon kunde laborera med sin röst och hon kunde låta likt andra. Och hon började arbeta med hur hon skulle kunna utveckla det. För Maria handlar det inte bara om att härma en röst eller en dialekt.
– Jag behöver känna mig som den människan som jag ska göra. Och när jag känner att jag är den, det är då jag hittar karaktären.

Hon pratar om tempo. Om språkbruk. Om kroppsspråk.
– Pratar personen långsamt, pratar personen snabbt… hur ser kroppsspråket ut.

Det är detaljerna hon letar efter.
– Jag imiterar alltid utan yttre attribut. Då kan jag gå blixtsnabbt från en till en annan, och därför måste de sitta i min kropp.

Hon säger att hon har lätt för att ta in en människa. Göra en bild. Hur någon pratar. Hur den ser ut. Hur den rör sig. Hon gör det med alla hon möter. Och ibland möter hon människor som inte tar in andra helt fullt.
– Jag kanske ibland tar in nästan för mycket, för att det intresserar mig.

Det är något med hur vi kommunicerar. Med de verktyg vi har. Och hur olika vi använder dem.

Intuitionen och den snabba scanningen

Hon säger att hon med åren lärt sig att lita på intuitionen.
– För ofta stämmer den väldigt bra. När vi möter en ny människa och tar den i hand gör vi en snabb scanning.

Hon säger att hennes intuition är bra när hon tar den för vad den är. Inte mer. Inte mindre.
– Och samtidigt: ibland behöver man vidga den.

Första intrycket rymmer sällan hela människan.

Att stå lite vid sidan om

Hon beskriver att mingel inte riktigt är hennes miljö. Hon tror att man kan uppleva att hon är bra på det, att hon “funkar”, men inuti blir det för mycket.
– Det är mycket ljud och flyktiga möten. Jag hinner inte med, det är så mycket.

Hon kan tycka att det är jättekul, som en filmpremiär, med många vänner och kollegor. Men ändå är det inte riktigt hennes bästa miljö. Hon säger att hon har blivit mer ljudkänslig.
– Det ger mig mycket mer att samtala med få människor i lugn miljö.

Det är som om hon hela tiden återvänder till samma sak:
tempo.
rum.
tystnad.

Och också här handlar det om samma sak. Att hushålla med sig själv. Inte släppa ut allt i fel rum. Först vid entrén.

Här och nu och det som händer mellan människor

På scen ligger fokus på publiken. Hon beskriver den som kommunikativ och levande.