Jag är här – Louise Hallin om anknytning
och trygghet

Louise Hallin är en av landets mest välkända röster om barns psykiska hälsa och anknytning. Från TV och radio till tusentals samtal i vården har hon oförtröttligt stått på barnens sida. Här berättar hon om trygghet, närvaro och varför orden ”Jag är här” kan förändra ett liv.

En längtan att rädda världen
Redan som barn visste Louise Hallin vad hon ville. Det var aldrig karriär eller prestige som drev henne, utan något djupare.
– Jag ville rädda alla barn i hela världen. Jag var sådan i skolan och med mina kompisar. Jag har alltid varit en sådan person, säger hon och skrattar, med ett allvar som följt henne genom livet.

Från akuten till det inre livet
Louise började i den kroppsliga vården som akutsköterska och senare barnmorska.
– Akuten var en kontrast till det stilla lyssnandet, men fantastiskt lärorik. Sedan ville jag arbeta med människors inre liv, och där är jag kvar.

Efter ett långt yrkesliv fortsätter hon av ren nyfikenhet.
– Det är otroligt givande, och erfarenhet är den bästa grunden man kan ha.

Kropp och själ i samma rum
Intresset för beteenden och hur barndomen formar oss har alltid funnits där.
– Jag har läst mycket. Varför vi gör som vi gör fascinerar mig.

Med bakgrund som legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska, vårdlärare och legitimerad psykoterapeut bär hon en ovanlig kombination. För henne hör kropp och själ ihop.

– Den kroppsliga vården har varit en stor tillgång i psykoterapin.

Många som sökt sig till henne har haft fysiska besvär.
– Det kommer människor med diabetes, benproppar, högt blodtryck, struma och ibland oroande hjärtsymtom.

Hennes medicinska blick gör skillnad.
– Jag vet vart de ska vända sig och kan hjälpa dem in i vården när det kör fast.

Hon sammanfattar:
– De lider, utan tvekan. Ibland handlar det inte om psyket utan om kroppen.

Tryggheten börjar med orden: ”Jag är här”
På frågan om den djupaste formen av trygghet för ett barn svarar hon direkt:
– Jag är här. Det är den största tryggheten.

Hon beskriver anknytningens kärna: närvaro, upprepning och kärleksfulla beteenden.
– Oftast är det föräldrar, mor- och farföräldrar och syskon. De som träffar barnet ofta blir anknutna till den lilla människan.

Teknik kan hjälpa, men den kan inte ersätta det kroppsliga.
– FaceTime är fint för dem som bor långt bort. Men man måste dyka upp, prata ofta, och helst också ta på, lukta och omfamna.

Närvaron är grunden för all utveckling.
– Om pålitliga vuxna återkommer vänligt och med kärlek finns basen man växer ifrån. Inlärningen bygger på kärlek. Det kommer man längst med.

Kärleken är inte alltid stillsam.

– Vi blir arga på dem som är viktigast. Det avgörande är att reparera och försonas så att kärleken finns kvar.

”Inlärningen ligger på kärlek.”

När samhället springer för fort

Hur ger man barn trygghet i ett samhälle på högvarv?
– Det blir brister, men man gör så gott man kan.

Hon nämner danska arbetsplatser med förskola i samma lokaler.
– Föräldrar kan titta in. Barnen känner att kontakten finns där, också fysiskt.

Och så handlar det om tid.

– Stanna hemma tills barnen blivit några år. Gå inte för tidigt till förskolan. Att kvinnor skulle vara mest jämställda när de lämnar sina barn tidigt är en missuppfattning om vad barn och mammor behöver.

Tempot i vardagen skaver.
– Kvinnor i Norden är oerhört stressade. Ibland krävs stora beslut. Kanske lämna karriären om ekonomin tillåter. Ofta bygger familjen på två inkomster, och då rubbas närvaron.

Förskolan har sin roll, men inte anknytningens djup.
– Personal kan vara hur utbildad och vänlig som helst, men de kan inte knyta an på samma sätt. Det skapar störningar i vår moderna kultur.

När gemenskapen försvann
Louise återvänder till den samvaro hon själv upplevt.
– Förr fanns större kollektiv där hemmavarande kvinnor var mycket tillsammans. Man avlastade varandra. Till och med tandläkarbesök gick utan barnvakt.

Hon saknar naturliga mötesplatser för föräldrar.
– Öppna förskolor finns, men mest för riktigt små barn. Vi behöver fler självklara ställen att ses på.

När vuxna inte orkar vara närvarande
– När barnen blivit lite äldre försöker de trösta sig själva. Barn med mycket omsorg klarar korta stunder. De vänder sig till gosedjur eller låtsaskompisar. Ibland fungerar det.

Men hon ser gränsen.
– Om föräldrarna är deprimerade, oroliga eller sjuka blir de mentalt frånvarande. För ett barn är det som att ha en alkoholiserad förälder: man är där, men ändå inte.

Små barn förstår inte vad som sker.
– De blir rädda och försöker dra till sig föräldern med beteenden som upplevs som negativa. De skriker och tål inte separationer. Det kan bli en ond cirkel.

Förälderns viktigaste uppgift
Familjen är en hierarki där föräldrarna står högst.
– Deras uppgift är att skydda sina barn, ibland också från sig själva.

Stress är den största boven i dag och den skadar kontakten.
– När tempot dras upp tappar vi den känslomässiga närvaron som barn behöver. Det går att vända genom att sänka farten där det går: börja senare på förskolan om det är möjligt och ta hjälp av de närmaste.

Hon beskriver hur farmor kan vara med några timmar och sedan farfar, eller en bästa vän som familjen litar på. När det är de allra närmaste blir det sällan lika störande för barnet som med en utomstående. Sådana små justeringar minskar stressen och gör plats för det viktigaste: att vara där tillsammans.

När barn trycker bort det svåra
– När barn trycker bort det som händer är de rädda.

Därför måste man prata, också när läget är svårt.
– Säg: ”Nu har mamma och pappa för lite pengar, och vi är oroliga. Men det är inte ditt fel.” När man sätter ord på det lastar man av barnet direkt.

Detaljer ska undvikas.
– Säg inte sådant som otrohet eller äktenskapsgräl. Barn börjar grubbla och försöker rädda föräldrarna.

 Ge trygghet, inte ansvar.
– Fråga: ”Vi har stora problem som leder till det här. Vad tänker du?” Lyssna, följ svaret och svara anständigt.

Sammanfattningen är enkel:
– Ta bort trycket från barnet. Det här är inte något de orsakat.

När barn bär på skam
– Skam är det värsta man kan ge sina barn.

Känslan beskriver hon så här:
– Skam ger impulsen: ”Jag måste bort härifrån.” Som att stå naken på en sportarena. Total utsatthet. Barn kan inte hantera det.

Reaktionerna varierar.
– I bästa fall blir de arga och försöker slå sig ur, eller rymmer. Men grunden är densamma som hos vuxna: inte duga, inte få vara med.

Därför är språket avgörande.
– Man sätter barnet i skam när man kritiserar så att hela jaget känns fel. Handlingar kan man prata om. Personen ska inte göras till problemet.

När stressen flyttar in i familjen
– Barn hatar stress. De förstår den inte och blir själva stressade.

Hon ser hur trycket kryper in i morgnarna.
– I många familjer är varje morgon ett bråk för att man ska iväg till jobbet, särskilt i storstäderna.

Mycket kan lindras med planering och kunskap om barns behov.
– Barn under tre år som är sjuka ofta håller på att bygga immunförsvaret. Var tacksam för bacillerna. De stärker barnet senare.

Sjukdom hör småbarnsåren till.
– Man kan inte bli arg på infektioner eller tycka att det är orättvist. Barn lever i flock. Det är vi vuxna som placerar dem där.

Struktur som motgift mot kaos
Ett ord återkommer: struktur.
– Föräldrar behöver göra lösningar i stället för att hoppas på det otänkbara. Barnen kommer att bli sjuka.

Nyckeln är tydlig.
– Det är motgiftet till kaos.

Hon råder till öppenhet på jobbet.
– Berätta hur ni har det. De flesta chefer är själva föräldrar. Jag hör nästan aldrig ett blånej. Oftare hör jag: ”Hur kan vi hjälpa dig?”

Och så slutsatsen:
– In med struktur, ut med evigt ”hur känns det?”. Vi har för lite struktur.

För lite tid tillsammans
Vad hotar barns psykiska hälsa mest i dag?
– För lite samvaro med familjen. För tidiga separationer. För fort till förskolan. Det är svårt att tala om i Sverige. Allt bygger på överansträngning. Och med en skilsmässokvot på över femtio procent blir livet bökigt.

Hon dröjer vid det personliga.
– Hur ska man hinna älska varandra, tycka om varandra och hinna med sina barn? Jag ser det hela tiden. Många skilsmässor är onödiga.

Konsekvensen är större än familjen.
– Om vi inte kan ta hand om de barn vi har formar vi också framtidens samhälle.

Sammanbitna människor
– Jag ser otroligt många sammanbitna människor. Flest är kvinnor. 

Småbarnsåren har blivit en period att överleva.
– Många kvinnor minns inte vem som började gå eller när. Tröttheten och arbetet tar allt.

Orsaken, menar hon, är tydlig.
– Det är samhällstrycket, särskilt i storstäderna. Men man får inte säga att barn behöver mer tid med sina föräldrar, eller att kvinnor borde få längre ledighet.

Hon blir skarp när hon talar om politik.
– Förslaget om fifty-fifty föräldraledighet skickar ut mammor efter sex månader. Det sker när anknytningen är som starkast. Jag var tvungen att skriva till dem.

Landsbygdens klokskap
Problemen finns överallt, men landsbygden har något som gått förlorat.
– Där lever man nära djur och natur. Man ser vad som är normalt. Det ger en annan klokskap.

Hon själv återvänder ofta till landet.
– Där jag bor med jämna mellanrum finns ett annat lugn, ett mer naturligt sätt att tänka.

För att fler ska kunna vara hemma längre krävs bättre villkor.
– Föräldrar ska kunna njuta av sina barn och känna sig hela. Men man måste slippa sitta ensam. Valmöjligheterna ska ligga hos föräldrarna, inte hos statsmakten.

Trygghet i arbetslivet är avgörande.
– Kvinnor måste få garantier för att kliva in i karriären igen.

Hon tillägger:
– Män och kvinnor är fruktansvärt olika, särskilt i omvårdnaden av spädbarn. De första åren har kvinnor ofta ett särskilt gehör för barnens behov.

Slutsatsen står fast:
– Det är för lite tid med barnen. Det gäller även upp i åldrarna. Vem lägger ut sig själv som tolvåring med könsbilder om det inte är ett rop på uppmärksamhet?

Tillbaka till närvaron
När samtalet glider mot skolan och samhället återkommer hon till kärnan.
– Barn behöver mer tid med sina familjer och hög närvaro av de kära vuxna.

Något viktigt har tappats bort.
– För barn i tidiga tonåren har något försvunnit. Det gör mig bekymrad.

Ungdomsgårdarna – en förlorad trygghet
Hon minns uppväxten på 40- och 50-talen, när ungdomsgårdar var självklara.
– Tillbaka med ungdomsgårdarna! Med anställda vuxna, socialarbetare och lekledare.

Trygga platser där alla blev sedda.
– Ledarna lärde sig allas namn, ordnade discokvällar, teater och revyer. De såg vilka som gick hem till något dåligt och vilka som hade det bra.

Hon skrattar till men blir snart allvarlig.
– De hade nära till sociala myndigheter och ingrep bara när det fanns skäl.

Det handlade om en gemensam ungdomskultur.
– Man kunde hänga och prata med vuxna, både män och kvinnor. Och där såg man vilka barn som inte mådde bra: de utagerande, och de alltför rädda.

Överbokade barn
Louise oroas över hur barndomen förändrats.
– I dag tycks alla barn ha tusen aktiviteter. Fyra uppdrag utanför skolan, skjuts hit och dit. Det blir konstant stress.

Familjens rytm spricker.
– De kommer hem sent, har inte ätit, och så är det läggdags. Samvaro hinns inte med.

Hon beskriver sin egen ungdomstid som en annan värld.
– Vi hängde på ungdomsgården eller i idrottsföreningen, efter skolan och utan stress. Samvaron gjorde att man ville tillbaka.

I dag är många barn överstimulerade – men undernärda på lugn.
– De med många aktiviteter är slut. Myshänget saknas. Man måste bara infinna sig. Aktiviteten är dyr.

Mönstret återkommer i hennes mottagning.
– Jag frågar ofta familjer om schema och aktiviteter. Ofta är barnen överbokade. Ibland behöver man bara gå hem och vara.

Hon stannar upp.
– Många tror att barn måste hållas sysselsatta hela tiden.

Glädjen i det lilla
När hon berättar om sin vardag mjuknar rösten.
– Mina luktärter har slagit ut allihop. Det kan göra mig väldigt glad.

Glädjen förändras med livet.
– Förr var det stora projekt. Nu är det småsaker. Mest av allt är det barnbarnen.

Pärlor ur barns mun
– Det kommer pärlor ur munnen på de små, säger hon och skrattar.

Barn ser världen från sitt grodperspektiv och sammanfattar ibland förbluffande träffsäkert.
– De har inga baktankar. De vill framåt. Men hjälp dem inte hela tiden. Handlingskraften försvinner. Låt dem streta, bli frustrerade, gråta, skrika. Efter tio försök kan de det.

Hon lägger till:
– Får de inte gneta med problem, kommer inte lösningarna.

Kung i fåtöljen

Hon minns ett ögonblick särskilt tydligt.
– En liten pojke ville upp i en fåtölj. Den var för hög. Han försökte och försökte, till slut gallskrek han.

Sedan hände något.

– Han fick syn på en stor nalle, drog fram den och klättrade via nallen upp i fåtöljen. Arton månader! Magiskt att se. Han förstod hur man gör när man använder ett redskap.

Poängen sitter kvar.
– Lyfter man upp honom direkt får han ingen seger. När han vände sig om där uppe, då satt en kung i fåtöljen.

Ett råd till föräldrar
På frågan om råd svarar hon utan att tveka:
– Ta det lugnt. Stryk saker. Skit i tennisen. Var med barnen och var ute mycket.

Hon säger mjukt.
– Barn hittar alltid något att leka med. Ni behöver inte ta med leksaker. De plockar kottar, klättrar, bygger. Ni behöver inte leka hela tiden. Men ni ska vara där.

Om närvarons betydelse berättar hon om sina barnbarn.
– Mina tvillingpojkar ropar ”Mormor!” bara för att kolla att jag är där när de vill visa en minilegobit. Det är stort för dem.

Och så det enda råd som alltid gäller:
– Var där barnen är.

”Var där barnen är.”

Alltid på barnens sida

Louise har hörts i både TV och radio under många år. Vad vill hon att människor tar med sig?
– Den kommentar jag oftast får är att jag alltid är på barnens sida.

Hon skrattar varmt.
– Jag tänker inte på det när jag pratar. Men om det är utfallet känner jag mig hedrad över att ha prickat rätt.