Att resa. Och att resa djupare.

Eric har rest hela sitt liv. Det har varit en del av arbetet, men också en del av honom som människa.

– Jag har träffat många underbara människor längs vägen. För mig har det betytt mycket att kunna leva på musiken och försörja min familj genom det jag älskar mest. Att skapa. Att få dela det på scen. Det har varit tufft. Och otroligt lärorikt.

Han säger att han snart är 75 och fortfarande turnerar.

– Musikens och livets mening är ett.

Det är också där han placerar sitt låtskrivande. I samma rum som livet.

– Jag har alltid velat skriva sånger som jag kan stå för. Sånger som kommer från mina egna erfarenheter. Jag vill att folk ska kunna känna igen sig själva när jag berättar om mig själv och hur jag ser på världen.

Han säger att han vill berätta något. Att historien också finns där, som en källa han hela tiden återvänder till.

– Jag har fått mycket inspiration av saker som verkligen har hänt. Sånt jag vill upplysa mig själv och andra om.

När han sätter ord på vad han ofta kommer tillbaka till blir det ännu enklare. Och större.

– Min kallelse handlar om att sprida hopp och en bild av en ny värld som är rättvis och som inkluderar alla. Det är mitt budskap.

Att hitta sin egen röst

I början följde förebilderna honom tätt. Hjältarna fanns där som skuggor, och allra mest hans egen pappa. Han försökte hålla tillbaka det där arvet som lätt tog över. Samtidigt förstod han ganska tidigt att ingen kommer fram genom att härma. Att det viktigaste var att hitta sin egen röst.

– Och ganska nyligen har jag hittat hem till min autentiska röst och jag hoppas att den processen bara fortsätter.

Han berättar också om frustrationen som kunde finnas kvar, även när publiken fanns där.

– Även om jag hade fans och folk tyckte om vad jag gjorde var jag frustrerad för att jag kände att jag inte riktigt hade hittat hem. Det är en process som man måste ha tålamod med.

För honom hör musiken ihop med det större. Det som inte går att stressa fram.

– För mig möts livets mysterium, det andliga och musiken. Det är mitt liv. Jag reser bara djupare in i musiken och livets mysterium, och jag vet inte hur den resan slutar.

Sverige som andrum

Första gången Eric var i Sverige var han 13 år. Han var på hemresa med familjen från en turné som hans pappa gjort i dåvarande Sovjetunionen. På vägen hem till New York mellanlandade de i Stockholm och bodde tre dagar på ett hotell på Söder. 

När han var 19 år kom han till Europa med gitarren. I Paris träffade han svenskar som sa: följ med till Stockholm. Han mindes en vacker stad. Så han följde med.

– Och jag kom till Stockholm mitt på våren och det var många som lyssnade på amerikansk bluesmusik. Proggmusiken var populär och folk var engagerade i att stoppa Vietnamkriget. Allt kändes väldigt familjärt och bekant för mig.

Han stannade länge. Återvände till USA. Kom tillbaka igen. Och någonstans i den rörelsen blev Sverige inte bara en plats på kartan. Det blev ett hem.

– Jag har bott på många ställen på jorden men kom fram till att jag mår bäst här i Sverige.

Det är inte bara en platsfråga. Det är en andningsfråga.

– Jag upplevde en lättnad när jag först kom hit. I Amerika fanns en spänning och en stress om du var svart. Den spänningen var för det mesta borta när jag kom till Sverige. Det var en otrolig lättnad och jag var lycklig över att kunna andas ut.

Han pratar om musikklimatet här. Om traditionerna och kärleken till blues, jazz, soul och gospel. Men det han återkommer till är naturen.

– Själva naturen här i Sverige har gett mig mycket ro. Jag är född och uppvuxen i New York men jag saknar inte storstan. Jag är väldigt lycklig här ute på landet.

Det är som om stillheten i landskapet också öppnar ett rum inåt.

– Den andliga resan hänger ihop med naturen. Det går inte att separera de två.

Det han såg i USA. Och det han inte vill bära som bitterhet.

Eric berättar om sin familj. Om föräldrar som var utbildade och kulturellt intresserade. Ett stort hus med 14 rum. Ett slags skydd. Och ändå ett samhälle som hela tiden påminde om vem man var, i andras ögon. Han beskriver ”white flight”, när vita familjer lämnade området när svarta familjer flyttade in. Och han berättar om Manhattan, om taxibilar som inte stannade utan körde förbi när de såg en svart man.

– Allt det där var jobbigt och skapade en sorts bitterhet. Men jag hade många vita vänner, så den där djupa bitterheten som många afroamerikaner bär på har jag inte haft.

Det är en balans han beskriver. Att se verkligheten och att inte förneka den. Men också att vägra låta den äta upp ens inre.

– Det finns ett lugn och en mjukhet i min musik. Om jag hade blivit mer utsatt hade det säkert kommit fram i musiken.

Ögonblick som stannar kvar

Om han får välja ett ögonblick i karriären som han bär närmast hjärtat stannar han vid en inspelning i Chicago 1997. Han fick spela in med Mavis Staples och Pops Staples. Låten hade han skrivit tillsammans med Cyndee Peters.

– Det var oförglömligt.

Det är tydligt att han aldrig pratar om sina största stunder som något han gjort ensam. Ofta kommer han tillbaka till människorna runt omkring. Producenterna, musikerna, vännerna som funnits kvar genom åren.

– Min producent och käre vän Glen Scott som jag har arbetat med i flera decennier. Och gitarristen Staffan Astner som jag älskar att spela med och som har varit med på många turnéer bland annat i Australien. Det finns många underbara musiker här i Sverige så listan är väldigt lång.

Och så finns de där mötena han en gång bara drömde om. Som till slut blev verklighet.

– Till exempel min hjälte Taj Mahal, men också Bonnie Raitt, Richie Havens och Van Morrison. Jag har också varit förband till George Benson på Royal Albert Hall.

Han berättar om att stå ensam där. Först var han nervös. Men när ljudet satt kunde han slappna av och bjuda publiken på allsång.

Och så kommer han in på ett svenskt ögonblick, lika stort men på ett annat sätt. Allsång på Skansen. Hans egen låt Along The Way. Publikhavet. Stockholm framför honom.

– Samma scen som Jussi Björling sjungit på, säger han. Som om han fortfarande knappt tror det.

Bakom scenerna och applåderna finns något som alltid varit samma. Han pratar om musiken som en plats där han får vara både jordnära och sökande på samma gång.

– Allt det som finns i sångerna finns i mig. Det kommer ifrån mitt djup. Jag uttrycker vad jag tänker på och känner. Jag vill vara grundad och jordnära. Och jag tänker mycket på de största frågorna i livet.

Det han fortfarande övar på. Att lyssna.

Han skrattar varmt när han pratar om vad han lärt sig om sig själv som han inte visste när han var ung.

– Hur självisk jag har varit. Och fortfarande kan vara.

Han pratar om artistrollen och hur lätt det är att bli självupptagen. Och hur man plötsligt inser att man har en bit kvar att gå.

– Det gäller att vara generös och lyhörd för andras röster.

Han säger att klarhet inte är något man bara når. Den kräver erfarenhet och tid. Kanske mer än ett liv.

– Jag tror att vi alla är på väg någonstans mot något ljusare, men att det är steg för steg i den här resan. Och det finns alltid någon annan topp man kan nå.

Han säger att musik ofta har flera lager. Att en låt kan öppna sig olika beroende på vem som lyssnar och när i livet man gör det.

– En del sånger har en hemlig kod som vissa kan förstå om de är erfarna.

När allt skalas bort

Vem är Eric Bibb när allt det yttre skalas bort?

– Jag är en väldigt tacksam människa. Jag upplever mitt liv som en roll i ett mirakel. Och även i de svåraste stunderna tycker jag att livet är underbart.

Han är nyfiken innerst inne, säger han. Lycklig.