Två röster. En gemensam resa.
Herman Lindqvist är journalist, författare och historiker. För många är han förknippad med tv-serien Hermans historia och med åren som privatlärare i historia åt Kronprinsessan Victoria.
Kalle Leander är operasångare, artist och scenkonstnär. Han rör sig mellan operascenen och musikalvärlden och har också nått en bred publik genom sin medverkan i Melodifestivalen. Nu möts deras världar i föreställningen This is the Moment. Inför turnén berättar de om drivkraften, om insikterna som format dem och om vad som händer när historia och musik delar scen.
Foto: Människor och ögonblick
This is the Moment
Historien som Herman Lindqvist berättar och Kalle Leander gestaltar
På en brygga vid havet i Skrea i Falkenberg står två män som på varsitt sätt har gjort ordet till sitt liv. Herman har skrivit 73 böcker och följt världen genom krig och konflikter. Genom förflyttningar och omvälvningar. Kalle bär det i rösten och i kroppen. Han ger Hermans ord puls och närvaro. Tillsammans ger de två tusen år av västerländsk historia form genom musikalernas starkaste ögonblick. Herman har levt i historien länge nog för att se mönstren. Kalle har levt i musiken länge nog för att veta att vissa erfarenheter inte kan förklaras. De måste sjungas. Mellan dem växer en idé som är större än en föreställning. Att vi människor behöver både sammanhang och känsla. Någon som håller i kartan. Och någon som gör den mänsklig.
This is the Moment är en föreställning där västerlandets historia möter musikalernas uttryck. Herman Lindqvist guidar publiken genom epokerna. Kalle Leander fyller dem med känsla.
Foto: Människor och ögonblick
“Jag har en lista på tio böcker innan jag dör”
Herman Lindqvist säger det nästan som om det vore det mest självklara i världen. Han har skrivit 73 böcker. Han har aldrig haft skrivkramp. Och han har fortfarande mer att säga. Världen fortsätter att förändras, timme för timme.
– Det finns väldigt mycket att säga. Världshistorien är stor. Det händer saker hela tiden.
Men drivkraften har funnits länge.
Intresset började tidigt. Som sjuåring läste han Grimbergs Svenska folkets underbara öden. Han växte upp på den svenska ambassaden i Helsingfors, där hans far var kultur- och pressansvarig. Sverige var alltid hans land, även när han bodde utanför det. Han kände sig som en ambassadör. Varje dag läste han svenska dagstidningar.
Han berättar att han alltid arbetar med en bok. Minst en. Parallellt skriver han historiska krönikor varje vecka. Det har han gjort i nästan tio år.
Det är en rytm i hans liv. Läsning. Skrivande. Leverans. Arbetet är en del av honom.
– Jag stiger upp vid fyra på morgonen, pigg som en nötkärna. Då börjar jag genast skriva.
Efter några timmar gör han frukost till sig och sin fru och väcker henne. Sedan arbetar han fram till lunch. På eftermiddagen sover han en timme. En vana han tog med sig från tropikerna. Därefter förbereder han nästa dag. Nästa morgon skriver han igen.
– Jag arbetar sju dagar i veckan tills boken är klar. Annars skulle den inte bli det.
Men det som driver honom är inte bara arbetsmoral. Det är en obruten nyfikenhet som aldrig lägger sig.
Foto: Människor och ögonblick
– Jag upptäcker varje dag saker jag inte kände till. Jag har kvar den journalistiska nyfikenheten.
Det första han gör när han vaknar är att sätta på nyheterna. Det gör han även om han vaknar mitt i natten, bara för att se vad som har hänt. Det är så hans dagar börjar. Med världen. Sedan med orden.
Han har varit journalist sedan han var 22 år. I mer än sextio år.
Som utrikeskorrespondent var han i 26 olika krig och krigsliknande konflikter.
– De var både lika och helt olika allihop. Historien upprepar sig aldrig helt, men det finns mönster i hur konflikter byggs upp. Man kan säga att så här var det då. Och så här kommer det att gå nu också. Åt skogen.
“Ingenting är beständigt”
Herman bor i Warszawa. Livet där har gett honom en tydligare bild av Europa, säger han. Och av våra egna fördomar.
– Svenskarna har väldigt dåliga kunskaper om sina grannländer. Det är inte många som vet vad statsministern heter i Finland, Norge eller Danmark.
Han berättar hur han reste runt och talade om att Finland var en del av Sverige i 700 år. Publiken satt som gapande fågelholkar. Han talar om hur bilden av Polen ofta fastnat i femtio- och sextiotalet. Rykande skorstenar. Fattigdom. Det förflutna kan bli en felaktig karta som vi bär med oss in i nutiden.
Men verkligheten rör sig.
När han talar om människan rör vi oss från nationer och gränser till något mer grundläggande.
– Att människan egentligen är en usel varelse, fast de flesta är snälla i hjärtat.
Sedan säger Herman en mening som rymmer en hel bok.
– Det vi kallar civilisation och kultur är en väldigt tunn deodorant som försvinner i duschen.
Han säger att det inte behövs mycket för att en civiliserad människa ska börja bete sig som ett svin. Han har sett det gång på gång. Människor som verkade pålitliga kunde plötsligt börja stjäla. Göra sådant man aldrig trodde de var kapabla till. Inte för att de alltid varit sådana, utan för att gränser kan flyttas snabbare än vi vill tro.
Men det finns en lärdom som går djupare än så.
– Det som sammanfattar hela historien är att ingenting är beständigt. Allting förändras förr eller senare. Och det gäller också det du helst vill ska bestå.
Föreställningen blir också en påminnelse om att vi lever mitt i det som en dag kommer att kallas historia.
Historien som ett världspussel
Han beskriver historien som ett stort pussel. Han har bott i elva olika länder, och varje land har lagt en ny bit till helheten. Egypten och faraonerna. Libanon. Japan. Samtidigt har han alltid läst de ländernas historia parallellt med Sveriges egen. När bitarna läggs bredvid varandra förändras perspektivet. Sverige ser annorlunda ut utifrån. Och världen blir mer begriplig.
Det är ett sätt att se världen som har följt honom genom livet.
Men när han talar om vad som betytt mest handlar det inte om antalet böcker. Det är breven. Från människor som sett Hermans historia som barn och fått sitt historieintresse väckt. Från föräldrar som berättar att deras dyslektiska barn har börjat läsa genom hans böcker.
– Att ha kunnat vara till nytta för någon annan människa betyder mycket, säger han.
Och så minns han millennieskiftet år 2000. Ljud- och ljusspelet över slottet, operan och riksdagshuset i Stockholm. Hundratusen människor i kylan. Slottet som såg ut att brinna så övertygande att brandkåren fick samtal från hela staden.
Han skrattar när han berättar det.
Foto: Människor och ögonblick
– Då kände jag att jag verkligen hade gjort någonting.
Men på frågan om vad som format honom allra mest blir svaret mjukt.
– Det är kärleken. När man möter den riktiga kärleken förändras hela livet. Och barnen. Deras födelse är de stora milstolparna.
Han har haft fem barn nära sig genom alla år av resor. De har följt med honom och bott i olika länder. Ett barn är fött i Beirut. Ett i Japan. Krigen har satt sina spår, säger han. Men det är kärleken som har påverkat honom mest.
När historien blir musik
Herman hade aldrig tidigare berättat historia på det sättet. Genom musiken.
Men när musikalen om regalskeppet Vasa sattes upp förändrades något. Han stod själv som berättare och ciceron i Rikssalen på Kungliga slottet. Kungaparet var där. Statsministern också. Det var ett högtidligt ögonblick.
Efter den kvällen växte en ny tanke fram. Det var Kalle som tog den vidare.
– Vi satt på ett café i januari förra året och spånade. Efter någon timme var allt i stort sett klart, säger Herman.
Resultatet blev This is the Moment. Tvåtusen år av västerländsk historia genom de stora musikalerna.
På frågan om vad musiken tillför som det skrivna ordet inte kan, svarar Herman utan att tveka:
– Det är de starka känslorna.
Han fortsätter:
– Till och med när den är ordlös är den stark. Man kan falla i gråt eller brista ut i skratt. Musiken är otroligt viktig.
Och så knyter han historien till nuet. Med en siffra som är så stor att den är svår att ta in men omöjlig att ignorera.
– Just nu är omkring 125 miljoner människor på flykt runt om i världen. De söker ett bättre liv.
Han sätter det i relation till Sveriges egen historia. Över en och en halv miljon svenskar utvandrade. Var femte svensk. I början av 1900-talet bodde det fler svenskar i Chicago än i Göteborg, berättar han.
Sedan blir det personligt.
– Jag har sett flyktingarna från krigen i Afrika, i Mellanöstern och i Asien. Jag har också själv tvingats fly från krig, som i Kambodja.
När historien får en röst
Kalle Leander är också producent för föreställningen.
Foto: Människor och ögonblick
Han har arbetat med historiska produktioner tidigare och för honom föll det sig naturligt att förena musik och historia i ett gemensamt uttryck.
– När jag sjunger i föreställningen är det ett samarbete. Vi gestaltar historien tillsammans. Jag, Herman och de andra sångarna och musikerna.
Han försöker leva i nuet och känna hur det var att vara där och då. Göra det mänskligt. Känna att han är den han gestaltar. Därav titeln This is the Moment. Ögonblicket i tiden. Här och nu. Där och då.
Titeln sammanfaller med låten This is the Moment från musikalen Jekyll & Hyde. Det är föreställningens signaturmelodi och den sång de inleder med innan Herman kommer in.
När han talar om skillnaden mellan en traditionell musikal och en föreställning med historisk kontext blir Hermans roll tydlig.
– Herman krattar manegen för oss artister att komma ut på scen och förmedla låtarna i sitt historiska sammanhang.
Det är ett samarbete där båda behövs. Den ene bygger ramen. Den andre fyller den med liv.
Ögonblicket när han förstod att han kunde
Kalles väg började inte på en stor scen.
– Jag började sjunga med morfar redan som barn. Vi brukade sjunga tillsammans när jag var hemma hos mormor och morfar.
Den klassiska musiken fanns i familjen. Morfadern sjöng mycket i sin ungdom, men på fyrtio- och femtiotalet var det svårare att satsa på en sådan bana.
– Så jag fick föra arvet vidare.
Foto: Människor och ögonblick
När Kalle var sexton år sjöng han ett solo i Domkyrkan i Lund. Det blev startskottet. Han började ta lektioner, söka utbildningar och fördjupa sig i den klassiska musiken och operan. Musikalspåret växte fram parallellt.
Som tioåring hade hans mamma redan övertalat honom att börja sjunga i gosskör. Klassföreståndaren bad honom sjunga på Lucia. Det tände ett frö, säger han och skrattar.
Men det mest formande ögonblicket kommer när han är tio år och ska sjunga inför klassen tillsammans med en klasskamrat. Klasskamraten har sjungit i kör i flera år, kommer från en skådespelarfamilj och är den som alltid sjunger på musiklektionerna. Kalle själv har aldrig sett sig som den som gör det.
Några takter innan det är hans tur händer något.
– Då började jag visualisera och andas på ett visst sätt. Och så insåg jag att jag kan ju sjunga. Jag har ju alltid gjort det med mormor och morfar.
Det är så han beskriver det i dag.
– Just det. Jag kan ju faktiskt sjunga.
Den insikten bar han med sig. Den gav honom självförtroende. Och senare modet att satsa.
Att byta perspektiv
Kalle berättar att han egentligen aldrig har tvivlat på sin väg. Men han har breddat den. Drivit egna föreställningar och medverkat i Melodifestivalen som en av medlemmarna i tenorgruppen Tenori. Operan finns kvar som grund. Samtidigt har musikalspåret tagit större plats de senaste åren.
Men det finns en fråga som alltid säger något om en scenmänniska: Vad händer precis innan man går upp?
– Det beror på om det är något extra laddat, som när vi hade premiär för This is the Moment. Då kände jag också ett ansvar för det jag hade dragit i gång, säger Kalle med ett skratt.
I sådana stunder försöker han lugna sig själv. Inte låta nervositeten ta över. Han använder tanketekniker.
Han minns en körfestival i Lund från förr. Ett svårt solo tillsammans med orkester. Han var strax över tjugo och kände hur kulturrecensenter och förståsigpåare satt i publiken.
Då kom pressen.
Känslan av att allt måste bli rätt. Att man måste vara duktig. Tyngden av förväntningar.
För att stärka sig själv gjorde han något som är både enkelt och svårt. Han bytte perspektiv.
– Jag tänkte att om några år kommer jag att vara färdigutbildad. Då kommer jag att se tillbaka på det här med helt andra ögon. Alla vi som sitter här kommer att göra det. Och tänka att vad roligt det var att få vara med i starten av hans karriär.
Plötsligt kunde han andas.
När han talar om vad som format honom mest handlar det inte bara om scenen. Han fick barn tidigt i livet. Och han har gått igenom olika faser där varje stort beslut har föregåtts av en insikt. Att flytta. Att gifta sig. Att bli sambo. Att bli pappa. Varje steg har satt något i rörelse inom honom.
Han säger att sådana förändringar är nödvändiga. Annars riskerar man att bli kvar på samma plats, i samma tillstånd. Det är ofta ur de där insikterna som vägen formas.
När två världar möts
Det finns en självklarhet i hur de talar om samarbetet.
Foto: Människor och ögonblick
– Det fungerar och flyter verkligen. Det inspirerar mig att vilja göra mer i samma stil, säger Herman.
Kalle instämmer. För honom handlar det om flexibilitet och lekfullhet. Om en gemensam nyfikenhet.
– Vi är lika i att alltid se möjligheterna snarare än hindren.
De arbetar inte på samma sätt. Just där uppstår något.
Herman fascineras av musikernas noggrannhet.
– De kan haka upp sig på ett halvt tonsteg som ingen annan ens har märkt. Och det uppskattar jag. Det visar att de inte slarvar.
Kalle har i sin tur lärt sig något annat.
– Hermans lugn. Förmågan att aldrig hetsa upp sig. Det är något jag skulle vilja lära mig av.
När samtalet rör publiken klarnar allt.
– Jag hoppas att de känner glädje och blir upplyfta, säger Herman. Att de förstår att det inte är hopplöst. Varken i historien eller i den tid vi lever i. Allting går över. Det kommer att ordna sig. Det finns hopp.
Kalle fyller i:
– Att de får uppleva något de redan visste att de älskade. Men på ett sätt de inte visste var möjligt.
Parallellt förbereder de redan nästa steg. Musikalen om Vasaskeppet, där Herman återigen blir en del av berättelsen.
Det är där historia möter känsla. Där börjar framtiden.
Artikeln publicerades den 5 mars 2026.
Läs också: Intervju med Leif Mannerström
Läs också: Eric Bibb om sångerna som blir vänner
Läs också: Carolina Klüft om glädje, driv och styrka