Ett nytt kapitel i skapandet

Åsa Jinder befinner sig i en startsträcka. Hon har just skrivit klart en roman och blicken ligger redan på nästa berättelse. Samtidigt närmar sig ett år som betyder extra mycket.
– Nästa år är som ett litet jubileum för mig då jag firar 50 år på scener. Planerna för hur det ska göras pågår, säger hon.

Det väntar en ny föreställning som ska ut på olika scener i landet, några visfestivaler och mer musik som ännu bara finns på idéstadiet. Parallellt fortsätter hon att ta emot sina terapiklienter.
– Det jag gör kontinuerligt är mina klienter, och sedan växlar jag fart på skrivandet eller spelandet.

Gult, mörkblått och rött

När Åsa beskriver den period i livet hon befinner sig i gör hon det i färger.
– Gult som är ljuset. Mörkblått för att jag drivs ganska mycket av ett vemod som alltid har varit en del av min drivkraft. Och sen rött, som står för mina två stora kärlekar som är mina två barnbarn. Två pojkar.

Det röda hänger ihop med något som går längre tillbaka.
– Jag blev mamma när jag var väldigt ung. Jag var bara 23 och 24 år och då insåg jag att det var meningen med mitt liv. Mina barn har betytt så oerhört mycket och jag tror inte att jag hade klarat mig utan dem med den bakgrund jag har.

Framgången har aldrig varit hennes räddning.
– Många tror att det är det kreativa som har räddat mig genom att jag fick framgång väldigt tidigt, men framgång är ingenting. Det är vägen mot mål som ger någonting.

Det verkliga skiftet kom när hon blev mamma.
– När mina barn kom förstod jag vad kärlek var och att våga stanna i den och våga lita på den. Småbarnstiden var den lyckligaste tiden i mitt liv.

När livet tog en annan riktning

Minnet är skarpt.
– Allting började med att mina föräldrar skulle skilja sig. De hade semester på olika håll. Jag var elva år och var med min pappa och mina syskon på en camping. Min lekkompis på campingen drunknade och när det hände blev pappa helt chockad och rev tältet och så åkte vi därifrån. Det kändes som att vi rev tältet och packade ihop och satte oss i bilen på en sekund.

I bilen lovar pappan glass och ett samtal. På vägen kör de förbi Delsbostämman.
– Det var 50 000 människor där och massvis med spelmän. Vi går in där och pappa ser några killar som står och spelar på ett jättekonstigt instrument, och det var en nyckelharpa.

Hemma igen kommer kurskatalogerna. Åsas pappa ser att man kan bygga en nyckelharpa och bestämmer sig.
– Han byggde en nyckelharpa som blev väldigt fin, så vi fick äta i vardagsrummet i ett år. Han tog köksbordet som verkstad, säger Åsa och skrattar.

En morgon väcker mamman henne. Nyckelharpan är klar och det står en tårta på bordet. Mamman står och röker under fläkten och ber honom spela.
– Han började dra lite på den och jag blev så besviken, för det lät så illa.

Men när pappan åker till jobbet blir allt annorlunda.
– Jag började stryka på strängarna och mamma kom förbi och sa: ”Det låter ju fint när du spelar.”

Pappan går på spelkurser och lär sig låtar. Åsa lyssnar, härmar och spelar när ingen ser.
– Jag hade lärt mig det han spelade men också det jag hörde mina syskon spela. Min syster spelade Sven-Ingvars och mina bröder spelade Beatles och hårdrock och jag plockade upp det.

Den första som såg henne

Till slut förstår pappan att det här är mer än ett tillfälligt intresse. Han ordnar så att Åsa får spela upp för en lärare, Mats Kuoppala. Det blir början på något som ska forma hela hennes liv.
– Mats Kuoppala tog mig under sina vingar. Han kom att betyda enormt mycket för mig, för han var den första som såg mig.

Hon utvecklas snabbt och Mats är tydlig med vad han ser. Efter bara några lektioner spelar hon redan mycket svåra stycken. Han beskriver att hon står vid ett vägskäl. Hon kan gå väldigt långt eller hur långt hon vill. Han säger att det kommer att gå jättebra för henne om hon fortsätter att spela och struntar i vad andra tycker. Att hon bara ska göra sin grej. 

Med en mamma som dricker och en pappa som flyr in i annat är det få som faktiskt ställer krav på henne. Hos Mats finns både tydlighet och stränghet och hon växer i det. När Åsa är femton tycker Mats att det är dags för nästa steg.
– Han tyckte att jag skulle spela för Zorn-juryn. Vi valde ut tre låtar som jag spelade upp och jag blev riksspelman direkt.

Som femtonåring blir hon Sveriges yngsta riksspelman. Nyckelharpan från köksbordet har blivit hennes väg ut i världen.

När människor blir annorlunda

Snart börjar telefonen ringa från tv. År 1977 medverkar hon i programmet Tjejer som låter. År 1979 är hon med i Nygammalt, som då är ett av de stora underhållningsprogrammen. Det blir genombrottet. Ett skivbolag hör av sig och vill att hon ska spela in en skiva och hon tackar ja. Det bara rullar på.

Och det stora genombrottet lär henne något viktigt, inte om henne själv utan om andra.
– Att människor blir annorlunda. Jag blir inte annorlunda. Det är människor som blir annorlunda, och det intrycket är konstant.

Hon minns de första gångerna hon syntes i tv och sedan kom tillbaka till högstadiet.
– Min lärare sa: ”Ska man rulla ut röda mattan nu åt fröken Jinder?” Kommentarer som inte direkt är snälla.

Hon beskriver hur mycket som pågår i andras huvuden när någon blivit offentlig.
– När väldigt många som man inte känner vet vem man är, så kan folk tänka ”henne ska jag inte gå fram till, för då tror alla att jag ska smöra” eller ”henne ska jag inte gå fram till, för hon är säkert inte trevlig”. Det pågår väldigt mycket i andra människor och väldigt lite i en själv.

Kändisskapet kom tidigt.
– Jag har haft perioder när jag inte kunnat gå på en buss. Men folk har varit väldigt snälla, så har det alltid varit. Det är mer när man skiljer sig och skvallertidningarna skriver, som det inte är så roligt. Men det är ett lösnummer, och sen nästa lösnummer är det någon annan.

Hon beskriver guldskivorna på väggen som något man kan se, men inte bygga sitt jag på.
– De finns där, men framgång lär dig ingenting. Och jag är intresserad av att utvecklas som människa, vill lära mig saker och få utmaningar.

Tradition och trots

Åsa rör sig hela tiden mellan arv och förnyelse.