Hon är en av våra mest älskade sångerskor och har stått på scen i över tre decennier. Nu har Anna Stadling fyllt 55 år och befinner sig mitt i livet. Hon blickar tillbaka på resan som format henne, men också framåt mot nya stigar. Med musiken som terapi och tacksamheten som kompass fortsätter hon att skapa, dela och inspirera.

Mitt i livet

Anna beskriver sig själv som att stå på en höjd. Därifrån ser hon både bakåt och framåt, på allt hon gjort och på allt som fortfarande väntar.

– Jag känner att jag står på en mittpunkt. Jag blickar tillbaka på möten och erfarenheter, till exempel på min allra första skiva från 90-talet. Det var en tid som formade mig och där mycket tog fart på riktigt. Samtidigt söker jag nya stigar och nya utmaningar, men jag vill också hålla fast vid det jag innerst inne längtar efter.

Sonen är snart femton och klarar sig mer själv. Det frigör tid och utrymme, vilket gör att tankarna kan vandra åt nya håll.

– När barnen är små finns inte den platsen, men nu känner jag att det öppnar upp för ett annat slags liv.

Att bli äldre som artist innebär att man ständigt måste hitta sin plats på nytt. Kroppen ska orka, lusten behöver finnas och musiken kräver närvaro.

– Jag letar efter den plats som känns rätt för mig, både fysiskt och musikaliskt.

Hon beskriver det som en paus i farten.

– Jag tror vi alla kommer in i sådana perioder. Man kör på länge, och sen kommer en inbromsning. Men det är också där och då man kan lyssna in, och där är jag nu.

En uppväxt fylld av musik

Musiken har alltid varit en självklar del av Annas liv. Hon växte upp i ett hem med klassisk musik och körsång. Hennes pappa hade en röst som påminde om Jussi Björling, och han tog ofta med familjen på olika framträdanden. Bröderna spelade instrument, och tillsammans skapade de en miljö där musiken alltid fanns närvarande.

– Musiken har alltid varit som ett språk för mig.

Hon gick den kommunala musikskolan, sjöng i körer och fann tidigt en nära vän i Helen Sjöholm. Redan som tolvåringar började de sjunga tillsammans, och vänskapen har följt henne genom livet.

I högstadiet spelade Anna både piano och fiol, men det var när hon började sjunga som allt förändrades.

– Orden i kombination med melodin väckte något nytt i mig, och det i en genre som gav mig mer frihet. Det var då jag hittade min egen kraft.

När Annas bror en dag spelade U2 och en massa andra band för henne, öppnades en ny värld. Hon hittade en annan musikstil vid sidan av den klassiska och började spela i band. Efter musikgymnasiet i Härnösand gick resan vidare till USA, där hon pluggade musik och fick upp ögonen för country. Till slut landade hon i Stockholm och på Musikhögskolan, där hon
började skriva låtar tillsammans med andra.

– Sedan dess har det bara rullat på.

Drivkraften och musiken som terapi

Att vara artist är inget enkelt liv. Anna beskriver det som ett ständigt analyserande, både av sig själv och av omgivningen.

– Ibland har jag tänkt att jag borde blivit psykolog. Jag har alltid varit nyfiken på människan, på huvudet, på tankarna och på måendet. Kanske just för att jag har behövt jobba med mig själv så mycket genom åren.

Sången har blivit hennes egen terapi.

– Jag tror inte att jag hade varit samma människa utan musiken. Den har hjälpt mig att bearbeta livet, och jag känner mig oerhört privilegierad som har fått hålla på med det här.

När hon lyssnar tillbaka på sina skivor kan hon tydligt känna vilken period i livet de tillhör. Hon nämner låten Långsamma timmar.

– Jag minns känslan av de där timmarna, när allt var ovisshet och jag inte visste vad som väntade.

För henne blir låtarna små dagboksblad, ett sätt att sätta ord på det som kommer i hennes väg.

– Det är fascinerande hur ord kan bära och göra livet lite mer hanterbart.

Avsked och tröst

Ett av de starkaste ögonblicken i hennes liv som artist kom när hon förlorade ett barn. Hon var ute på turné med Lars Winnerbäck och stod på scen inför en jublande publik.

– Jag sjöng mitt farväl mitt i den smärtan. Det var en märklig kontrast mellan lycka och sorg, men också något fint i att få göra det.

När hennes pappa gick bort befann hon sig återigen på väg in i en turné. Hon valde att stanna kvar, men anpassade sig efter den ork hon hade.

– Jag kunde höra honom inom mig. Att han hade velat att jag skulle fortsätta. Jag kanske inte var den roligaste på turnén, men jag glömmer aldrig produktionens respekt, förståelse och omsorg.

Genom åren har hon sjungit på många begravningar, precis som hennes pappa brukade göra. Han lärde henne att ha vördnad inför uppdraget.

– Vid en begravning kan sången öppna något som gör att allt rämnar. Jag har varit med om det så många gånger, att när man börjar sjunga orden skapas en länk till den som inte längre finns fysiskt, men som fortfarande är närvarande.

Efter stormen

När familjen drabbades av cancer tog hon åter musiken till hjälp. Resultatet blev skivan Efter stormen, som hon jobbade fram tillsammans med Andreas Mattsson. Den kom att bli otroligt viktig i det som hände.

– Jag hade inte varit samma person om jag inte fått göra den musiken just då.

Hon beskriver sig själv som envis i det svåra, inte för att förneka sorgen, utan för att inte låta den ta över.

– Jag tror att vi kan hitta vägar ur det svåra, även när det känns omöjligt. Och när vi själva inte orkar, måste vi tro för varandra.

Det vackra i det brutna

För Anna rymmer det som går sönder både smärta och skönhet.

– Livet bär alltid på smärta. Någon gång brister det för oss alla. Men just där kan också något nytt börja gro.

Hon tror att nyckeln till att våga möta någon annan på djupet är att man först behöver vara förankrad i sig själv.

– Om jag vet vem jag är behöver jag inte vara rädd när jag möter det okända. Jag tycker det är vackert när människor vågar vara både genomtänkta och öppna. Det är där friheten tar sin början.

Låtarna som dagbok

När hon skriver nya låtar utgår hon nästan alltid från var hon befinner sig just då.

– Jag har, som många, lättare att skriva när jag går igenom något svårt än när jag är lycklig. Det blir som en process jag måste vara i, en slags terapi kanske.

När hon lyssnar tillbaka på sina gamla låtar hör hon direkt vilken period i livet de tillhör.

– En låt är mer än bara ord för mig. Den bär en berättelse av något slag, och jag måste ha berättelsen med mig. Känna mig grundad i varför jag sjunger. Annars blir det ingenting speciellt.

Hon skrattar till när hon säger det, som om berättelsen alltid varit hennes verkliga drivkraft.

En sång som håller genom tiden

En låt som fortfarande ligger henne nära är Till vem.

– Den börjar med orden: ”Jag förstår nu det jag inte kunde se då, sånt jag alltid tog för självklart.” Den skrevs i ett ”moment” av insikt, att plötsligt och på riktigt inse att det är NU vi är här, tillsammans.

Hon beskriver den som en av de låtar som kommit att betyda mest för henne. En sång som följt henne genom åren och som fortfarande känns lika sann.

Musiken och livet

När hon får frågan om vad musiken betyder i dag är svaret självklart.

– Den är mitt liv. Jag har aldrig gjort något annat. Jobb och hobby har alltid flutit ihop.

Med åren har hon ibland lekt med tanken på att bli psykolog. På sitt sätt har hon blivit det genom att coacha unga musiker.

– Jag vill ge det jag själv hade behövt när jag var tjugo. Inom idrotten har man alltid haft mentala coacher. I musiken pratar vi nästan aldrig om det.

Genom sin erfarenhet vill hon bidra.

– Jag har studerat människan under alla dessa år, både mig själv och andra. Det går inte att läsa sig till, det måste levas.

Att bära varandra

För Anna är livsfilosofin egentligen enkel.

– Vi behöver bära och finnas för varandra, och hjälpas åt genom livet som går upp och ner. Kanske särskilt när det känns tufft.

Berättandet på scen

När hon står på scen är det koncentrationen och förväntan som tar över.

– Det viktiga för mig är berättandet. Jag kan ha blivit berörd av något under dagen och tar med mig det upp på scen. Det ger mig fokus, koncentration och lusten att kommunicera med min publik.

Vänner och möten

En person som alltid funnits vid Annas sida är Helen Sjöholm. Deras vänskap tog sin början redan som tolvåringar, när de sjöng tillsammans för första gången. Det blev ett samarbete som har fortsatt genom livet.

– Den relationen har varit en stor tillgång för mig, både i vardagen och i vårt gemensamma
yrkesliv.

Genom åren har Anna också haft förmånen att arbeta med många fantastiska låtskrivare och musiker. Hon beskriver mötet med andra som en av de största drivkrafterna i sitt skapande.

– Att sitta ner med någon, skriva en låt ihop, lyssna och bygga något tillsammans, det är något jag tycker otroligt mycket om.

Men det är i liveögonblicket, när musiken får möta publiken, som det verkligen händer.

– Det är där magin uppstår. I det gemensamma rummet, i närvaron, i det som inte går att planera. Det är det som gör allt levande, och det är det jag alltid längtar tillbaka till.

 Formad av klokhet och envishet

När hon tänker på vad som format henne mest som människa återkommer hon ofta till sin pappa. Han bromsades av sin sjukdom men slutade aldrig sjunga.

– Han gav aldrig upp. Han bar på en nyfikenhet på människan och gav så mycket kärlek till dem han mötte, och till oss som levde nära. Det har jag fått med mig.

Från honom fick hon också envisheten och tron på att man kan ta sig igenom det svåra.

– Jag lär mig mer för varje dag att hantera livet. Det är inte enkelt, men jag känner att jag står bättre rustad i dag.

Hemmet som kraftkälla

Balansen i livet hittar hon hemma. Hon beskriver återhämtningen i vardagen som avgörande. Kombinationen av stadsliv och lantställe är perfekt för familjen.

– Jag och min man är båda uppvuxna med stövlarna på. Vi måste ha ett lantställe. Det är dit vi åker för att andas, och sedan kan vi komma tillbaka till stan igen.

Familjen och vännerna betyder allt.

– Lycka för mig kan vara så enkelt som att sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och ett tänt ljus. Att få en puss på kinden av min son eller att dela ett samtal med någon jag tycker om.

Vid ett tillfälle när vi satt där kring köksbordet berättade mamma att det också var mormors favoritplats. Det var så fint. Plötsligt var det som om vi satt där tillsammans.

Att släppa taget

Med tiden har Anna också släppt många av de krav som en gång kändes viktiga.

– Det är lättare att acceptera den jag är i dag. Som med utseendet, till exempel. Jag orkar inte bry mig på samma sätt längre.

Drömmar framåt

När hon talar om framtiden är önskan tydlig.

– Jag vill fortsätta vara kreativ och skapa, men också stärka andra som kämpar. Jag vill finnas kvar för min son när han ska hitta sin väg. Jag önskar, som vi ju alla gör, att få vara frisk, och det är inget man kan ta för givet. Jag vill också fortsätta utvecklas och skapa mer musik på egen hand och med andra. Samtidigt vill jag möta nya människor som ger nya insikter. Och jag vill sjunga långt in i framtiden.

Hon ser med nyfikenhet framåt.

– Det känns som att det fortfarande finns så mycket kvar att uppleva.

Tacksamheten

Anna återkommer ofta till tacksamheten. För människorna hon mött, för musiken, för sin son och för kärleken till Pecka. Hon träffade honom som fjortonåring, men det dröjde arton år innan de blev tillsammans.

– Jag är så lycklig över att få leva med någon som både är min vän och min stora kärlek. Han inspirerar mig varje dag och ger mig så mycket kärlek. Det är fantastiskt.

Hon beskriver också hur hon försöker hitta något varje dag att vara tacksam för. Det kan vara små saker, men de gör att hon känner sig rik.

– Jag har fått spela, skriva och jobba med så många fantastiska människor och musikanter. Det finns drömmar som inte blev verklighet, men jag vill fokusera på det som faktiskt blev, och jag är så nyfiken på vad som ska komma. Och jag är otroligt tacksam över att jag har fått hålla på med det här i alla år. What a gift!

En önskan till lyssnaren

Bakom all musik hon gör i dag finns en önskan som är större än andra.

– Jag hoppas att de som lyssnar kan finna hopp, tröst och styrka. Att våga vara mitt i både det kraftfulla och det sköra, i det starka, det ömtåliga och i det vackra.

Hon återkommer till en tanke hon ofta bär med sig, en rad av Leonard Cohen: 

"There is a crack in everything, that's how the light gets in."

– Jag tror på det. Det är just genom sprickorna som ljuset hittar in.