– Jag kan inte sluta skriva musik, säger han.

Och kanske är det just där berättelsen börjar på riktigt.

Inte i det som redan har varit.
Utan i det som fortfarande är på väg att bli till.

Han producerar och skriver själv, låter någon annan hjälpa till med mixen och lever helt på musiken. På somrarna blir det ofta spelningar tillsammans med en pianist eller som gästartist med olika band. Innerst inne finns också en längtan efter att åter ha ett eget band att åka ut med.

– Det är kul att åka ut och spela med ett eget band. Det sociala är underbart. Att man kan spela tillsammans och inte drar allting själv.

Musiken är fortfarande hans arbete, hans uttryck och hans vardag. När scenlivet stannade av under pandemin arbetade han som musiklärare. Men i grunden har musiken alltid varit någonting mer än ett yrke.

– Jag ser mig själv som en underhållare.

Att skriva klart

Just nu försöker han ta tillvara på en särskild sorts energi.

Inte den som handlar om att börja något nytt hela tiden.

Utan den som handlar om att stanna kvar och göra klart det som redan finns.

– Jag har bestämt mig för att den här perioden skriva klart låtar jag har påbörjat, ta vidare de bästa idéerna och göra dem färdiga. Blir de tillräckligt bra ger jag ut dem.

När han talar om när han känner sig mest i linje med sig själv blir svaret enkelt.

– När jag skriver låtar glömmer jag bort att vara artist och när jag är artist så glömmer jag bort att skriva låtar.

Där emellan finns också relationen, resorna och stillheten hemma. De olika roller en människa rör sig mellan utan att alltid tänka på det.

– Alla de här delarna behövs allihop för att jag ska känna mig hel.

Artist.
Låtskrivare.
Partner.
En människa som reser runt och spelar och som kommer hem och landar.

Han talar om skapandet som något han behöver göra, inte bara vill.

Musiken från början

Musiken har funnits i hans liv från allra första början.

Han växte upp i en musikalisk familj. Pappan började sin svenska karriär som trummis i Simon Brehms orkester, där en ung Lill-Babs var sångerska. Senare spelade han bland annat med Arne Domnérus och Monica Zetterlund, i Radiojazzgruppen med Jan Johansson, och arbetade också som studiomusiker på Europafilm. Hemmet var fullt av instrument och musiker fanns ofta i närheten.

Trummorna.
Pianot.
Ljuden.

Det var inget främmande.
Det var själva luften.

– Det var mina leksaker när jag var liten.

I högstadiet började han spela trummor i band. Han sjöng kör bakom trummorna, började spela in demos och tog sina första steg mot det som skulle bli hans liv.

– Jag såg det som min väg och mitt jobb även när det inte var det, säger han med ett varmt skratt.

När han arbetade på restaurang såg han det bara som något tillfälligt. Musiken var vägen, även när den inte gav några pengar.

Före och efter Melodifestivalen

1990 började han arbeta på ett hotell för Vingresor på Rhodos. Där träffade han ett band och började sjunga med dem. Efter halvåret på Rhodos fortsatte han att resa runt med bandet i Sverige i flera år. Det blev after ski, after beach och coverlåtar.

Han höll på så fram till den demo som skulle förändra allt.

Han skulle egentligen sjunga en annan låt den dagen i studion.

I stället sjöng han in demon till Se på mig.

Sedan kom frågan om Melodifestivalen 1995.

Resten blev en del av den svenska musikhistorien.

Genombrottet var enormt. En låt som människor tog till sina hjärtan. En seger i Melodifestivalen. En tredjeplats i Eurovision Song Contest. Därefter intervjuer, turnéer, fans, signeringar och tv-framträdanden.

Ett helt nytt liv på mycket kort tid.

– Det var en tid innan Melodifestivalen och en tid efter.

Första året beskriver han som ren medvind. Alla var vänliga. Allting rörde sig framåt. Det fanns en fart i allt som hände, men också en eufori. Andra sommaren kom något annat.

– Det kändes som att media hade tröttnat på mig.

Det var då han började förstå hur den världen fungerar. I början hade han inte förstått någonting av den.

– När jag tänker tillbaka är det märkligt hur man kan hyllas till skyarna ena året och mötas av något helt annat året därpå.

När andras bild tar över

Samtidigt var han trött.

Det säger han själv.

Han hade varit i studio, turnerat, gjort mängder av intervjuer, pratat om sig själv gång på gång och försökt orka med allt. Och när allting styrs runt omkring en finns risken att man tappar kontakten med det som från början var det roliga.

– Jag försökte vara alla till lags och kände att det förväntades av mig att jag hela tiden skulle leverera. Men så kom jag på att så kan det ju inte vara. Om man håller på med musik för att det är kul att skapa kan man inte bara göra som andra säger. Då är det inte så kul längre.

Han berättar också hur lätt andra kan forma bilden av den man är.

Under en period blev han kallad balladkung. Ett tag började han själv se sig som det.

– Man blir lätt det som andra säger att man är.

Han berättar att han tröttnade på att vara den personen. Tröttnade på vissa av låtarna och på bilden av sig själv.

Men med tiden kom också en annan blick på det som varit.

En stolthet.

Kanske också en påminnelse om något som fanns i en av hans mest kända låtar:

När din väg är lång och du är trött.
Men du måste ändå gå.

– Det är många som skulle göra mycket för att få en hitlåt som blir en klassiker.

Se på mig och Sista andetaget

Kanske är det där friheten finns i dag. Inte i att lämna det som varit bakom sig, utan i att låta det finnas utan att det behöver definiera allt.

Se på mig blev hans stora genombrott. En låt som fortfarande öppnar dörrar och som människor starkt förknippar med både honom och en hel tidsanda.

Han vet vad den har betytt.

– Jag var den som sjöng den låten och på något sätt har jag också blivit den, säger han. Han skrattar varmt.

Men det finns också andra låtar som betyder mycket för honom. Sista andetaget är en av dem.