En röst, en pensel och ett samtal om livet

Snälla, snälla och dånet

Ett av hennes starkaste minnen är finalen i Melodifestivalen. Hon klev in med Snälla, snälla och publiken skrek så mycket att hon inte hörde bakgrundsmusiken. Hon sjöng fyra meningar i sträck utan att veta var hon var, men låten satt i kroppen. Till slut trängde musiken igenom.
– Det var nära att jag skulle bryta och säga att jag inte hörde, men det går ju inte i direktsändning. You gotta fake it till you make it – och det gick.

 Mina misslyckanden är mina vinster

För Caroline är misslyckanden inte nederlag.
– Det är ett vinnande koncept för att inte gräva ner sig. De största misslyckandena har lett vidare till spår som blivit mer gynnsamma i längden.

Ögonblicket hon skulle frysa

Vilket ögonblick skulle hon frysa i tiden?
– Det skulle vara när man får barn. Det är så jävla ballt. Toppögonblicken i karriären är som praliner: kort njutning, och snart vill man ha en till. Går det dåligt smakar det lite bajs i tre dagar, då får man hitta en ny pralin. De ögonblick som verkligen är äkta handlar om familjen, kärlek och vänskap.

 ”Jag bryr mig inte – men jag luktar gott”

Tar man bort musiken och konsten ser hon sig som en lantis bland djuren. Hon berättar med ett skratt att hon i dag varit iväg och vaccinerat hundarna i tofflor och en pyjamas nedstänkt med oljefläckar. Hon målar upp scenen från ”finstan”, där folk klär upp sig, medan hennes tre hundar drog åt alla håll.

– Det såg ut som att jag hade kräkts på mig själv, med bruna och beiga streck över hela tröjan.

Inne på veterinärkliniken mötte hon skitsnygga 22-åringar med långa naglar och fräscha kläder, som såg smått nervösa ut när hon skulle betala.

– Då skrattade jag och sa: Nämen hörni, jag duschar också ibland, tro inte att jag är baglady. Det här är inte smuts, det är oljefärg! Jag kände att jag var tvungen att förklara mig.

Hon bryr sig inte om fasaden, men hon bryr sig om doften.

– En surtvättad t-shirt skulle jag aldrig gå i. Jag har en jäkligt känslig näsa. Så snälla människor, ha inte surtvättade t-shirts.

Vad lycka är – och inte är

Lycka är flyktig.
– Lycka är alla de dagar jag är på gott humör. Ungefär hälften. Sen finns dagar när jag känner mig helt jävla värdelös – och resten är lycka. Avgörande är att barnen mår bra. Lycka kan vara ett glas rött i Spanien med hela familjen, lika gärna att stå och panta glas. Jag kan stå och panta glas och känna lycka om det är en bra dag. Samtidigt kan jag sitta där i Spanien med vinet och ha ångest.

”Jag hatar mörker”

Just nu är hon mest tacksam över att familjen är frisk. Men så smyger hösten in.
– Jag hatar mörker. Bittert hatar jag det.

Hon älskar ljuset och naturen.
– Panikångest och hjärtklappning handlar nästan aldrig om nuet. När man gör saker i nuet fixar man det. När jag är i nuet mår jag bäst.

”Jag vill ha fräscht”

En ledig dag utan måsten är sällsynt. Hon målar nästan alltid, men gillar också att lägga in oliver och baka.
– Jag gillar att äta oliver, tårtor och nyttiga pajer. Men jag gillar inte att öppna något i plast med långt datum. Jag vill ha fräscht.

Varseblivning håller dig trevlig

Caroline för ett inre samtal med sig själv.
– Varseblivning håller dig trevlig.

Hon beskriver hur hon försöker bromsa när en konflikt uppstår. Ofta tar man för givet att det är den andra som har fel, men Caroline gör alltid en snabb överslagsräkning.
– Jag tänker att det finns femtio procents chans att det är jag som har fel. Ibland handlar en konflikt inte ens om rätt eller fel, utan om att man bara tycker olika. Därför stannar jag upp några minuter och funderar innan jag går in. För båda kan ha rätt, och båda kan ha fel.

Sömnen och rytmen

Balansen sitter i vanor: åtta till nio timmars sömn, bra mat och rörelse.
– Tappar man balansen då river det i själen.

Hästarna hjälper henne också att hitta rytm. Måleriet kan hon avbryta och sedan gå tillbaka till en halvtimme senare och fortfarande vara kvar i samma tanke, så länge färgen inte hunnit torka.
– I måleriet kan jag sitta och måla, gå till hästarna en stund och sedan komma tillbaka och fortsätta precis där jag var.

Musiken är mer frustrerande. Gör hon en låt kan hon inte bryta utan att tappa tråden.
– Om jag gör en låt och måste bryta mitt i kan jag bli helt galen. För gör du en låt och lämnar så har du tappat ögonblicket.

De senaste två plattorna har maken Heinz skrivit åttio procent av texterna.

– Han skriver om my issues and everything, och jag är där och petar.

Att umgås är en matematik

Att inte spela en roll gör att man inte är likadan varje dag. Hon beskriver sig som försiktig, en som inte vill prata i mun, men kan bli så inspirerad att maten nästan flyger ur munnen.
– Privat ska du inte gå på varje boll, för då blir du skitjobbig. Alla vill vara med på bollarna. Att umgås är en matematik. Man ska ge och ta lika mycket.

Framgång är trygghet

Som ung räckte det att bo i en källare bara hon fick stå på scen. I dag vill hon sova gott, äta bra och ha tid med familjen.
– Framgång är att vara lycklig, att ha friska barn och kunna mätta deras munnar. Intellektuellt är framgång trygghet.

När svar blir en fälla

Jakten på svar har hon lämnat.
– Den dagen du tror att du har hittat svaret, då är det kört.

Varje kväll möts vi i baren

För Caroline är riktig kärlek mer än romantiska gester, även om romantiken finns där.
– Kärlek är att lita på, att våga visa sig själv och sina fulaste sidor. De mindre trevliga sidorna ska du tvätta bort, men när du kan visa det du kanske inte tycker om hos dig själv, det är kärlek.

Hon och maken Heinz har snart varit tillsammans i tre decennier. Varje kväll möts de i hemmabaren. Där äter de god mat, dricker rödvin och pratar.
– Det är inte bara en stund för oss, den är öppen för vänner, grannar och familj. Vår son brukar också vara med åtminstone halva kvällen.

Hon skrattar till och blir varm i rösten när hon beskriver känslan.
– Det är en så jävla bra och viktig stund. Jag ser alltid fram emot den.

Jag är samma person men kan tygla mig

När Caroline ser tillbaka på sitt liv känner hon igen sig själv, även om hon har förändrats. Hon befinner sig i förklimakteriet och beskriver det som en av livets knepigaste perioder – jämförbar med ungdomen.
– Allt hormonknas från förr knackar på igen, men jag är inte rädd för det på samma sätt längre.

Hon delar rådet med sin dotter som just nu går igenom de där första hormonstormarna i ungdomen.

– Jag säger till henne att lära sig av det, för det kommer tillbaka längre fram och då har man verktygen.

Caroline är fortfarande samma person som när hon var ung. Skillnaden är att hon i dag förstår sig själv bättre och kan tygla sig.

Att känna igen sig i idioten

När hon talar om sin musik och konst återkommer hon till samma önskan: igenkänning.
– Jag hoppas att de som lyssnar och betraktar min konst känner igen sig i idioten, att de inte är ensamma.

”Jag är tacksam så länge repet håller”

Musiken och måleriet är allt. Hon beskriver det som att hänga i ett rep.
– Jag är väldigt tacksam att repet håller och har hållit.

Kören som hjärta – och Rwanda

Ett av Carolines största engagemang är körerna. I sex år har hon drivit ett musikfritids i Rwanda, finansierat av körernas konserter. För att försörja sig har hon behövt ta betalt för körrepen, men drömmen är att en dag kunna ge allt tillbaka. Själva konserterna är redan välgörenhet.
– Den dagen jag inte behöver ta ut något ska hela kören gå till välgörenhet.

Operation Smile och nästa steg

Sommaren och turnén är över för den här gången. Innan nästa sommar väntar kören och ett samarbete som ligger henne varmt om hjärtat. Caroline håller på att bli ambassadör för Operation Smile. Tillsammans med kören planerar hon en konsert där alla intäkter går till arbetet för barn som föds med gomspalt i Rwanda. I oktober reser hon dit igen, nu med ett nytt uppdrag.
– Det känns spännande och lustfyllt. Vi ska också börja repa inför julen, där pengarna går till Operation Smile. Jag ser verkligen fram emot det.

 Artikeln publicerades den 24 september 2025.