Hon har levt i offentlighet länge. Men det Carina Lidbom pratar om mest, händer när ingen ser. Året 2025 har varit ett inre arbete: att släppa föreställningar, omformulera sanningar och skapa ett liv som faktiskt känns som hennes. Varje morgon börjar hon innan världen vaknar. Med en timme stillhet och en fråga som återkommer genom allt hon gör:

Hur vill jag känna?

När dagen börjar innan den börjar

Carina vaknar vid fyra, halv fem. En timme meditation.

Sedan går hon igenom hur hon vill att dagen ska vara. Efter det: kaffe. Tankar. Stillhet.

– Jag börjar dagen med att ge mig själv det här, säger hon. Det ger mig energi.

Hon har mediterat sedan 1986. Under de mest intensiva åren på 90-talet försökte hon få in det varje dag, ibland bara en kvart i logen.

För ungefär tio år sedan tog hon ett beslut.
– Jag ställde klockan på fyra. Då kunde jag inte säga att jag inte hann.

Nu vaknar kroppen av sig själv, även om hon jobbat sent. Det som först var ett sätt att inte kunna skylla ifrån sig har blivit något annat.
– Det har blivit en kompanjon i livet.

Sanningar som måste få ändra form

Carina funderar en stund på begreppet sanning.
– Sanningar bär man i sig. Men plötsligt kanske de inte är relevanta längre.

En sanning kan behöva omformuleras.
– Det har jag gjort flera gånger om, säger hon. På tio år. Med olika saker.

Liberia som grundton

Carina återvänder till barndomen i Liberia. Familjen bodde där i fem–sex år. Hon började skolan där. Syskon föddes där nere. Pappa jobbade. Mamma tog hand om barnen.

– Pappa ville iväg och vi hängde på. Och mamma har gillat att resa hela livet.

Det hon bär med sig mest är inte äventyret. Det är andligheten.

– Där vi bodde var det en stam som heter Bassa. Jag bodde i Bassa County.

Hon beskriver det som vardag. Som något som bara fanns där, hela tiden. Och som barn är man öppen. Hon minns samtalen med ursprungsbefolkningen, om naturen, om hur vi människor är och om att se varandra.

– Hur man tittar varandra i ögonen, där själen är.

Och så fanns medicinmannen.

När hon kom till Sverige på 70-talet upplevde hon en helt annan värld.
– Det mesta handlade om politik. Jag såg ingen andlighet.

Även senare fanns det människor som ville att hon skulle tona ner det. På scenskolan. I arbetet. En äldre kollega som sa att hon inte borde prata så mycket om universum och andlighet.

– Folk tycker bara att du är tokig.

Carina gjorde det ändå.
– För det är ändå jag.

Och nu är det annorlunda, säger hon.

Poesin som öppnade en dörr

Skådespeleriet började tidigt. I Liberia samlade hon grannar för att uppträda. Hon skrattar när hon berättar det.

– Jag regisserade publiken också. Hur de skulle klappa och skrika när jag var bra.

När hon kom hem till Sverige och skulle in i tonåren var det något annat som drabbade henne: orden. Poesi.

– Jag blev så drabbad av att man kunde sätta ord på känslor.

Hon hade aldrig varit på teater innan. Men när hon förstod att det gick att säga sådant på en scen, då blev det tydligt.

– Jag var tretton, fjorton. Då tänkte jag: det där vill jag också göra.

Hon berättar också om känslan av att vara utanför när hon kom tillbaka till Sverige. Hon hade inte ens sett tv innan. 

Det var mycket som var nytt.

– Jag hade så mycket känslor och tankar och funderingar över livet.

Någon som såg det och sa det

I gymnasiet valde hon dramatik. Hon minns en lärare: Katarina Ehnmark.
– Hon väckte någonting inom mig.

Men framför allt: hon såg.
– Hon såg att jag var bra. Och hon sa det.

Genom henne började Carina förstå att teater är teknik också. Inte bara inspiration. Inte bara vilja.

Att spela och att leva

Skådespeleriet har lärt Carina mycket om henne själv.
– I varje roll får man ta delar av sig själv som man kanske inte visste att man hade.

Hon minns en roll i Beck, där hon behövde plocka fram något hon inte gärna vill känna igen.
– Det var svårt. Men intressant.

Med åren har också blicken förändrats.
– När man utvecklas och blir förändrad ser man världen på ett annat sätt. Då gäller det med jobbet också.

Hon skiljer tydligt mellan roll och liv.
– Att spela en roll är mitt yrke. Men jag går inte ut i livet och försöker gestalta mig själv, i verkligheten. Inte för andra människor. Inte för att de ska veta vad som gäller i mitt liv just nu.

Och hon säger det där som många missar, särskilt när det handlar om komik:
– Det är många som tror att vi skådespelare framförallt när det gäller komedier att vi bara går upp på scenen och är roliga. Men varje steg är lagt.